Glöd · Debatt

Obehagliga attityder från politiker

Bilder klippta ur videon "SVERIGE-SAMTAL 2: Ulf Kristersson & Jan Emanuel".

DEBATT På Henrik Jönssons Youtube-kanal kan vi 15 december 2020 hitta “SVERIGE-SAMTAL 2: Ulf Kristersson & Jan Emanuel”. I en del av klippet tar Jan Emanuel upp att han “psykas” när han ser andra flaggor än den svenska på studentflaken. Han säger bland annat att studenterna ska tacka Sverige och tacka systemet och det gör man genom att inte ha flaggor från sina hemländer.

Det värsta med klippet som nu cirkulerar i sociala medier är ändå flinet från Kristersson. Det påminner om de blickar som jag som bott här hela livet också mött, blickarna som lämnar en hemsk känsla efter sig utan att man kan sätta ord på varför. Det är först på senare tid som jag börjat förstå vad de handlar om. Tänk dig när du står på studentflaket efter alla år av plugg. Äntligen är det din tur! Du visar stolt upp flaggan från hemlandet och där står Jan Emanuel och stirrar på dig med en blick där hat och äckel blandas med ett krav på tacksamhet från din sida. Känslan det lämnar efter sig är ofta svår att sätta fingret på och ingenting hände ju egentligen. Hur ska du förklara hur alla blickar genom alla år påverkar dig?

Ibland kan jag upptäcka att jag låtit fördomar kontrollera en alltför stor del av mig. Och då syftar jag inte främst på fördomar jag har om andra utan på fördomar som andra har om mig. Jag kan komma på mig själv med att agera på ett eller annat sätt för att inte leva upp till antaganden andra gör om mig. Jag kan agera annorlunda för att folk inte ska tänka ”jävla blatte”. Jag går hellre till jobbet sjuk än att de ska tro att jag är en parasit som bara ljuger. Så länge jag kan minnas har kravet om att jag bör visa tacksamhet funnits där. Och om jag klagar så räknas mitt klagomål som lyxproblem för en “före detta dödsdömd flykting”.

Jag vill inte leva efter andras förväntningar. Jag vill säga fuck it, skita i det andra tänker om mig och leva mitt liv. Samtidigt är jag medveten om riskerna i att klumpas ihop med alla andra invandrare och med mitt beteende spä på den negativa bilden av en hel grupp människor som är lika bred och brokig som mänskligheten själv. Varje gång det händer inser jag verkligheten om oss människor: vi vill tro att vi inte bryr oss om vad andra tycker om oss, men innerst inne gör vi det. Andras sätt att se på oss blir ovillkorligen en viktig del av vilka vi är eller blir och vad vi gör. Det är därför förväntningarna kedjar fast mig i ord och handlingar som utförs för att motverka vad livet lärt mig att andra antar. 

Låt oss vara ärliga och tala klarspråk, jag har bott i Sverige i 30 av mina 32 år och jag tycker att jag har lärt mig ett och annat om livet här. En sak jag vill vara tydlig med är att jag aldrig blir svensk i vissas ögon, hur mycket jag än “integreras” eller assimileras. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att “Du är ok men inte de andra” när jag gjort mitt bästa för att “bli svensk”. Vad man än gör så duger det inte till, för när man väl kämpat sig igenom alla sociala tester, hoppat runt midsommarstången, ätit sill, druckit nubbe och kastat iväg allt vad ens bakgrund är och heter så är det det man får höra: ”Du är ok men inte alla andra”. Den reaktionen gör det smärtsamt tydligt att mina ansträngningar redan från början var dödfödda. När jag kastat iväg min bakgrund så var det tydligen inte för att stärka min svenska identitet, det var för att bli ”ok” samtidigt som ”de andra” fortfarande är skräp. Det är för mig en evig gåta, hur jag som invandrare omedelbart blir en representant för alla andra invandrare när jag gör något dåligt samtidigt som jag, men ingen annan, är “ok” om jag gör något bra. Då räknas mina handlingar plötsligt inte för hela gruppen. Mina försök att bevisa att invandrare inte alls är så illa som många tror är med andra ord förgäves. Oavsett hur bra jag är ses mina positiva handlingar och mina framgångar inte som “typiska”. Bara i det negativa representerar jag den grupp som andra tycker att jag tillhör. 

I mina föräldrars generation och överlag bland förstagenerationare finns uppfattningen att invandrades beteende på något sätt avgör mängden rasism som finns. Lösningen blir således att bli “bättre” och “mer svensk”. Men vi som försökt, och framförallt vi som lyckats ganska bra, vet att det är förgäves. Rasismen är inte en spegling av hur vi beter oss. Den finns inte där för att vi inte “skött oss”. Därför är lösningen inte heller att vara bra eller att bete oss i motsats till de fördomar som finns. 

Med åldern kommer också förståelsen. Visst är det viktigt att vara tacksam över allt man har. Visst är jag tacksam över att leva i Sverige. Men att se unga vara stolta över sina andra hemländer och tolka det som brist på tacksamhet tyder på ett djupt förakt för dessa unga. Och att avkräva tacksamhet som en form av underdånighet är att lägga grunden till ett, låt säga, orättvist system. Jan Emanuels åsikt om den flaggbärande studenten lär inte påverkas av att den bär en svensk flagga, det ligger något annat bakom detta sentiment. Om vi ändå passar på och är helt ärliga här så tror jag inte att det spelar någon roll om studenterna i fråga har svenska flaggor eller inte. Jan Emanuels blick hade varit densamma. Rasismen är inte en spegling av vilka flaggor vi har på våra studentflak. Därför är lösningen inte heller att ha “rätt” flagga. 

Det blir extra beklagligt när företrädare för de två största partierna diskuterar frågan om tacksamhet på det här sättet. För visst kan jag vara tacksam och visst är det inget fel i det men att vifta med en flagga från det land man härrör från är inte otacksamt, det är inte en skymf mot Sverige. Det är dessutom djupt oroväckande att det alltid verkar vara så att det är “ni” som är “givarna” och “vi” som är “tagarna” och därför alltid ska utkrävas på tacksamhet. I min mening är det bättre om vi alla är lite mer tacksamma över livets lott, rent generellt och mindre misstänksamma mot varandra genom att avkräva tacksamhet av varandra. Det är inte bara ditt samhälle, det är vårt gemensamma och vi kan alla vara mer tacksamma inför varandra. 

Jag vet att jag kan skriva och skriva, förklara och förklara och för somliga spelar det ingen roll – jag är inte svensk och jag borde åka hem. Vi kan dra alla ekonomiska argument, alla vetenskapliga studier och vi kan älta fram och tillbaka om vad som är nyttan och vad som är kostnaden men är det egentligen det vi vill säga varandra?