Att manipulera en studie för att själv få bättre resultat är i allmänhet en dålig idé. Först och främst för att studien inte är en tävling, man deltar inte för att få glänsa med ett fint resultat utan för att helheten ska ge information. Till exempel om hur skolelever i olika delar av världen klarar sig i ett prov. Med ledning av resultaten ska sedan skolpolitiker och regeringar kunna lära av varandra och förbättra pedagogiken.
2012 gick det inget vidare för Sverige i Pisaundersökningen. De bästa resultaten fick några asiatiska länder och provinser – Kina deltog provins för provins – och Svenska Dagbladet gjorde ett reportage från Sydkorea. Gymnasieeleverna Yonghwan Kim och Inchae Ryu berättade om sin kamp för att komma in på något av Sydkoreas tre bästa universitet.
– Att komma in där avgör vad du kan göra i livet och vem du kan gifta dig med, säger han till SvD.
Inchae Ryu studerar tolv timmar om dagen och berättar att han inte hinner tänka på sin framtid eller sina drömmar. Och Yonghwan Kim säger att koreansk utbildning är som en djungel, ”det är mycket tävlan, man äter och blir äten”.
Sex år senare berättar finländska Hufvudstadsbladet att eleverna i Sydkorea pluggar så mycket att de ständigt lider av sömnbrist, de somnar ofta i skolan och på tunnelbanan. Och stressen gör självmord vanliga.
Hyunsu Hwang undervisar i engelska i en sydkoreansk skola, och han är mycket kritisk mot skolsystemet. Pisatesten återspeglar inte utbildningskvaliteten, säger han, man måste se vad som finns bakom resultaten.
– Numera börjar konkurrensen redan i förskolan. Grundskolan är ett slagfält där alla vill uppnå bästa resultat, säger han till Hufvudstadsbladet.
Vilket sorgligt slöseri med elevernas barndom och uppväxt. Hur högt de än når i Pisaundersökningens topplistor. Ingenting man precis skulle vilja ta efter.
Ändå handlar den svenska skoldebatten nu mest om hur tidigt barnen ska få betyg. Alldeles för ofta låter det som Pisa var en tävling man skulle vinna, och det ser ut som om Skolverket var så måna om ett bra resultat att de manipulerade förutsättningarna genom att undanta för många elever från proven 2018.
En del elever får undantas, till exempel om de har gått för kort tid i svensk skola eller annars har problem som gör att deras deltagande inte skulle ge en rättvisande bild. Riksrevisionen menar att Skolverket har misstolkat reglerna för detta med flit, och Sverigedemokraterna passar på att kräva skolministerns avgång. De har naturligtvis sina egna politiska motiv för det. Liksom moderatpolitikern Kristina Axén Olin, som kräver att Skolverkets generaldirektör Anna Ekström ska be om ursäkt.
Men det stora problemet här är inte om de svenska elevernas genomsnittsresultat i Pisa 2018 framstod som lite bättre än de skulle ha varit, utan att Pisaundersökningen blir ett politiskt slagträ. Det tyder på en skev syn på kunskap, antingen man fipplar med resultaten eller tar dem som intäkt för att vilja hetsa elever med tidigare betyg. Det är som att försöka göra den bästa möjliga musiken genom att imitera vinnaren i Mello – utan att kunna melodin.
Pedagogik är ju något som utvecklas i skolan, av riktiga lärare och elever. Om Pisastudien tar fokus från det är det antagligen bättre att inte vara med.
Alla som stod på sig mot LSDKDM i partiledardebatten i söndags. Och alla som gör det i verkligheten.
Aldrig trodde jag att jag skulle sakna vanliga, hederliga borgerliga partier – men nu har de alla utom C samlats under SD:s bruna vingar.
