Storslagen retorik, men vad kommer sedan? Magdalena Andersson lovar snabbare klimatomställning och stärkt välfärd, men pengarna håller hon hårt i. Partivänstern har skäl att vara besviken – även om dörren står på glänt för en omsvängning.
Partifolkets applåder dundrade i kongressalen, från höger och vänster. Magdalena Anderssons installationstal torde ha varit lätt för de flesta sossar att låta sig hänföras av. Lövfen må ursäkta, nu har Socialdemokraterna fått en partiordförande som uttrycker sig både begripligt och slagfärdigt. Men bortom den slipade retoriken är beskeden vaga – bortsett från ett löfte att ställa hårdare krav på några av samhällets mest utsatta, de med försörjningsstöd.
Öka investeringarna i klimatomställningen! Det kravet har hörts allt mer högljutt från socialdemokrater runt om i Sverige. Bland annat har en grön investeringsbank föreslagits. Det sa Magdalena Andersson i dag uttryckligen nej till. Hon är ”mer ivrig än så” sa hon och menade att det inte fanns tid att bygga upp en bank. Istället vill hon bygga vidare på de statliga kreditgarantier som sjösattes under pandemin.
Redan utlovade pengar
Minst 100 miljarder i garantier ska staten ställa upp med kommande mandatperiod för företag som vill investera i omställning. I S-ledarens ögon lyste det när hon talade om en ”grön industriell revolution” med fossilfritt stål och batterifabriker. Men 80 av de 100 miljarderna är redan utlovade i och med den budget som redan ligger på riksdagens bord. Och det handlar alltså i grunden om privata investeringar där staten hjälper till att ta risken, inte om de massiva statliga satsningar som bland andra Reformisterna efterfrågat.
Magdalena Andersson fick sin politiska skola på 90-talet, när statsfinanserna sanerades som det hette. I klarttext var det förstås nedskärningar det handlade om. När hon de senaste åren kallats ”Europas snålaste finansminister” har hon inte protesterat. Få har yttrat sig så vördnadsfullt om ”det finanspolitiska ramverket”, det som kräver överskott i de offentliga finanserna under en konjunkturcykel.
Mot den här bakgrunden vore det lätt att dra slutsaten att en omsvängning av Socialdemokraternas ekonomiska politik är uteslutet med Magdalena Andersson vid rodret. Men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, att om det är någon som kan lägga om kursen från en stram ekonomisk politik till en mer expansiv är det just hon. Hon vars ekonomiska sakkunskap knappast kan ifrågasättas. Hon som är så mycket partietablissemang som det överhuvud taget är möjligt och inte kan avfärdas som en radikal tokstolle.
Vill hålla dörrarna öppna
Magdalena Andersson är fullblodspolitiker. Hennes och den övriga partiledningens ovilja att tillmötesgå interna krav på löften om stora investeringar – liksom skattehöjningar – ska kanske framför allt förstås som en ovilja att binda sig. Andersson vill hålla dörrarna öppna för att känna vart vinden blåser och se vad den politiska verkligheten bjuder för möjligheter.
”I de globala krisernas tid är det uppenbart för allt fler att vinden blåser för oss socialdemokrater, för jämlikhet och gemensamma lösningar”, sa Magdalena Andersson i sin inledning. Kanske finns i dessa rader en dörr på glänt för dem som vill se mer av både omfördelning och satsningar på klimat och välfärd. Hon påminde själv om hur tidigare nyliberala bastioner som IMF nu skriver larmrapporter om skenande ojämlikhet. Samtidigt argumenterar borgerligt lutande ekonomer som Lars Calmfors för att släppa kraven på överskott i statsfinanserna. Om IMF och Lars Calmfors kan svänga, kan Magdalena Andersson.
Så hur mycket Magdalena Andersson i dag än förknippas med svångremmar och budgetdisciplin: Vart vinden för Socialdemokraterna är fortfarande en öppen fråga.
Läs mer:
