Harmonibrigadisten Joel återvänder till den hemliga förhörslokalen vid kusten, men huset är tomt, så han fortsätter till Taberg, där han har ansvaret för säkerhetsanordningarna kring den förestående säkerhetskonferensen. De andra är redan där, men det vet han inte än.
Joel landade med transportvingen på en slänt ett par hundra meter från ingången till Nordan. Först hade han landat vid den hemliga förhörslokalen, men alla var borta. Det var som om de nyss hade varit där, men de var borta. Det var sopat och städat, de hade huggit ved och tagit in, men Joel fick hämta mer vatten.
Han begrep inte hur Noor hade kunnat övermanna honom i garaget. Jo, men inte hur han hade kunnat förlora uppmärksamheten och inte reagerat förrän han kände sprutan i skuldran, och sen hade det varit för sent. Den stack rakt igenom rocken och han kände en kall vätska spolas in i blodomloppet. Han blev medveten om hur stark hon var, och hur vacker, och hur gärna han ville komma nära henne.
Sanningsserumet kunde få den påverkade att se personerna omkring sig i ett varmare ljus, det kunde ge en känsla av tillhörighet och tillit, men det kunde absolut göra mer än så också. Han borde inte ha vänt ryggen till och när han väl hade förstått vad som hade hänt borde han ha hållit tyst. Allt annat var oprofessionellt.
Medan de hade svävat bland trädtopparna hade Noor i stort sett tittat ut genom fönstret. Så kom de rätt till slut. Hon ville landa på andra sidan en bergknalle så det inte syntes att hon kom med transportvinge, och när hon försvann bakom bergknallen hade Joel låtit vingen flyga honom tillbaka till förhörslokalen. Som alltså var tom. Han hade sovit där, tvättat av sig, men inte hittat något ätbart. Funderat på vart de andra hade tagit vägen. De kunde väl inte ha åkt till Nordan allihop?
Eller så hade de gjort det. De var ju tydligen inte kvar i alla fall. Och så hade han ställt in nya koordinater på vingen, den här gången till en plats han kände till. Nordan. Det hade tagit timmar att komma dit, men han var i god tid. Lite för god tid, han hade sett fram emot lunchen de brukade få när mötet började, hungern malde som en betongblandare i magen på honom.
Långsamt gick han genom skogen. Han var högt uppe på berget och sjön syntes mellan träden. Vättern. Sveriges näst största sjö, hade han hört. Den sträckte sig så långt bort och bergen sluttade brant ner i den. Svindlande långt där nere.
Säkerhetsansvarige Angus hade gett Joel ansvaret för skyddet av framtidskonferensen, och om Joel inte hade helt fel skulle det redan sitta vingar i varenda trädkrona, både bestyckade och andra. Dessutom skulle ett trettiotal briggisar patrullera området – Angus hade velat ha fler, han var lite gammaldags, tänkte Joel. Han hade svårt att lita på att vingarna skulle oskadliggöra fler, säkrare, på kortare tid, som fabrikanten utlovade.
Ett blått ljus flimrade från Joels handled i ett mönster som innebar att när man tänkte på trollen stod de i farstun. Närmare bestämt ingick det blå ljuset i Harmonibrigadernas interna kommunikationssystem. Fem blå prickar blinkade i olika mönster, och just det här mönstret betydde att det var Angus.
– Ni hao, Angus, sa Joel och försökte lägga tyngd i orden.
– Ni hao, Joel! Jaha, vad har du tänkt nu då? Vi har en krissituation och du har inte gått att nå. Jag vill att du kommer hit så vi får diskutera det …
– Gärna. Men först vill jag att vi går igenom planerna för dagen så att allting fungerar. Sen kan vi tala om varför jag inte har gått att nå. Det ska sitta 90 vingar i trädkronorna, både bestyckade och bevakande. Dessutom beräknas 34 brigadister dyka upp med infran endera minuten.
– Det är en bra början, skrockade Angus. Kom hit.
Möteslokalen Nordan låg i ett bergrum, vars vita glasväggar belystes bakifrån, utifrån eller hur man nu ville se det. Ljuset som spreds genom glaset var guldgult, valt för att ge en varm känsla. Det låg tjocka mattor på golven och det fanns en regnbågsglittrande fontän i lobbyn. Joel sprang uppför trappan till stora mötesrummet, och längst upp i trappan väntade Angus i sin rullstol och såg liksom rakt igenom honom med väldigt blå ögon.
I stora mötesrummet satt styrelsen samlad, styrelsen för den skandinaviska sektionen, som höll i konferensen. Där satt CC, som såg ut att vara lite ur balans, och ordförande Lilith Eden som satt och lindade en svart hårslinga runt fingret, och några i styrelsen som han inte hade hunnit lära sig än.
– Vi har alltså fått ett hot, sa Angus och vände sig till Joel. Vilka extra resurser tänker du att vi sätter in nu?
– Med all respekt, sa Joel. Jag har varit borta på ett tjänsteärende och fick det här uppdraget lite oväntat …
– Men du tackade ja, så vi räknar med att du löser det!
Så Joel ställde sig framför styrelsen och berättade hur han hade tänkt sig skyddet. Angus ansåg att det var gravt otillräckligt och att de skulle kalla in alla briggisar som var ute på specialuppdrag också. Till exempel de som vaktade vid uppskjutningsplatser för satelliter som skulle lämna jordytan fulla med människor som skulle avtjäna straff.
– Dem är det ju bara att skjuta upp direkt! sa han.
Joel suckade lite. Han tänkte inte börja debattera kriminalpolitik med den där gamla höken just i dag.
– Vad är det för typ av hot? sa han.
Angus harklade sig betydelsefullt och strök sitt vita hår bakåt. Han svängde rullstolen så att den stod vänd mot publiken och Joel samtidigt.
– Det är hot om att ödelägga hela Xpan-projektets existens, sa han.
Malin Bergendal
