Han är forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och har intresserat sig för vad som kommit att kallas rewilding – eller återförvildande på svenska.

– Det formulerades i slutet av 1980-talet som en ny progressiv naturvårdsmetod och ett sätt att återinföra arter och deras funktion i landskapet, förklarar han.

Reparera ekosystem

Istället för att människan likt en trädgårdsmästare eller plantageägare väljer vad som ska växa var eller vilka djur som ska tillåtas i ett visst område så förespråkar idéströmningen – i sin mest radikala form – att människan helt håller sig borta från vissa kärnområden. Där det är lämpligt kan också skadade ekosystem repareras eller arter återintroduceras, men tumregeln är att det är naturens egna processer som sedan ska tillåtas forma landskapet.
Det kanske mest kända exemplet är nationalparken Yellowstone i USA.

– Där tillåts ingen jakt och inte heller någon skogs- och jordbruksverksamhet. Men det är förstås massor av folk som åker dit och tittar, säger Carl-Gustaf Thulin.

Parken lyfts ofta som ett framgångsrikt exempel på vad som kan hända om naturen får fritt spelrum. För tjugofem år sedan återintroducerades vargen, något som fick stora följder för hela parkens ekosystem. På grund av att vargen varit frånvarande under flera årtionden och ingen jakt bedrevs, hade flera av parkens betande djur ökat till antalet och vissa andra djur och växter minskat.

Kaskadeffekter

Vargen hade saknats. Om än inte av wapitihjortarna, så av en rad andra arter. För två decennier efter att vargen återintroducerats var populationerna av alltifrån pilträd och aspar till örnar, sångfåglar och bävrar mer livskraftiga. Den ena efter den andra arten fick en boost tack vare att någon annan i näringskedjan klarade sig bättre. Pilträden betades inte lika hårt av de nu jagade hjortarna, så bävrarna fick mer material till sina dammbyggen, vilket i sin tur skapade våtmarker. Värdefulla för alltifrån insekter till fåglar.
Just den här typen av kaskadeffekter är inte ovanligt, berättar Carl-Gustaf Thulin. Även om det kan se väldigt olika ut.

– Storken är inte en art som i större utsträckning gynnar andra arter. Däremot om man anlägger våtmarker och blomsterängar, för att gynna storken, får du den här kaskadeffekten. Sedan är det klart att även storken bajsar och trampar och på så sätt påverkar miljön på ett bra sätt. Men inte lika kraftigt som en visent, berättar Carl-Gustaf Thulin.

Återförvildning

Intresset för återförvildning växer nu runt om i Europa. Inte minst i länder som Storbritannien, Nederländerna och Danmark, där det finns väldigt lite vild natur kvar. Inom Konventionen om biologisk mångfald står det också inskrivet att länderna ska rehabilitera och återintroducera arter i deras naturliga habitat. Sverige – tycker Carl-Gustaf Thulin – är ett föregångsland, då bland annat bävern återintroducerades redan på 1920-talet och både varg och vildsvin fått hjälp att komma tillbaka.

– Det är helt otroligt, inom en timme från Stockholm så kan du i stort sett se alla stora rovdjur och alla stora klövdjur, en europeisk huvudstad med så mycket vilt så nära inpå är unikt, säger Carl-Gustaf Thulin.

Läs mer: Sista prövningen för hyllat storkprojekt

”Orealistiskt hobbyprojekt”

Men rörelsen har också hårda kritiker. I jakttidningar har den kallats alltifrån ett orealistiskt hobbyprojekt till en romantisk idé. Ett aktuellt tjänstemannaförslag från EU-kommissionen vill att 10 procent av EU ska vara under ett så pass strikt skydd att inte bara gruvverksamhet ska vara otillåtet – utan också jakt. Men förslaget sågades i november av Torbjörn Larsson, ordförande i Svenska jägarförbundet i tidningen Svensk jakt.

– Det verkar bygga uteslutande på en romantisk idé om helt orörd natur i vilken människan inte är en del och ett djupt missförstånd vad gäller den hållbara jakten som del av naturliga processer, säger han.

Bland rösterna som vill se skyddade områden där jakt är förbjudet, pekas det bland annat på att människans jakt är väsensskild från många av rovdjurens – då den tenderar att ta friska och starka djur istället för gamla och ledbrutna. Man har också uttryckt att det är viktigt att ha kärnområden utan jakt som referens för att kunna studera vad som sker när människan inte blandar sig i. Men Carl-Gustaf Thulin, som själv jagar, tror inte att det är en framkomlig väg.

– Det är en spännande tanke men jag tror att vi snarare behöver hitta former för samexistens, säger han.

Läs mer: Arter att återförvilda – om viljan finns

Hästar släpptes fria

Samtidigt är det minst sagt en utmaning, något som inte minst den återkommande debatten om vildsvin visat. Att släppa ut än fler vilda djur kan tänkas få en del att sätta kaffet i vrångstrupen. I sin forskning har Carl-Gustaf Thulin studerat hur en grupp på tolv hästar av rasen gotlandsruss klarade sig på åretruntbete utan utfodring strax utanför Uppsala. Resultaten visade att de med några få undantag klarade sig alldeles utmärkt, och de skulle förmodligen överleva och öka i antal även om de släpptes helt fria. Men:

– De skulle springa ut på åkrar och vägar och kanske para sig med tamhästar. Risken är att det skulle bli världens kalabalik, men det skulle fungera. Ungefär som det är med vildsvinen i dag. De skulle göra biologisk nytta men också orsaka mycket oreda för oss, säger Carl-Gustaf Thulin och fortsätter:

– Men det är den balansgången vi behöver gå, väga av den biologiska nyttan mot vårt kontrollbehov. Jag tycker att vi måste släppa lite av kontrollbehovet.

Varför då?

– Som jag ser det är det en förutsättning för vår framtida existens. I dag ställs utarmningen av biologisk mångfald jämte klimatförändringarna som det som ytterst kommer avgöra om vi kan leva på den här planeten, då måste vi ta ett mycket större ansvar för att vända det.