Syre intervjuar tre svenskar med ett brinnande engagemang och ställer frågan: Hur mår demokratin? Och hur kan vi stärka den? Idag: riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L)

När Barbro Westerholm från frågan har regeringen just fallit. Politiska kommentatorer talar i falsett om att historia skrivits och ingen vet vilka som ska styra Sverige fram till riksdagsvalet 2022. Men den liberala riksdagsledamoten tycker inte den uppkomna situationen ger anledning till panik.

– Vi står ju på en demokratisk grund. I det läge som vi nu hamnat i finns rutiner för hur man ska bete sig så att alla partier kommer till tals. Det är en styrka, säger hon.

Desto mer bekymrad är hon över den långsiktiga utvecklingen.

– I en demokrati behövs det vakthundar som hela tiden larmar när utvecklingen går åt fel håll.

Det är det hon gör nu. Larmar för den högerpopulism hon med fasa ser breda ut sig på flera håll i Europa. I Polen och Ungern med angrepp på fria medier och universitet, på hbtqi-personers rättigheter och rätten till abort. I Danmark, där det förvisso är den socialdemokratiska regeringen som vill ersätta asylrätten med avtal med afrikanska länder om att ta emot dem som söker skydd. Om vi förstår vad som sker på andra håll kan vi undvika att gå samma väg, enligt Barbro Westerholm. Hennes tro på kunskap och goda argument tycks orubblig.

– Asylrätten exempelvis, är väldigt förankrad hos en majoritet av svenskarna. Men hur länge varar det? Det gäller att visa på konsekvenserna av att ge högerpopulismen fritt spelrum.

Hjärtat klappar för statliga utredningar

Barbro Westerholm är för många den liberala ideologin förkroppsligad. Men det är inte bara principer och abstrakta idéer som upptar henne. Samtalet om demokratins mående halkar raskt in på de praktiska formerna för beslutsfattande. Hennes hjärta klappar för sådant som nog inte får det att pirra i magen på så många andra medborgare, som det svenska utredningsväsendet.

– Ska man förändra i lagstiftningen då ska det till en gedigen utredning som ska remissbehandlas och granskas av lagrådet. Det här ska vi värna om, vi ska inte som Trump ändra saker och ting genom att twittra, säger Barbro Westerholm.

Hon beklagar att statliga utredningar i dag är enmansutredningar i de allra flesta fall. Hon önskar sig fler parlamentariska utredningar där alla riksdagspartier är representerade. Då blir de politiska låsningarna färre och förutsättningarna bättre för att få uppslutning bakom viktiga förändringar, menar hon.

– Då måste varje representant gå tillbaka till sitt parti och vrida och vända på de förslag som kommer upp. Vi har rader av enmansutredningar som det inte hänt något med för att de inte förankrats ute i de politiska partierna.

Den stora parlamentariska utredning som trots allt genomförts under mandatperioden, den om migrationspolitiken, förhindrade knappast politisk konflikt i ett högt tonläge. Men det stärker snarare hennes uppfattning, enligt Barbro Westerholm.

– Hade den utredningen genomförts som en enmansutredning tror jag inte man hade fått en lagstiftning på plats innan den tillfälliga utlänningslagen löpt ut, säger hon.

Blödande partier

Hon ser de långa linjerna. Det är femtio år sedan hon klev in på Socialstyrelsen där hon sedan blev generaldirektör. För trettio år sedan avslutade hon sin första mandatperiod i riksdagen. Då var över 600 000 svenskar medlem i något av riksdagspartierna. I dag skrapar partierna ihop drygt en tredjedel så många. Också ungdomsförbunden har haft en liknande utveckling. Att allt färre har en fot i partipolitiken gynnar framväxten av populistiska partier, tror Barbro Westerholm.

– Många inser inte hur svårt det är att förändra. Vi hör partiledare prata om vårdköer som något man har en quick fix på om man bara kommer till makten och folk tror på det.

Demokratiska processer kräver tid och eftertanke, framhåller Barbro Westerholm. Och den tiden har blivit knapp. Hon noterar hur tempot i politiken drivits upp under de årtionden hon ägnat sig åt den, inte minst genom den digitala tekniken. Minst hundra mejl om dagen rasslar in i hennes mejlkorg. Många klickar hon bara bort, men den dag Syre talar med henne hon hon behövt ta omedelbar ställning till bland annat två förslag till debattartiklar.

– Sedan e-posten kommit förutsätter man att en politiker sitter vid datorn jämt och reagerar på studs.

Skrev på skrivmaskin

Också när frågor förhandlas med andra partier är det snabba ryck. Under tiden i januarisamarbetet med S, MP och C har de liberala tjänstemännen i regeringskansliet kunnat mejla utkast till politiska överenskommelser klockan 11 och velat ha respons senast klockan 15, berättar Barbro Westerholm. Den där eftertanken finns det inte mycket utrymme för.

– När jag kom in i riksdagen hade vi elektrisk skrivmaskin. Vi skrev ut på papper och la i varandras postfack. Då hann du sova på saker och ting, du kunde vakna på natten och inse att ”så här kan vi inte göra”.

Demokrati är mer än beslutsprocesser och politiska ställningstaganden. Att värna demokratin är att värna mänskliga rättigheter. Och då är de sju diskrimineringsgrunderna centrala, enligt Barbro Westerholm. Inte bara som juridiskt skydd för utsatta grupper, utan också som något att hela tiden ta hänsyn till när politiken utformas. Under den timme Syre talar med henne berör hon dem på ett eller annat sätt allihop: Kön. Könsidentitet eller könsuttryck. Etinisk tillhörighet. Religion eller annan trosuppfattning. Funktionsnedsättning. Sexuell läggning. Och så den senast tillkomna, doldisen bland diskrimineringsgrunderna som Barbro Westerholm gärna lyfter fram i ljuset: Ålder.

En käpphäst för henne är att ge äldre rätt att arbeta, att inte tvingas bort när man har åldern inne för pension.

– Det finns en fördomsfull syn på årsrika människors arbetsförmåga, att de skulle vara virriga, långsamma och stela i sin uppfattning. Tvärtom visar forskning att äldres erfarenhet är betydelsefull, säger hon.

Tycker Sabuni har lyssnat

Så kommer vi till det där som så många av vår tids politiska samtal landar i: Sverigedemokraterna. Oron över den högerpopulism hon anser att de står för har löpt som en röd tråd genom samtalet. Men den motion hon skrivit till Liberalernas landsmöte i höst om att sätta upp röda linjer gentemot SD är Barbro Westerholm inte sugen på att prata om.

Motionen går ut på att ett villkor för att ingå eller stödja en regering som samarbetar med SD ska vara att de mänskliga rättigheterna värnas. Partiledaren Nyamko Sabuni har gett idén kalla handen med motivet att man inte ska ha röda linjer mot ett enskilt parti. Men Barbro Westerholm menar att Sabuni har lyssnat och att andemeningen i motionen vunnit gehör hos partiledningen.

– Hon har gått ut med ett brev där hon är väldigt tydlig med värnandet om de mänskliga rättigheterna. Det är den tydligheten jag har efterlyst.

Slår vakt om genusforskningen

Så mycket hellre talar hon om kunskap. Den fria forskningen hör till det som hon menar man behöver vara extra varsam om i en tid när SD är på frammarsch. Exempelvis den genusforskning som en sverigedemokratisk riksdagsledamot motionerat om att strypa finansieringen till, men som Barbro Westerholm ser som ovärderlig.

– Vi behöver få fram var den fördomsfulla inställningen till människor startar och vad exempelvis förskolan och skolan kan göra för att attityderna inte fastnar hos människor tidigt i livet.

Så återkommer hon till de där vakthundarna som ska ge skall om demokratiska värden utmanas.

– Erfarenheterna från 30-talets Tyskland visar att sådant här kan smyga sig på. En del var framsynta och såg det tidigt, men många såg det inte förrän det redan fanns där.

Polens nuvarande regering med premiärminister Mateusz Morawiecki och partiet Lag och rättvisa har förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet och förlorar därmed i praktiken makten.

Omröstningen innebär att det nuvarande oppositionsblocket med Donald Tusk i spetsen får möjlighet att försöka bilda regering.

I samband med den årliga lönerevision som pågår för närvarande gick direktivet som DN tagit del av ut från förvaltningschefens kansli. Där framgår att de som arbetar med att genomdriva Tidöavtalets politik särskilt kommer prioriteras, något som fått flera att reagera. Bland dem Åsa Erba Stenhammar, förhandlingschef på fackförbundet ST.

– Vi blev väldigt överraskade, vi har inte varit med om detta tidigare. Det ska inte vara någon politisk inblandning i lönebildningsprocessen. Vi förstår inte riktigt hur vi ska tolka det här, säger hon till DN.

Oroande politisering

Av de sammanlagt 5 000 personer som arbetar på regeringskansliets olika departement är de flesta opolitiskt tillsatta, vilket innebär att de har kvar jobbet oavsett regering. Lönesättningen är individuell och ska baseras på de anställdas kunskap, kompetens, erfarenhet och resultat.

En anställd på utbildningsdepartementet, som uttalar sig anonymt till DN, säger:

– Jag fick veta av min chef att jag inte skulle kunna få något högre lönepåslag. Motiveringen var att jag inte arbetar med ett politikområde som prioriteras enligt Tidöavtalet.

En anställd på klimat- och näringslivsdepartementet, som också uttalar sig i DN, trodde först att det rörde sig om ett missförstånd men fick saken bekräftad av en kollega.

– Det här är en politisering av verksamheten som gör mig orolig. Lön är ett viktigt styrmedel. Vi tjänstemän ska inte ha några lojaliteter åt något håll, säger hen till tidningen.

”Förvaltningspolitisk revolution”

Den nya, politiska, prioriteringen ingick inte i den lokala överenskommelse om löneprocessen som tecknades under hösten, utan lades in i efterhand, enligt ST:s Åsa Erba Stenhammar:

– Plötsligt kom nya prioriteringar som inte har diskuterats mellan fack och arbetsgivare. Det är oklart varifrån dessa kom, men det finns en tydlig uppfattning om att detta kom från politiskt håll och inte från arbetsgivarens håll.

Och prioriteringen strider mot den rågång som ska finnas mellan regeringskansliet som arbetsgivare och politikerna som sitter i regeringen.

– Vi har även lyft frågan med vår motpart, Arbetsgivarverket. Och vi är helt överens om att det i lönebildningsprocessen inte ska vara någon politisk påverkan, säger Åsa Erba Stenhammar till DN.

Statsvetaren Patrik Hall kallar förfarandet en ”förvaltningspolitisk revolution” i en uppföljande intervju, och undrar vem som sanktionerat saken.

– Regeringsformen säger att det ska vara saklighet och opartiskhet som ska prägla tjänstemännens arbete. Gränslinjen mellan politiska och opolitiska tjänstemän är ofantligt viktig att upprätthålla, säger han.

”Fel och olyckligt”

Regeringskansliets förvaltningsavdelning har avböjt intervju, men lämnat en skriftlig kommentar till DN:

”Vilka medarbetare som ska prioriteras i årets löneöversyn baseras på de analyser som respektive departement har genomfört gällande inom vilka områden, utifrån regeringens politiska prioriteringar, det finns utmaningar att rekrytera och behålla kompetens.”

Även Arbetsvärlden har sökt förvaltningsavdelningen, utan framgång. Att politiken glider in i lönebildningen på arbetsplatsen har facket inte varit med om tidigare, säger ST:s ordförande Britta Lejon till tidningen.

Hon anser att det är ”fel, olyckligt och riskerar en ökad tystnadskultur” och understryker att ST stöttar sin avdelning på regeringskansliet.

– Vi kommer naturligtvis att titta närmare på vad som gått fel i löneprocessen, säger hon till Arbetsvärlden.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.