Klapp, klapp, klapp. Ett gäng storkar samspråkar i storkhägnet Hemmestorp Mölla i Sjöbo. Med stora vingslag skyggar de iväg, när naturvårdaren Petter Albinsson kliver in med en gammal yogurtburk fylld av småfisk. I mitten av hägnet som täcks av ett nät, sitter en skraltig gestalt och kurar ihop sig. Men när vi närmar oss sträcker den på halsen och klapprar med näbben, samtidigt som en stråle avföring flyger ut där bak.

– Den verkar välkomna oss, säger Petter Albinsson, med ett skratt.

Men fisken lämnas orörd. Förmodligen har den nyligen fått i sig ett skrovmål från sina föräldrar, uppklökt framför hens fötter. En maträtt storkungarna får sig serverad ett 15-tal gånger per dag. Men för att försäkra sig om att alla ungarna får i sig något, utfodras inte bara de vuxna storkarna, utan också storkbarnen tre gånger per dag av Petter Albinsson och ett fyrtiotal volontärer, fördelade på tre fasta hägn i södra Skåne.

– Annars hade de yngsta aldrig klarat sig, säger han.

Symbol för moderskap

För även om den mytomspunna storken är själva symbolen för moderskap, är det inte alla ungar som kan skatta sig lyckliga. De sistfödda har det tufft. Eftersom de har svårt att hävda sig gentemot de ungar som föds ett par dagar tidigare, är det inte ovanligt att de svälter ihjäl, berättar Petter Albinsson.

– Om det inte finns väldigt gott om mat så hamnar de på efterkälken.

Och det går snabbt. På bara några månader ska de stå redo att flytta söderut. Så att vara glupsk – är lika med att överleva. Redan i juli släpps de ut från hägnet, likt de äldre avelsstorkar som lyckats med sin häckning två år på raken.Efter att ha samlat mod slår sig ungstorkarna i slang med traktens fria storkar och lämnar så småningom fastlandet, i regel någon gång under den Skånska sensommaren. De mest äventyrliga kan leta sig så långt bort som Tanzania, Senegal och Sydafrika. Andra väljer att hålla sig på den europeiska kontinenten.

– Vi har haft sändare, så vi vet att alla varianter förekommer, säger Petter Albinsson.

Föräldrarna som fungerat som avelsstorkar och levt i hägnet under flera vintrar stannar däremot i trakten året om – som fria men inte helt självständiga storkar. Vid flera dagar av ihållande minusgrader måste de stödutfodras av Petter Albinsson och hans fyrtio volontärer.

– På lång sikt vill vi att de ersätts av storkar som beter sig normalt, säger han.

Själv blev han storkfarsa av en slump. Skånes djurpark, där han arbetade tidigare, hade ekonomiskt trubbel samtidigt som Storkprojektets dåvarande projektledare, skulle gå på föräldraledighet.

– Så hörde de av sig till min chef som av någon konstig anledning tänkte på mig, så det var ett bananskal, säger Petter Albinsson med ännu ett skratt.

Storkparen ökar stadigt

Om munterheten är ett karaktärsdrag eller en tillfällighet för dagen frågar jag aldrig. Men även Storkprojektet som han arbetat med de senaste åtta åren kan vara orsak till glädje. För det går ganska bra. Andelen storkar i hägn har minskat medan de frihäckande storkparen stadigt ökar. I dag rör det sig om runt 80 par som lever i det fria, samtidigt som allt fler både flyttar och återvänder hem. Men vägen dit har varit lång och snårig. Vi börjar med prologen.

Det är 1800-tal och Sverige är fattigt och livet kärvt. Vissa år så pass att de mest utsattas barn får livnära sig på välling gjord av malda ben och råghalm – om de inte dör i svältfeber. Men storkarna har det bra, där de sitter på hustaken och ruvar på sina ägg. Något ont blod väcker de heller inte från de utarmade bönderna, snarare betraktas de som garant för lycka. En symbol för både välstånd och fruktsamhet. Hur nu det hängde ihop.

För faktum var att befolkningen och storkens intressen gick isär. De våtmarker och sjöar som storkarna plockade delikata groddjur ifrån, kunde förvandlas till rik jordbruksmark. Ett tillfälle bönderna inte missade, med omfattande ekonomiskt stöd från staten.

Så gradvis försvann de myllrande våtmarkerna och det djurliv som haft de som hem minskade drastiskt. Till sist – 1956 – återstod endast ett storkpar i Skåne, uppflugna i ett bo byggt på ett hustak på Flyinge kungsgård i närheten av Lund.

Stressade av uppbådet

Nyfikna kom från när och fjärran för att beskåda häckningen. Men det i sig kan ha varit dödsstöten för Skånes mytomspunna stork. Stressade av uppbådet, flaxade paret allt för ofta iväg från sitt sitt bo, medan äggen lämnades kvar i kylan. Häckning misslyckades och storken förpassades till historien.

– En del tyckte det var ett chauvinistiskt riskprojekt, säger Johnny Karlsson, som i dag driver ett litet bokförlag i Blekinge.

I slutet av 1980-talet var han ordförande för ornitologiska föreningen i Skåne, när han kontaktades med frågan om föreningen inte ville vara med och försöka återintroducera arten igen. Ett gäng storkar med ursprung i Algeriet hade genom ett par omvägar hamnat i småländska Aneboda. Men där kunde de inte stanna, storken hörde hemma i Skåne.

– Det var mycket vacklande fram och tillbaka men rätt som det var så var vi tillräckligt många som vågade ta steget. Med det samma blev det ett stort massmedialt intresse. Till och med kungen var där och invigde under pompa och ståt och sedan har det rullat på, säger Johnny Karlsson.

Men någon enkel resa har det inte varit. För kanske kom storkarna att trivas lite för bra i Skåne. Ungar kläcktes i det fria men när det var dags för flykt, begav de sig inte iväg – likt de fria vilda storkar de var. Hade det handlat om tjuren Ferdinand, skulle det varit dags för scenen där bandiljärerna sliter sig i håret, bönade och bad – snälla flytta! Ferdinand var obrydd och så också storkarna, även om det hände att någon enstaka gav sig iväg, höll sig lejonparten hemmavid.

Kunde det vara generna? Storkar i Algeriet flyttar inte alltid, då maten ofta räcker året runt. Men inte heller de polska storkar som Storkprojeket kom att importera för att råda bot på problemet, begav sig iväg. Så förflöt åren, alltmedan visionen om en bärkraftig vild storkstam hägrade utan att vilja förverkligas.

Genombrottet

En tanke började gro. Det kanske inte var generna som avgjorde om de flyttade eller ej, utan antalet. Samtidigt hade stammen vuxit så pass, att de nyfödda storkarna nu var rejält många. Kanske just så många som det krävdes för att våga korsa ett mindre hav, tillsamman med någon världsvan stork som gjort resan förr.

– Det kan kännas läskigt för en nybörjare, ju fler individer, desto större chans att någon gjort resan tidigare och kan guida, säger Emma Ådahl.

Hon ledde projektet genom den avgörande stunden när det hösten 2011 plötsligt hände. Storkarna sträckte ut sig och begav sig i gemensam tropp ut mot öppet hav. Grupptrycket hade gjort sitt.

2011, samma år som den historiska flocken storkar begav sig ut på sin livs resa, sjösattes en ny plan för att sätta tillståndet för den biologiska mångfalden i världen på rätt kurs till 2020. Förhoppningarna kom på skam. När den mellanstatliga organisationen IPBES summerade ländernas insatser i höstas konstaterade de dystert att antalet arter minskar i en takt som aldrig tidigare skådats under människans tid på planeten. I oktober ges en ny chans, då ska ett nytt avtal slutas för hur den biologiska mångfalden i världen ska räddas.

– Den tydligaste lärdomen är att det hjälper med åtgärder, i alla fall i de flesta fall om man är ihärdig och har resurser. Då lyckas man. Sedan är det så klart en fråga om hur stora de resurserna bör vara. Ska vi tillbaka till den storkstam som var på 1700-talet, då kan vi få problem med livsmedelsförsörjningen, säger Petter Albinsson.

För även om världen i stort har gått bet – så har den ideella föreningen Storkprojektet fortsatt att skörda framgångar, storkunge för storkunge. För även om det endast var ett fåtal som återvänt efter det där storksläppet 2011, har släppen blivit en välbesökt ritual som sker varje sommar. Och för varje år som en ny flock beger sig iväg, återvänder runt ett dussin av dem hem efter i regel tre år, mer eller mindre redo att häcka.

– Det har varit både tålamodskrävande och mödosamt, och nej, i början gick det inte så bra. Men nu pekar alla kurvor uppåt, säger Petter Albinsson medan han diskar den yoghurtburk som tills nyligen innehöll ett skrovmål för en knappt två veckor gammal storkunge.

”Landskapet har utarmats”

Samtidigt talar samma faktorer emot storkprojektet som för den biologiska mångfalden i världen. För att vända utvecklingen måste både drivkrafterna bakom förlusten stoppas och förstörd natur lagas. Sedan 1950-talet när de sista storkparen övergav Skåne, har våtmarkerna istället blivit färre. Även om de gradvis har börjat återskapas, utgör de fortfarande bara en bråkdel av vad som varit.

Än värre är det med de hagmarker, som det på 1950-talet ännu myllrade av i det skånska landskapet. Rika på vilda blommor som i sin tur livnärde insekter som grodor och ormar. För storkarna innebar det en god buffé, som tyvärr blivit fattigare i takt med att omgivningarna förändrats.

– Landskapet har utarmats, konstaterar Petter Albinsson.

Men trakterna runt storkhägnet Hemmestorp mölla är ett undantag. Området har lyfts som ett av de mest lyckade exemplen på restaurering, där ån med det poetiska namnet Klingavälsån numera slingrar sig fram – efter att ha varit utdikad och rak. Längsmed sidorna breder fuktiga grässlänter ut sig, rika på både sorkar och trollsländor och när de översvämmas, erbjuds storkarna ett skrovmål.

– Då kommer maskarna upp ur jorden, berättar Petter Albinsson.

Längs med Klingavälsån bor nu flera av de fritt häckande storkparen i Skåne. Andra har slagit sig ned i de andra fläckar i landskapet, där rester av de äldre odlingslandskapet ännu består. Samtidigt kan det tyckas paradoxalt, att storkarna nu tycks vara på återmarsch trots att deras livsbetingelser inte tycks ha blivit bättre jämfört med när de försvann på 1950-talet. Men det visar sig att även storkarna har lärt sig ett och annat längs med vägen. Många övervintrar i dag på soptippar i Spanien där det finns gott om mat och i Sverige har de lärt sig en del knep som förbättrat deras odds – så som att en myriad av kryp dyker upp när jordbruksmaskinerna far fram.

–  Då går det en 20–25 storkar efter och plockar maskar. Det är inte tillräckligt men ger ändå ett viktigt tillskott. Men tittar vi bakåt på den data vi har, kan vi se att storkarna för hundra år sedan fick fler ungar per par än de får i dag. Så landskapet har blivit sämre, det är klart, säger Petter Albinsson.

Finns det ändå inte en risk att bristen på föda i landskapet sätter käppar i hjulet för er?

– I de analyser vi gjort så bör det finnas plats för minst 150 storkpar. Sedan är det säkert så att vi aldrig kommer att få någon stork på Söderslätt (som domineras av slättlandskap och stora jordbruk). Inte heller i skogsbygden i norr. Men i tillräckligt stora delar, säger Petter Albinsson.

En sista prövning

Optimismen till trots, mer måste till för att ro projektet i hamn. Även om en växande skara skånska storkar både flyttat – och återvänt, fortskrider storkprojektet. I dag rör det sig om runt ett femtiotal storkar som kan anses vara helt vilda. Men skulle de upphöra nu, skulle den vilda stammen sakta men säkert dö ut, enligt projektet uträkningar. Precis som den en gång gjorde på 1950-talet.

Orsaken är att en för liten andel av de storkar som släpps ut återvänder. Runt en på tio av de ungar som lämnar Skånes kust om sensommaren och hösten återvänder. Kraftledningar, lejon och oväder är några av alla faror som lurar under de två-tre år det tar innan hemlängtan blir så stor att de återvänder till hemtrakterna. Men det är inte hela förklaringen. En betydande del av de skånska storkarna tros slå sig i slang med mer talrika storkar från andra länder och stannar där.

–  I gengäld hittar ett antal individer hit som inte är härifrån, men vi ger mer än vi tar. Betydligt fler än vi hade velat, säger Petter Albinsson.

Så en sista nöt måste knäckas. En högre andel skånska storkar måste leta sig hem, istället för att stanna på vägen. Men om bara antalet skånska storkar ute i Europa blir tillräckligt stort, så tror Petter Albinsson att grupptrycket kommer få fler att leta sig hela vägen hem till Skåne.

– Det är i alla fall vad vi tror, annars är vi rökta, säger han muntert.

Men han är som sagt optimist. Så småningom kommer Skåne ha en vild storkstam, utan människans hjälpande hand. Hur stor den i slutändan blir, beror på i vilken grad som landskapet kan bli storkvänligt igen.

Storkprojektet drivs av de två ideella föreningarna Naturskyddsföreningen Skåne och Skånes ornitologiska förening.

Läs mer: Forskaren som vill återförvilda: ”Vi måste släppa kontrollen”

Läs mer: Arter att återförvilda – om viljan finns