Glöd · Debatt

”Visst kan vi ta gemensamt ansvar för klimatet över statsgränserna”

Miljögruppen Ocean rebellion har en manifestation i Glasgow inför klimatmötet som börjar den 1 november.

Är det verkligen varje lands ensak hur det agerar i klimatfrågan? Är det verkligen viktigare än att vi tillsammans tar hand om vår planet? Människor har kommit överens om saker förut över landsgränserna. Nu när allt står på sin spets kan vi göra det igen, skriver Petra Flaum i sin debattartikel.

DEBATT Inför klimatmötet Cop 26 i Glasgow, 31 oktober–12 nov 2021, larmar FN:s klimatpanel IPPC för att klimatet förändras snabbare än det gjort på tusentals år. Effekterna är katastrofala, koncentrationen av koldioxid i atmosfären är den högsta på två miljoner år, takten på havsnivåökningarna är snabbare än de varit de senaste 3 000 åren och mängden is i Arktiska havet är den lägsta den varit de senaste 1 000 åren. FN:s generalsekreterare menar att rapporten ska tolkas som en röd flagga för mänskligheten och att det borde innebära dödsstöten för fossila bränslen.

Samtidigt pågår enligt SVT:s Asienkorrespondent en maktkamp mellan Kina och USA som dämpar förväntningarna inför Cop26. Kina släpper i dag ut överlägset mest koldioxid i atmosfären i absoluta tal mätt, men menar att man inte tänker lyfta ut klimatfrågan och förhandla om eventuella skärpningar så länge landet har andra konflikter med USA. Det är fortfarande osäkert om Kina ens kommer att delta på Cop 26. Trenden är den samma i resten av världen.

I årets Production gap report framkommer att världens länder planerar att öka produktionen av fossila bränslen till 2030 med 110 procent mer än vad som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Greta Thunström säger att allt är ”bla bla bla”. Det är svårt att sticka hål på den analysen.

Medan världen brinner och översvämningar dränker människor, djur, hem och mark svarar världens ledare, när de får kritik för bristande klimatomställningar, att ingen har rätt att lägga sig deras ”inre angelägenheter”.

Vad är då upprinnelsen till uttrycket ”inre angelägenheter”? Efter 30 års krig i Europa slöts 1648 den westfaliska freden och i och med detta befästes nationalstatens suveränitet. Att länder efter 30 års krig hade ett behov att få statlig suveränitet är mer än logiskt. På den tiden fanns så klart ingen kunskap om att natur och klimat utgör ett sammanhängande system som inte låter sig styras av några linjer på en karta. Det vet vi däremot i dag, att då tillåta utkomsten av en 370-årig fredsuppgörelse hota vår fortsatta överlevnad är minst sagt galet och fullständigt ansvarslöst.

Är vi då för alltid fast i en gordisk knut, kan vi aldrig få till ett gemensamt ansvar för vår planet och livet härpå, så länge stater åberopar sin suveränitet? Det är klart att vi kan. Staters suveränitet har ifrågasatts förut. Efter andra världskriget fick bland annat Förintelsen världssamfundet att ifrågasätta staters rätt till exklusiv suveränitet. Med ett så fasansfullt krigsfacit konstaterades att det fanns behov av gemensamma normer för hur en stat ska behandla sina invånare.

FN:s generalförsamling antog 1948 Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i vilken det fastslås att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och att det är staten som ansvarar för att respektera, skydda och realisera människors odelbara rättigheter. Än i dag är FN:s 193 medlemsstater moraliskt förpliktigade att leva upp till dessa normer.

Samma 193 FN-medlemsstater antog 2015 Agenda 2030 och de 17 globala målen. Agenda 2030 har samma potential att verka som en katalysator för ett paradigmskifte – om bara den politiska viljan finns. De globala målen är konkreta och fördelade över de tre odelbara hållbarhetsdimensionerna; den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga. För första gången i världshistorien räknas alla länder, fattiga som rika, som utvecklingsländer, då ingen av de tre hållbarhetsdimensionerna kan avgränsas geografiskt.

Det finns inga, och har aldrig funnits några dom, det finns bara ett vi. Det anstår helt enkelt varken vårt kunskapsläge eller vårt klimatnödläge att acceptera att någon stat kan frånsäga sig ägarskapet av vår gemensamma framtid på grund av skenbilden att de äger rätt att missbruka ett visst territorium på vår planet. Vi har åtta år på oss att nå de globala målen, trots det känner knappt hälften av Sveriges invånare till dem, inte heller omnämns målen i grundskolans eller gymnasiets läroplaner.

Det är hög tid att växla upp genom att skapa en internationell debatt om suveränitetsprincipen ur ett hållbarhetsperspektiv, snabbt rulla ut en nationell upplysningsinsats, och därefter bjuda in hela samhället; privatpersoner, civilsamhälleliga organisationer, idrottsrörelsen, näringslivet, sociala företag, akademin, offentlig sektor att samverka för att tillsammans realisera de globala målen.

När samhället väl mobiliserats kan vi göra det vi borde gjort redan 2015, nämligen använda de globala målen som guide till global, nationell och lokal social-, ekonomisk och miljömässig innovation på bland annat våra arbetsplatser.

Visst är det helt fantastiskt att en arbetsplats som exempelvis finner vägar för att vända en negativ arbetsmiljö, som bidragit till att anställda sjukskrivits för psykisk ohälsa, till en arbetsplats som främjar psykisk hälsa, faktiskt även bidrar till att förverkliga bland annat globala målet 3, ”hälsa och välbefinnande”, mål 8 anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt”, mål 9, ”hållbar industri, innovationer och infrastruktur”, mål 10, ”jämlikhet”, mål 11, ”hållbara städer och samhällen” och mål 17, ”genomförande och globalt partnerskap”. Enskilda hållbarhetsinsatser ska aldrig undervärderas samtidigt som systemförändrande hållbarhetsinsatser aldrig någonsin kan övervärderas.

Upphandlingsmyndigheten publicerade den 28/10 2021 en efterlängtad nyhet: ”Regeringen föreslår att regelverket som styr offentlig upphandling blir tydligare vad gäller att ta hänsyn till hållbarhet. Den nuvarande skrivningen: ’en upphandlande myndighet bör beakta miljöhänsyn, sociala och arbetsrättsliga hänsyn vid offentlig upphandling’ skärps. ’Bör’ ändras till ’ska’ och hållbarhet omfattar fler områden, bland annat klimat och djurskydd. Upphandlingsmyndigheten välkomnar förslaget som nu går ut på remiss.”

Går förslaget igenom kommer det att få en enorm effekt på Sveriges bidrag till de globala målen, inte minst miljömålen: mål 13, ”bekämpa klimatförändringarna”, mål 14, ”hav och marina resurser” samt mål 15 ”ekosystem och biologisk mångfald”. Varje år genomförs nämligen upphandlingspliktiga inköp till ett värde av cirka 800 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare en femtedel av svensk BNP.

Sverige har all potential att bli det föregångsland vi säger att vi är. Bjud in och aktivera den kraftfulla resursbas det svenska samhället utgör, så kan vi bli det första landet i världen som faktiskt har bäring för att införa en nationell indikator för sektorsöverskridande samverkan – premissen för en långsiktig hållbar global utveckling – som sedan kan spridas globalt.