För att hindra Stella från att ställa till mer problem, och inte minst från att hitta Timebandit 2 under hans säng, lurar Ante in henne i Mariannes gäststuga. Hon tror att hon ska återvända till Xpan 7 med Ante, Ida, Camilla och tidsmaskinen och få en belöning. Men det är inte det som händer.
Ante satt på helspänn bakom gäststugan och hörde roboten spela upp de ord och meningar som han hade spelat in tidigare för att den skulle kunna lura deltagarna på Himmelska fridens möte. Om de nu lyckades få in den, om det nu räckte att den hade hans id-armband på sig. Och så det som han i all hast hade spelat in medan han ”kollade en sak”.
Det verkade som om de gick på det, fast han själv tyckte att det lät onaturligt. Marianne hade gjort ett bra jobb med sminket och rena trolleriet med frisyren: inflätat svart ullgarn som var inrullat i hårknuten så att det inte syntes någon skillnad. Ante-roboten sa till Stella att vänta till sist för att ha kontroll – ganska bra uttänkt, tyckte han själv. Och hon protesterade inte, så hon stod väl där och såg de andra försvinna bara för att till slut inse …
– Hallå! hörde han inifrån stugan. Ett förorättat ”hallå”.
Stella skulle bli kvar med Marianne, de kunde inte ta med henne någonstans med en tidsmaskin. Marianne fick väl ringa polisen om det spårade ur – det kanske skulle lugna ner sig. Om allt hade gått enligt planen hade Ida och Camilla precis försvunnit till 2020, där Ida skulle kunna köra Camilla till Björnlunda eller till stället där det där mötet skulle hållas. Om nästa steg gick enligt planen skulle Canberra hinna väcka sömntutorna i rummet bredvid, ta med Timebandit 2 och hinna ut innan Marianne hann se dem och de trasslades in i avsked och förklaringar som det inte fanns tid för.
– Hallå! ropade Stella där inifrån igen.
Annars var det tyst i där inne. Det lät inte längre från de gnissliga sängbottnarna, Idas och Camillas röster hördes inte. Hon var ensam kvar. Men det var inte tid att sitta och beundra sin egen planering. Ante smög runt stugan och låste gästrumsdörren med nyckeln som hängde på dörrposten. Sen sprang han tvärs över gräsmattan till stora huset, där han kröp ihop bakom prästkragarna under det öppna fönstret till rummet han hade delat med Canberra.
Marianne stod nere vid grinden och småpratade med två män som hade kört in en lastbil på tomten för att lämna av något. En massa byggmaterial, såg det ut som. De hade motorn igång, avgaserna låg som en stinkande dimma över nedre delen av trädgården, som om de aldrig hade hört talas om klimatkrisen. Just nu var det en bra sak i alla fall, hon såg inte Canberra, Freddy och Nisse komma ut genom köksdörren och fram till Ante.
– Det står en lastbil där nere, sa han. Om vi hinner upp på flaket …
Innan någon hann svara hördes Mariannes steg på gruset. Hon tittade åt alla håll utom åt deras, och så började Stella banka ilsket på gäststugedörren.
– Har dörren gått i baklås? Ta det lugnt, jag kommer! ropade Marianne.
– Jag är inlåst! gormade Stella.
När Marianne såg att nyckeln till gäststugan inte hängde på sin krok hade Ante, Freddy, Nisse och Canberra hunnit ner till lastbilen, som precis backade upp en bit för att sedan köra ut genom grinden. De hann klänga sig upp på flaket innan den kom ut på vägen och brummade iväg. Det slängde hit och dit på den gropiga grusvägen och avgaserna stank. Men de hade kommit undan. Ante sträckte ut sig i solskenet på flaket, blundade och log belåtet. Varken Stella eller Camilla hade fått veta att Timebandit 1 inte var den enda tidsmaskinen. Och själv skulle han aldrig mer vara fånge i Xpan 7.
Freddy petade till honom med foten.
– Jaha, tänker du förklara nånting nån gång? sa hon.
– Gjorde inte du det, Canberra?
– Han väckte oss och skrev en lapp. ”UPP, NU, TA ERA SAKER, VI SAMLAS UNDER FÖNSTRET. FORT”. Så vi frågade inte.
Ante förklarade vad som hade hänt, det var förresten otroligt att de hade sovit sig igenom allt bråket, men nu var Stella inget problem längre.
– Lysande, sa Freddy. Men vart är vi på väg?
– Vi ska väl hem, sa Nisse. Gärna snart, för jag är hungrig och här har vi inga pengar.
Canberra tog fram blocket och pennan ur fickan och skrev, så gott det gick medan de skumpade fram lite väl fort i kurvorna:
– Gärna frukost! Men jag måste hem till Oasen sen. Jag kan inte bara lämna Noor så där.
– Vi får tänka ut något, sa Ante.
Jo, Canberra hade försökt tänka ut något under många dagars målande, slipande, nedrivning av tapeter, spacklande, bärande, limmande, städande. Han visste fortfarande inte hur, men han måste dit. Även om Noor hade släppt taget av egen fri vilja.
Vägen svängde, det fanns en skylt mot Björnlunda, men de åkte åt andra hållet. Det var åkrar och bondgårdar omkring dem, vete och råg i många nyanser av gult och grönt. Efter en halvtimme blev husen fler och Nisse sa till dem att ducka så ingen såg att de åkte på flaket. Och när lastbilen till slut stannade befann de sig i Gnesta, sa Freddy, som hade varit där och handlat med Marianne.
– Kom, det går tåg här, sa hon och pekade på en perrong vid ett stort tegelhus, där ett blått tåg stod inne.
Lastbilen gungade till när de hoppade av, killarna i förarhytten vände sig om och fick syn på dem. De ropade något om turkjävlar och tjuvåkare och hoppade ur bilen. Men när Canberra stannade och frågade om de ville något ändrade de sig. Det var inget, sa en av dem överslätande. Sen klev de in igen och körde vidare.
Det låg ett stort tegelhus framför dem, det var bara Nisse som såg att det var ett stationshus, men alla såg det blå tåget som stod inne vid perrongen. ”Tåg mot Stockholms Central och Märsta” stod det på en skylt, och det var bara att gå in och sätta sig. Nisse hittade en tidtabell inne i väntsalen och de konstaterade att det var tio minuter kvar till avgång.
– Skitbra, sa Nisse, det tar mer än en timme till Centralen, in till stan alltså. Då kan vi gå in och göra transfern nu och vakna upp och gå av.
– Det kan ta längre tid, sa Ante. Men det gör kanske inget.
– Nej, då åker vi vidare till Häggvik, där min brorsa bor.
– Om det står ett tåg inne i tiden vi kommer till kan det gå.
– För annars hamnar vi på spåret och blir elektrifierade och dör en plågsam död?
– Annars händer ingenting. Vi provar!
Så de satte sig i ett tomt hörn, en man i beige solhatt några säten bort blängde när Gymnopedie No 1 satte igång, men han hade redan börjat läsa tidningen igen när den lilla gruppen med musikmaskinen upplöstes och försvann.
– Hörni. Nu har ni fått åka med fram och tillbaka från Gnesta tre gånger. Jag ville inte slänga av er i kylan, nu får ni gå av.
En barsk men inte elak röst. Nisse öppnade ett öga och såg en man i uniform i svart och neongult titta tillbaka. Fram och tillbaka från Gnesta tre gånger, vad jiddrade han om? Han ruskade om de andra och de tumlade av.
– Den här glömde ni! sa mannen i uniformen och sträckte ut Timebandit 2 genom dörrarna precis innan de stängdes.
Ante blev stående med instrumentet i famnen. Eftermiddagen började bli turkosblå, det föll något snöblandat från himlen och de frös i sina sommarkläder. Det stod Södertälje centrum på en skylt och i stationshuset låg något som borde kunna vara en hamburgersylta.
– Kom nu, sa Freddy.
