Innehåll



  • Glöd

    • Ledare

      Våld är otäckt – men media och politiker utnyttjar rädslan

      När ens egna argument tar slut får man vrida till motståndarens argument så att det låter som att denne säger något helt annat än vad hen egentligen menar. Det är i alla fall den principen…
    • Under ytan

      Sabotage, ickevåld och konsten att rädda världen

      I sin bok How to blow up a pipeline argumenterar Andreas Malm för sabotage som metod för att stoppa exempelvis byggandet av miljöfarliga anordningar. Men det är mycket bättre att utveckla ickevåldsmetoderna, skriver Brian Martins,…
    • Cannonball, North Dakota i december 2016.
      Glöd – Under ytan

      Sabotage, ickevåld och konsten att rädda världen

      I sin bok How to blow up a pipeline argumenterar Andreas Malm för sabotage som metod för att stoppa exempelvis byggandet av miljöfarliga anordningar. Men det är mycket bättre att utveckla ickevåldsmetoderna, skriver Brian Martins, professor emeritus i samhällsvetenskap vid University of Wollongong, Australien och vicepresident för Whistleblowers Australia, på Under ytan.

      Föreställ dig att du är en klimatförändringsaktivist. Du har studerat forskningsrön och vet att om inte utsläppen av växthusgaser minskar kraftigt mycket snart, kommer framtida generationer sannolikt att drabbas av katastrofala konsekvenser. Du har protesterat i flera år, men regeringar och företag fortsätter att investera i fossila bränslen, och utsläppen fortsätter att öka. Du är särskilt irriterad på dem som är rika och privilegierade och som inte verkar bry sig om att de med sina stadsjeepar och internationella flygningar orsakar mer skada på klimatet än tusentals vanliga människor i Bangladesh eller Burundi gör tillsammans. Du vill inte ge efter för desperation. Du vill göra något för att stoppa ett pågående brott.

      Läsvärd och tankeväckande

      Om du kan föreställa dig detta, kommer du nära Andreas Malms tankar. Andreas Malm är en svensk aktivist som har drivit kampanj mot klimatförändringar sedan 1990-talet. Som arrangör av – och deltagare i – inspirerande direkta aktioner blev han alltmer frustrerad över att klimatrörelsen verkar ovillig att anta mer konfronterande metoder. Malm har skrivit en uppmanande bok med titeln How to blow up a pipeline. Den är lidelsefull, läsvärd och tankeväckande, även om man inte håller med.

      Trots titeln är Malms bok ingen praktisk guide för att spränga en oljeledning – eller en manual för att göra någon annan form av skada på tekniken. Istället är det både en uppmaning att överväga dessa alternativ och en bitter attack mot aktivister som vägrar att göra det.

      Han börjar med att beskriva klimatrörelsen som – trots antalet inblandade och deras engagemang – inte har gjort tillräckligt för att stoppa den fortsatta marschen mot klimatförändringarna. Han berättar, med stor förbittring, om fortsatta investeringar i fossila bränslen, trots de överväldigande bevisen på att vi måste gå i motsatt riktning. Han ser förespråkare för det fossila bränslet som ogenomträngligt för rationella argument och föraktande inför farhågor om framtiden. Han anser att processen pådrivs av de rika och mäktiga som förväntar sig att kunna köpa sig undan negativa effekter, och som vet att de inte kommer att finnas där när de värsta konsekvenserna inträffar.

      En aktivist har kedjat fast sig vid en grävmaskin vid en pumpstation i protest mot en oljeledning i Minnesota i juni 2021
      En aktivist har kedjat fast sig vid en grävmaskin vid en pumpstation i protest mot en oljeledning i Minnesota i juni 2021. Foto: Evan Frost/AP/TT

      Sabotage – behövs det?

      Malm beskriver klimataktivister som engagerade i principerna för ickevåldsåtgärder, vilket han sammanfattar som: protester är bra och uppmuntras, men våld måste undvikas, inklusive våld mot egendom. Det är denna sistnämnda punkt – förkastandet av förstörelse av egendom – som han inte håller med om och tror håller rörelsen tillbaka från att verkligen påverka.

      Malm hävdar att aktivister måste gå vidare till nästa steg och skada eller förstöra fysiska föremål som bidrar mest till den globala uppvärmningen. Detta inkluderar åtgärder mot stadsjeepar, oljeledningar, kolgruvor och kraftverk.

      Problemet är att Malm utgår ifrån att om våld användes inom ramen för en rörelse så hade rörelsen inte kunnat lyckas utan det – men det är precis vad som måste styrkas.

      För att visa kraften i denna form av handling berättar han om många fall av effektivt sabotage, inklusive sabotage av oljeledningar i Irak under USA:s ockupation, i Sydafrika mot apartheid och i Nigeria mot exploaterande oljebolag. Hans mest underhållande berättelse handlar faktiskt om en aktion han själv deltog i. Tillsammans med en grupp klimataktivister i Stockholm gick Malm in i ett välbärgat område och riktade in sig på stadsjeepar parkerade utanför palatsliknande bostäder, släppte luften ur däcken och spred ut flygblad som argumenterade emot fordonens slösaktiga energianvändning. Ingen fysisk skada gjordes – däcken skars inte sönder. Ändå var många ägare rasande och inte alls intresserade av att lära sig om sin negativa klimatpåverkan.

      Aldrig skada någon levande varelse

      Trots allt prat om stöd för en mer aggressiv taktik menar Malm likafullt att det är viktigt att sabotage av detta slag aldrig skadar någon levande varelse. Om människor skadas fysiskt kommer ändamålet att drabbas i lika hög utsträckning som människorna. Han berättar om framgången med ansträngningarna att förstöra fordon och byggnader med sådan omsorg att skador och dödsfall är extremt sällsynta.

      I det tredje och sista kapitlet tar Malm sikte på fatalister, närmare bestämt författarna Roy Scranton och Jonathan Franzen, som skriver att det är hopplöst att försöka minska utsläppen av växthusgaser tillräckligt mycket för att förhindra stora klimatförändringar, och därför är det inte ens värt att försöka. Malm föraktar deras ovilja att minska sin egen överdrivna energianvändning. Däremot hävdar han övertygande att fatalism aldrig är berättigad eftersom hur illa det än går, kommer ansträngningar för att förhindra att det blir ännu värre att förlänga människors liv någon gång i framtiden.

      Var det verkligen sabotaget som gjorde det?

      How to blow up a pipeline har alla förutsättningar för att göra en stark och övertygande argumentation för sabotage som en vital och inflytelserik del av klimatrörelsen. Det är precis den sortens argument som behövs för att få aktivister att sträcka på sig och lyssna – eller för att sätta igång en konstruktiv dialog. Tyvärr uppnår den inte riktigt detta på grund av flera brister.

      Malm hävdar att kända rörelser och kampanjer bara lyckades för att de använde våld mot egendom. Han citerar de brittiska suffragetterna, som krossade fönster och brände byggnader i sin kamp för kvinnors rösträtt. Han hänvisar till sabotage från arbetare som bidrog till den iranska revolutionen. Han berättar om de svarta människor som bildade väpnade grupper och var beredda att ta sig an Ku klux klan och kallade dem avgörande för framgången för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

      Problemet är att Malm utgår ifrån att om våld användes i en rörelse så hade rörelsen inte kunnat lyckas utan det – ja att rörelsen lyckades för att den använde våld. Men det är precis det som måste visas, och Malm gör föga försök att påvisa det. Vidare har forskare inom fältet civilt motstånd faktiskt hävdat motsatsen i vart och ett av de fall han citerar: egendomsskador av brittiska suffragetter kan ha skadat deras sak , den iranska revolutionen var framgångsrik eftersom den var  mestadels ickevåldslig, och medborgarrättsrörelsen behövde inte beväpnat skydd.

      Dessa tvivelaktiga exempel kompletterar Malms hårda attacker mot teori och praktik om ickevåld – särskilt hur nyckelpersoner i klimataktionsgruppen Extinction rebellion har tolkat forskning om ickevåldsmetoder. Detta är i slutändan en kritik av Erica Chenoweth och Maria Stephans studie av regimkritiska kampanjer, som framför allt har rapporterats i deras bok Why civil resistance works. Malm kritiserar deras klassificering av kampanjer i kategorierna våld (väpnad kamp) och ickevåld (med huvudsakligen metoder för protester och icke-samarbete), och ifrågasätter om det är möjligt att hitta någon kampanj som är relevant för klimataktioner som inte använt sig av något som helst våld.

      Återigen verkar han anta att våld är det som gör kampanjer framgångsrika. Det är också sant att nästan varje kampanj som använder våld också involverar ickevåldshandlingar. Ska vi anta att effektiviteten i sådana kampanjer beror på dess ickevåldsamma komponenter?

      Utan övergrepp – inget bakslag

      Ändå är det ett rimligt antagande att insikter från kampanjer som syftar till att avsätta diktatorer kanske inte alltid gäller en annan sorts kampanj, den för att minska världens utsläpp av växthusgaser. Problemet är att Malm inte har gått tillbaka till andra nyckelkällor om strategiska ickevåldshandlingar, såsom Gene Sharps The politics of nonviolent action, som inkluderar ett ramverk för att förstå dynamiken i ickevåldskampanjer.

      Ett element i detta ramverk kallas politisk jiu-jitsu, eller den process genom vilken fysiska övergrepp på ickevåldsamma demonstranter ibland kan leda till ett större stöd för rörelsen. En jiu-jitsu-effekt kan också förekomma inom andra områden, såsom sexuella trakasserier, misshandel av poliser och folkmord. Förövare kan använda en mängd olika metoder för att minska allmänhetens upprördhet, medan aktivister kan använda motmetoder för att öka den. Denna bakslagsdynamik gäller sabotage oavsett om det klassas som våld, ickevåld eller på gränsen mellan dem.

      Föreställ dig att polisen brutalt misshandlar några sabotörer. Potentiellt kan detta slå tillbaka på polisen, vilket leder till ett större offentligt stöd för rörelsen. Men kommer det verkligen att slå tillbaka? Detta beror på åtgärderna och myndigheternas reaktion. Vissa sabotageaktioner kommer sannolikt inte att leda till att sabotörer blir fysiskt attackerade – till exempel radering av ett oljebolags finansiella dokument. Utan ett uppenbart övergrepp finns det inget bakslag. Andra typer av sabotage, som att spränga ett oljeraffinaderi, är helt annorlunda. De kan leda till förhör av misstänkta och massiv övervakning av klimataktivister. Skulle ett sådant svar generera en enorm allmän upprördhet över myndigheternas illabehandling av påstådda sabotörer?

      Allmänhetens stöd är viktigt

      Mycket beror på nivån på allmänhetens stöd för sabotage mot utsläpp av växthusgaser. Föreställ dig en annan sorts kampanj, en mot en korrupt och repressiv regering. Det kan finnas ett utbrett motstånd mot regimen som sällan uttrycks på grund av rädsla för repressalier. En regimkritisk rörelse kan växa massivt när det finns en möjlighet att göra motstånd utan alltför stor fara. Ickevåldskampanjer har en mycket större kapacitet för folkligt engagemang, och detta är en nyckelfaktor för deras framgång. En regeringen repression kan skapa större motstånd. I detta sammanhang är det mindre sannolikt att sabotage som riktar sig mot regimens tillgångar kommer att slå tillbaka på rörelsen.

      Malm talar främst om sabotage som utförs i smyg. När aktivister verkar i hemlighet är det svårare för dem att få allmänhetens sympati, och även svårare för allmänheten att delta. Vissa typer av sabotage utförs däremot öppet. Detta är mindre skrämmande för allmänheten, och de kan också delta. 1989 kollapsade kommunistiska regimer i Östeuropa inför det folkliga motståndet, mestadels utan våld. Efter att Östtysklands regering avgått började medborgarna att riva Berlinmuren, en symbol för kommunistiskt förtryck. Detta kunde ha kallats sabotage, men det genomfördes som en glädjefylld högtid.

      I decennier har plogbillsaktivister tagit sig in i militära anläggningar och försökt orsaka skada på vapen. Istället för att försöka smyga sig ut har de tagit fullt ansvar för sina handlingar och ofta avtjänat flera år i fängelse. Den här typen av åtgärder är mindre hotfulla för allmänheten, och myndigheter som kallar aktivisterna för terrorister har mindre trovärdighet. Å andra sidan andra har plogbillsaktivister misslyckats med att skapa masstöd för kampen mot krig.

      Ett annat problem med hemligt organiserat sabotage är att det är svårare att säkerställa att ingen människa kommer till skada. 1987 dödades nästan en sågverksarbetare när ett sågblad träffade en spik dold i stammen; denna olycka skylldes på miljöaktivister. Sabotage utfört i hemlighet är lättare att beteckna som ”ekoterrorism”, en mycket missvisande term med tanke på att miljöaktivister aldrig har dödat någon.

      Ytterligare ett lager av taktisk komplexitet är att myndigheter, eller andra fientliga element som använder sig av provokatörer, kan försöka undergräva rörelsen genom att anstifta sabotage som orsakar livsfara. Detta för att främja vad som kan kallas ”svarta bakslag” där klimataktivister får skulden för handlingar de inte har gjort, vilket möjliggör repressiva reaktioner som inte utlöser mycket allmän upprördhet. Öppenhet minskar denna risk för rörelsen.

      På ursprungsfolket Wet’suwet’ens mark i Kanada planeras oljeledningar
      På ursprungsfolket Wet’suwet’ens mark i Kanada planeras oljeledningar. Wet’suwet’en ockuperar marken för att försöka stoppa oljeledningen, och hövdingarna Rob Alfred, John Ridsdale and Antoinette Austin är i staden Smithers i British Colombia för att delta i ett protestmöte. Foto: Jason Franson/AP/TT

      I klimatkrisen är vi alla inblandade

      Klimatförändringar är en annan sorts fråga eftersom det inte finns en enda makthavare från vilken samarbeten kan dras tillbaka.  I rika samhällen är de flesta medborgare inblandade i aktiviteter som bidrar till den globala uppvärmningen, till exempel att köra bil, använda el eller äta kött. Direkta åtgärder mot utsläpp av växthusgaser – till exempel arbetare inom kraftsektorn som strejkar – kan orsaka svårigheter i hela samhället och skapa fientlighet snarare än generera stöd.

      Mer lovande är åtgärder som drar tillbaka stödet till investeringar i sektorer som bidrar mest till den globala uppvärmningen. Detta händer redan i viss utsträckning, med rörelsen för avyttring av fossila bränslen och banker som vägrar att finansiera nya kolgruvor.

      Malm har rätt i att direkta åtgärder för att förstöra energiinfrastruktur kommer att oroa investerare som fruktar att deras tillgångar strandar. Denna rädsla finns även inom finanssektorn, eftersom stora investerare och försäkringsbolag ändrar sina preferenser. En ”kapitalstrejk”, att neka eller dra tillbaka investeringar – eller hota med det – är ett kraftfullt verktyg. Det används regelbundet för att gagna stora företags intressen på bekostnad av konsumenter och arbetare, men kan också användas för att stödja klimatrörelsen. Aktieägaraktivism och socialt inflytande hos stora investerare kan hjälpa till att få detta att fungera.

      Fler måste vara med på tåget

      Malm avfärdar den här typen av agerande som att slåss på motståndarens planhalva, men det är en för enkel analys. Ickevåldshandlingar – till exempel de som försöker stoppa nya rörledningar – kan få kraftfulla ekonomiska effekter helt enkelt genom att orsaka förseningar, vilket kostar stora summor pengar, medan sabotage av en rörledning bara kan orsaka en störning i verksamheten. Vissa kloka investerare förstår hotet som klimatförändringarna – och klimatrörelsen – utgör mot företag och marknader, och är öppna för förändringar.

      På 1970- och 1980-talen orsakade kampanjer mot kärnkraft problem, skapade fler säkerhetsåtgärder, ökade kostnaderna och bidrog till att göra det nukleära alternativet oekonomiskt – och det var lite, om ens något, inslag av sabotage i denna process. Samma sak kan hända, och händer faktiskt redan, med fossila bränslen och klimataktivism.

      Det finns mycket mer att säga om strategier för klimatrörelsen, och diskussioner om Malms argument för sabotage är värda att föra som en del av ett bredare samtal. Men samtidigt finns det också möjlighet att utöka repertoaren av metoder för ickevåldshandling – särskilt strejker och bojkotter, vilket inlemmar en rad allierade i kampen. Största delen av befolkningen kommer att behöva vara med på tåget för kraftfullare åtgärder. Frågan är: Vad är det mest effektiva sättet att göra detta på?

      * Texten har tidigare publicerats av den ideella 
      medieorganisationen Waging Nonviolence och i Tidningen Global.

  • Radar

  • Zoom

  • Energi

  • Krönika