Krönikor

Kaotisk postgång är inte frihet

Jag skulle hämta ett paket häromdagen. Lite odlingsgrejer. Inte särskilt tungt. Inte särskilt stort. Egentligen skulle posten lämna det vid dörren. Det stod så på hemsidan när jag betalade, men posten har aldrig levererat något paket till dörren under de drygt fyra år jag har bott i Björkhagen i Stockholm.

Jag får alltid hämta i någon tobaksaffär, vilket är skumt i sig, men det skummaste och extremt irriterande är att jag varit på minst fem ställen för att hämta paket. Senast fick jag åka tre tunnelbanestationer och sen irra runt i ett område jag aldrig besökt i snökaos och kyla.

Missförstå mig inte. Jag kommer från Bergslagen. Jag är uppvuxen med snö och kyla på vintern och gillar det, men hela äventyret tog en timme drygt och det finns trevligare saker att ägna sig åt en vinterkväll än att pulsa runt i snö. Men jag är ännu frisk och stark och promenaden gjorde mig gott. Det handlar om hur vi ska organisera vårt samhälle och vad som är rationellt och effektivt egentligen.

Till att börja med är det ju helt koko att en massa människor ska fara omkring i kollektivtrafiken och hosta ner varandra bara för att postgången är kaotisk. Det är ju inte bara jag som får ränna omkring. Flera av mina vänner har rapporterat att de tvingats irra runt i vår vackra huvudstad efter olika inköp.

Idén med arbetsdelning är att det ofta är effektivare att en grupp människor som är experter på det de gör utför sysslor som vi andra inte vill eller kan utföra. Själva grejen med postgång är att jag ska slippa springa runt med mina brev och paket för att överlämna dem själv.

Om jag så här i coronatider beställer något från ett företag i Stockholm och ändå måste lägga ner lika mycket tid på att fara runt på bussar och i tunnelbanan för att hämta paketet som om jag åkte direkt till företaget har någonting grundläggande pajat.

New public management kallas nyliberalismens praktiska gren. Det är ett fint uttryck för ”sköt dig själv och skit i andra”.

Frihetsbegreppet är komplicerat, men här är det uppenbart. Förutom att det kanske blivit en aning billigare att skicka paket har ingen individs frihetsgrad ökat tack vare postkaoset. Tvärtom. Att springa runt och hämta grejer som borde levereras hem till mig eller åtminstone till tobakskiosken som ligger på promenadavstånd ökar inte min frihet.

Jag har sagt det förut. Jag är medborgare, inte kund. Grejen är att jag har överlämnat en del av beslutanderätten över mitt liv till det gemensamma. Demokratin är ett kollektivt projekt och den borde vara till för att göra det så bra som möjligt för så många människor som möjligt. Jag vill ha total demokrati, också över ekonomin, men jag skulle nöja mig med att staten åtminstone använde mina skattepengar till att underlätta för mig och alla andra individer.

Det är ju inte bara paket det handlar om. Urholkningen av det gemensamma har lett till att vi blir sittande i timmar i telefon för att fixa grejer som någon borde ha fixat för länge sen. Jag blir inte det minsta fri av att ha tre olika brevbärare. I synnerhet om de levererar posten när det passar dem. Inte heller blir jag friare av att tvingas välja mellan utförare av tjänster som jag knappt har en aning om vad de går ut på.

Vän av ordning invänder kanske att jag kan ange leveransadress när jag beställer en vara på nätet. Det gör jag alltid och bevisligen funkar det sisådär. Och jag vill inte leva i ett samhälle som funkar sisådär. Det är inte bara retligt för mig, det urholkar människors känsla av solidaritet. Och det är det farliga med utvecklingen. Genom att ge oss ”friheten” att själva springa runt och lösa strukturella problem ställer man andra friheter i bakgrunden.

Istället för att jaga paket kunde jag ha varit fri att ägna mig åt nåt jag är bra på. Nåt som kanske till och med gör livet bättre för det gemensamma, för kollektivet.

Snö.

Såna där människor som hänger i grupper och forum bara för att gräla.