Energi · Omöjliga intervjun

”Jag var stjärnan men fick bo i dragiga rum på vinden”

Billie Holiday sjunger med en okänd pianist.

Den amerikanska sångerskan Billie Holiday föddes 1915 och dog 1959, men i en hotellobby i New York har tiden stannat och där har hon stämt möte med Rikard Rehnbergh för en under normala förhållanden omöjlig intervju.

Lady Day sitter i lobbyn. Kring henne svärmar servitörer, gäster, producenter, piccolos om vartannat. Utanför larmar en storstad. Hon röker filterlösa cigg. Ett skratt ekar vid disken, koppar skramlar i baren. Bulldoggen vid hennes sida lystrar till. Men hon ser inte människorna omkring sig; hon är i sin egen värld. Huruvida hon helt glömt bort vårt avtalade möte eller endast samlar energi inför det är svårt att säga.

Själv vaknade jag, tung i huvudet, en timme tidigare i The Village. Hur mycket jag än ville kunde jag inte hålla kvar gårdagskvällen. Hon sjöng, jag lyssnade. Fel verb! Jag drunknade i hennes varma men vemodiga, uttrycksfulla och gripande röst. Trots alla journalistkollegors varningar att hon är slut som sångare, vid blott 40, märktes det inte ett uns i går kväll som snart övergick i natt. De säger att hennes oskolade röst tagit ut sin rätt nu. Fast nog trollband hon inte bara mig utan alla inne på Harlem’s Cotton Club den där aftonen i mars 1953.

Mrs Holiday, anmäler jag mig.

– Ye-es, svarar hon släpigt.

Vi bestämde att ses här och nu efter spelningen i går, försöker jag tafatt.

– Javisst gjorde vi det, replikerar hon med en viss skärpa, varför tror du annars jag sitter här, silly?

Alla orättvisor

Jag slår mig ner i en alldeles för stor fåtölj snett mitt emot henne. Hon beställer in en Highball åt sig själv och en svart kaffe åt mig. Hon är vacker, rent bedårande, alla sena nätter, långa resor, godtyckliga arresteringar, misshandlande män, starka drinkar och allsköns droger till trots.

Mrs Holiday, i går när ni sjöng Strange fruit tycktes tiden stå stilla i den rökiga, kvalmiga luften på klubben. Det var som om ni tog andan ur allt, som om er röst upptog allt syre och era ord allt hopp!

– Well, thank you, säger hon och slår samtidigt ner blicken en aning, varför jag får känslan av att hon faktiskt blev berörd av det jag just sa. Vet du, varje gång jag sjunger den sången så är det som om alla orättvisor och umbäranden flimrar förbi som i en zoetrop, men den här filmen flyter inte på i ett jämnt och rytmiskt flöde, utan den hackar stackatiskt, förvränger hela bilden.

Dikten ”Strange fruit”

Strange fruit skrevs ursprungligen som en dikt av läraren Abel Meeropol 1937. Som jude kunde han identifiera sig med de svarta, den förföljelse de utsattes för i främst Södern. Fastän lynchningarna avtog en aning efter sekelskiftet fortsatte de och spred sig till andra landsdelar.

Sången hade en stor inverkan på hennes liv. Inte bara som hennes mest berömda stycke, utan även att den gjorde henne till föremål för en rasistisk och totalitär federal polis. 

Jag försöker förklara att polisbrutaliteten kommer fortsätta, likaså avrättningarna.

Hennes ansiktsuttryck är förfärat. Jag söker kompensera med att en ny rörelse kommer uppstå: Black Lives Matter. Hon fortsätter om sin tid.

– Du vet, Abel kom till mig och föreslog att vi skulle försöka göra en låt av dikten. Jag tyckte det var tossigt. Den var ju så svårtydd. Alla metaforer och så, långt ifrån en standard. Men han envisades, så vi gjorde ett par försök med Café Society Band. Och redan vid andra försöket satt den. Efter det var den min.

Den svåra uppväxten

Café Society i Greenwich Village öppnades 1938 och var först med att presentera svarta och vita musiker tillsammans på scen för en ”interracial” publik. Jag berättar att det inte för så länge sen var kört för svarta att komma in på klubbar i Stockholm. Tills Afrosvenskarnas riksförbund och media med dem gjorde en sak av det. Hon fnyser till vid ordet ”afro”, och förvånas över att vi har det problemet i ”Red Sweden”.

Hon föddes som Eleanora Fagan 1915 i Baltimore, somliga säger Philadelphia. Hon våldtogs vid 10 och tvångsinternerades. Hon ansågs vara förövaren. God bless the child, hennes andra paradnummer, blir en ironisk kommentar till en vuxenvärld som ständigt sviker. Efter det tvangs hon prostituera sig. Fast det var på bordellerna hon kom i kontakt med jazzen, som snurrade på grammofonen.

Harlem-renässansen

Vid 18 undkom hon den värsta misären. Producenten John Hammond hörde henne på en Harlem-klubb och ordnade en studioinspelning med klarinettisten och orkesterledaren Benny Goodman. Genombrott! Med Goodman sjöng och turnerade hon sedan under flera mellankrigsår. Detta var epoken för Black renaissance, Harlem-renässansen, som såg konst som en vektor för sociala missförhållanden. Rörelsen kännetecknades av kulturell aktivitet, stärkt självkänsla och blev en inspirationsgnista för medborgarrättskampen.

Förgrundsgestalter var författare som Langston Hughes, intellektuella som W E B Du Bois, musiker som Josephine Baker och Billie Holiday. Men hon utbrister:

– Åh, vad less jag blev på segregationen under turnéerna, Rikard! Trots att det var jag som var stjärnan fick jag slinka in bakvägen, äta i köket och bo i dragiga rum på vinden.

Jazzklubben Downbeat i New York 1947
Jazzklubben Downbeat i New York 1947. Foto: William P Gottlieb

Fängelse för kampen

På det runda ekbordet bredvid henne ligger den hypade författaren Arthur Millers nyutkomna drama The crucible. Titeln är poetisk och dubbeltydig. Den kan betyda både degel, kittel och ”korsfästbar”. Pjäsen handlar om häxjakten i slutet av 1600-talet i Salem, kort för Jerusalem, i den då brittiska kolonin Massachusetts.

I ett hysteriskt klimat kom 25 människor att mista livet, ytterligare ett tjugotal att fängslas. Men händelsen utlöste så pass mycket avsky att det blev slutet på det puritanska inflytandet i New England.

– Oh, den är verkligen something. Visst, den är jobbig att läsa, många minnen och tankar som gör sig påminda, men sånt är livet. Visste du förresten att vi är årsbarn, Miller och jag?

Arthur Miller kopplar, i en lång kommentar mitt i pjäsen, dåtidens häxjakt till den åsiktsförföljelse som Wisconsin-senatorn Joseph McCarthy iscensatte under sina tio år i senaten, särskilt mellan 1950 och 1953. McCarthy med flera bedrev en hätsk kampanj, en häxjakt mot ”infiltrerande kommunister”. Något som både Holiday och Miller utsattes för. De stod emot. Miller lägger också in ett element av motstånd i dramat.

– Äh, de där förhören var ingen match för mig. Redan 1947 satte de mig i fängelse och drog in mitt tillstånd att sjunga. De hävdade att det var drogerna, men egentligen var det på grund av Strange fruit och för att den blev en symbol för medborgarrättskampen.

Paradigmskiftet

Jag kastar om bokstäverna i Salem, ”krossar bokstävlarna”, och får fram anagrammet Selma. Inte endast förnamnet på en kvinnlig pionjär inom svensk litteratur, utan även namnet på den lilla staden i delstaten Alabama, inte långt från Salem, som fick hela den rasistiska retoriken och människorättsvidriga praktiken på fall. Där och då vände situationen, det var paradigmskiftet som så många så länge väntat på.

Jag berättar att medborgarrättsrörelsens marscher från Selma till Montgomery slutligen gav de svarta rösträtt och fullt medborgarskap. Hon gråter nu.

På tal om val – vi avslutar samtalet i dur: Jag förtäljer historien om att Demokraterna kommer att rösta fram en svart man som kandidat 2008, att han kommer att vinna och bli president i två mandatperioder.  Sorgetårarna tycks ha övergått i glädjetårar.

Diskografi Billie Holiday

• Billie Holiday Sings (1952)
• An evening with Billie Holiday (1953)
• Billie Holiday at Jazz at the Philharmonic (live, inspelad 1945/46) (1954)
• Billie Holiday (1954)
• Music for torching (1955)
• Velvet mood (1956)
• Lady sings the blues (1956)
• Body and soul (1957)
• Songs for distingué lovers (1957)
• Ella Fitzgerald & Billie Holiday at Newport (live) (1957)
• Stay with me (1957)
• All or nothing at all (1958)
• Lady in satin (1958)
• Last Recording (1959)
• The Essential Billie Holiday: Carnegie hall concert recorded live
(live, inspelad 1957) (1961)