När de första människorna lämnade Afrika var det många tiotusentals år kvar tills vi skulle bli så många som en miljard, sisådär 1820. Sedan tog det 106 år att nå den andra miljarder och 34 år därefter var vi tre miljarder. I skrivande stund är vi 7 883 901 401 – jag ser siffrorna rasa förbi på Worldometers.info.
Är vi för många? Vi är i alla fall för mycket för planeten, och det börjar bli tydligt nu. Vi tränger ut andra arter, vi tar jorden, stenen, luften och vattnet i anspråk som om vi hade köpt dem för våra egna veckopengar och det fanns mer i affären. Av det drar vi olika slutsatser, men det finns många som tänker att vi måste hejda befolkningstillväxten.
I Aftonbladet i tisdags föreslog Anders Sirén, docent i förnybara naturresursers geografi, en sorts bakvänt barnbidrag: pengar till varje kvinna som föder högst ett barn. Globalt. Redan nu, skriver han, lever mer än 40 procent av oss i länder där kvinnorna i genomsnitt föder färre än två barn. Men han menar att vi behöver snabba upp processen, och att det måste bygga på frivillighet och ekonomiska incitament.
Om mänskligheten verkligen demokratiskt skulle fatta ett sådant beslut, hur skulle det fungera? FN skulle kunna samla ihop pengarna via en skatt, till exempel satt efter utsläppsnivåer. Men sedan? I stora delar av världen finns ingen ordentlig folkbokföring. Skulle kvinnorna ansöka om pengarna? Skulle alla kunna göra det?
Dessutom skulle ”frivillighet och ekonomiska incitament” betyda frivillighet för vissa men inte för andra. Fattiga människor skulle förlora ännu mer utrymme att styra sina liv, rika skulle inte behöva bry sig, trots att det är i grupper med hög konsumtion som ett barn som föds verkligen ökar belastningen på jorden.
Hela tanken att uppmana människor att inte skaffa barn sätter sig på tvären. Att själv fatta ett beslut om sitt liv är en sak, att styra och ställa med andras, och med något som ligger så djupt i oss, är något annat. Vår omsorg om planeten har att göra med att den ska lämnas vidare till framtiden och nya generationer. Den omsorgen behöver vi mer än något annat hålla i.
I DN skriver Augustin Erba om ”myten om överbefolkning”. Den första som beskrev begreppet överbefolkning var den engelska nationalekonomen och prästen Thomas Malthus, som beskrev i en essä 1798 hur det oundvikligen skulle bli brist på mat när mänskligheten förökade sig exponentiellt. Han föreslog lösningar som sexuell avhållsamhet, sterilisering och straff till dem som skaffade fler barn än de kunde försörja.
Erba skriver att överbefolkningshotet ansågs så överhängande på 1960-talet att man diskuterade om det var en bra idé att ge bistånd till människor i svältkatastrofer – de skulle ju ändå svälta ihjäl när maten tog slut. Men överbefolkningen har alltid varit en myt, menar han. I själva verket står vi inför en befolkningsimplosion.
Som argument för den uppfattningen anför han några europeiska länder där regeringarna uppmanar folk att föda fler barn. Han ser framför sig hur det blir straffbart att utvandra, och hur envisa svenska telefonförsäljare ringer och frågar danskarna om de har övervägt att flytta till ett mindre rasistiskt land?
Det där sista är i och för sig väldigt, väldigt roligt, men det hela är lite enögt. Augustin Erba skriver att myten om överbefolkning leder till att vi ser människor som problem istället för något värdefullt. ”Och då blir steget till att låta problemet drunkna i Medelhavet omänskligt kort.”
Ja, man kan absolut dra människofientliga slutsatser av uppfattningen att vi överbefolkar jorden, och det finns det många som gör. Men det blir inte osant att vi överutnyttjar planeten bara därför – det viktiga är att se att det finns andra slutsatser att dra.
Den brittiska demografen Danny Dorling håller med Erba om att befolkningsökningen långsamt är på väg att stanna av, och att vi sedan kommer att bli färre. I en intervju i Ny teknik räknar han upp några faktorer som leder till det – höjd materiell standard och urbanisering, bland annat. Utbildning, speciellt när flickor och kvinnor utbildar sig. Jämlikhet, därför att stora klyftor skapar oro, som håller födelsetalen uppe. Och migration, därför att människor som flyttar från fattigare länder till rikare anpassar sig till sederna och får färre barn. ”Ju mer migration desto lägre befolkningstillväxt.”
Ungefär runt tio miljarder tror han att jorden kan föda – vegetariskt – om vi fördelar maten bättre och minskar svinnet. Men i motsats till Augustin Erba ser han ändå ett behov av att hålla befolkningstillväxten nere, genom de mekanismer som saktar ner den redan i dag. Jämlikhet, utbildning, migration med mera.
Vi borde alltså göra allt annat än att låta den rika världen sluta sig samman runt resurserna och se de andra fyra femtedelarna som ett hot att stänga ute och låta drunkna i Medelhavet. Det är väldigt långt ifrån en människofientlig slutsats.
Nu är vi 7 884 153 021. Och nu är vi ännu fler.
Jordärtskockor.
Juli var tydligen varmare än någon annan julimånad före den. Och folk avfärdar det med ”bara väder”.
