Sveriges första kvinnliga advokat

Snön har smält bort. Stockholmsvintern är lika kort som den är mörk. Och nu är den över efter några veckor. Lite synd inför sportlovet, tänker jag när jag går förbi biblioteket. Freud beskrev det som medmedvetandet. Tänk dig att du tar en kopp kaffe på samma ställe varje dag utom söndag då det är stängt. På söndagar tänker du inte medvetet att du inte ska ta en fika idag. Det bara är så.

En regndroppe landar på min näsa och bryter mitt komaliknande tillstånd. Jag torkar bort droppen och nyser. Hör ett klingande skratt. Ser mig omkring. Ingen.

– Titta igen, säger en röst.

Och nu ser jag. Utställningen om kvinnor som brutit ny mark genom historien står kvar innanför fönstret. Affischen med bilden av advokaten Eva Andén har fångat min blick varje gång jag passerat biblioteket sen jag såg utställningen. Svartvit, suddig men med en intensiv känsla av närvaro.
Plötsligt har den börjat att leva. Nej, inte affischen. Hon, Eva.

– Du ser mig nu?

– Inte vet jag, svarar jag. Det är ju omöjligt. Affischer kan inte prata.

– Inte affischer, nej, men kvinnor, retas Eva. Och ärligt talat. Skulle du kunna förklara hur det går till när du snackar med någon i ett videomöte. Jag levde i en annan tid, men det där är ju rena magin.

Jag nickar. Hon var smart, det visste jag redan. Det måste man vara för att bryta mark. Och det gjorde hon. Hon tog en juridisk examen vid Uppsala universitet vid en ålder av 26 år 1912, men tilläts inte arbeta som jurist på grund av, just det, sitt kön.

– Det ordnade sig med tiden, säger Eva med ett leende. 1925 kom behörighetslagen som förbjöd sådana bestämmelser när det gäller tjänstemän. Jag hade så pass bra betyg att jag kunde hitta sätt att arbeta ändå.

– Jag vet, säger jag. Men det måste ha varit jobbigt. Att ses som en andra klassens advokat bar på grund av ditt kön.

– Minst sagt. Men jag kom från en rik familj. Jag hade inte som så många andra kvinnor den dubbla bördan av att dessutom vara piskade att försörja mig och kanske en familj. Läget var lite olika i olika delar av landet, men i Stockholm var varannan mor ensamstående under perioder. Förutom att stängas ute från utbildning och olika jobb bar de ofta en omänsklig börda.

Min kämpande farmor

Jag ser mig omkring och tänker på min farmor. Ännu när hon var i åttioårsåldern cyklade hon under den varma årstiden varje dag till sin kolonilott. Det var inget hipsterryck som mina odlingar utan ren överlevnad. I alla fall i början. Med tiden blev det någon slags trygghet. När jag efter hennes 0död bodde ett tag i hennes lägenhet hittade jag massor av konserver i källarförrådet. Självklart.

– Men det var knappast såna som min farmor som du arbetade med när du äntligen kunde verka som advokat, säger jag och hör för sent att det kan uppfattas som en förebråelse.

– Nej, säger Eva med ett överseende leende. De allra flesta kvinnor, eller män för den delen, hade inte råd med mig. Men jag arbetade mycket med barns och kvinnors rättigheter och jag tror verkligen att jag gjorde skillnad.

– Jo, jag menar inte alls att du skulle vara skyldig, säger jag. Tvärtom. Jag tycker verkligen att det är bra i sig att människor med andra erfarenheter och identiteter tar sig in på olika områden oavsett. Och som du säger gjorde du en massa nytta i ditt arbete.

Andén blev med tiden framgångsrik och arbetade mycket med frågor som skilsmässor, underhåll och vårdnadstvister. Hon företrädde också rena kändisar. Selma Lagerlöf, Barbro Alving och Astrid Lindgren. Dessutom blev hon vän med några av den tidens superkändisar som Alexandra Kollontay.

– Imponerad?

– Minst sagt, svarar jag. Avundsjuk. Jag har visserligen pratat i telefon med Astrid Lindgren, men att få umgås med de där giganterna vore onekligen rätt häftigt.

Eva skrattar till.

– Giganter och elefanter, säger hon. Och elefanten i rummet var ju uppenbar. Inte bara för mig.

Ogift yrkeskvinna

Jag får tänka efter. Det tar några sekunder. En iskall vind lurar sig in under min jacka och snabbar upp synapserna.

– Du gifte dig aldrig.

– Nej. Och om du betänker hur stora hinder som sattes upp för en ogift kvinna på den tiden så kan du ana att jag verkligen inte ville gifta mig. Om det bara var för att slippa en massa krångel, både socialt och juridiskt, skulle jag ju kunna ha ingått nån slags resonemangsäktenskap. Men det skulle aldrig ha fungerat.

– Lisa Ekendahl, som du levde med många år?

– Jo med tiden, men jag visste ju att män inte intresserade mig långt innan henne. Med tiden blev det liksom min superkraft som ni säger nuförtiden. Det fanns egentligen få lagar som hindrade kvinnor. Det var mer informellt, outtalat. Och det var lättare för mig att strunta i de kulturella och rent emotionella hindren.

– Jag misstänker, utan att nämna några namn, att bakom lyckta dörrar så var det också såna frågor som du fick hjälpa kvinnor med.

– Jo, svarar Eva. Men många kvinnor som levde familjeliv hade problem. Att lämna ett äktenskap kunde innebära att du ställdes på gatan, kanske till och med förlorade rätten att umgås med dina egna barn. Att hitta sätt att ordna livet så att du kan leva med din älskade kan i efterhand ses som ett lyxproblem.

– Det tycker jag inte. Rätten att få styra sitt eget liv är inget lyxproblem. Det finns alltid djupa orättvisor i alla samhällen. Om vi skulle vänta på att alla har samma materiella förutsättningar skulle ingenting hända med någonting.

– Tack, säger hon. Många har inte sett det så. En hel del radikaler såg mig som någon slags kändisadvokat. Vilket jag ju var. Men inte bara. Och jag tror att jag hjälpte till i mitt lilla hörn.

Jag börjar sakta inse att jag var på väg någonstans när jag fastnade framför bibblans fönster. Affären var det. Jag har all tid i världen, men börjar frysa lite. Det är lockande att stå har och prata med någon, om än en död person på en affisch, men min sambo väntar där hemma. Jag har lovat att laga middag.

När tankarna snurrat färdigt tittar jag upp på Eva igen. Naturligtvis är hon borta. Affischen är lika livlös som nyss. Jag ler brett och drar ett djupt andetag. Trots allt elände har det också blivit bättre i världen. Och när det gäller kvinnors rättigheter har alla tjänat på det. Jag har fått leva ett liv där jag fått vara nära mina barn, nära det verkliga livet. Mina barn har fått ha två föräldrar och med tiden har också synen på vad en förälder är förändrats. Eva Andén var en av de hjältar som var med och skapade den förändringen.