Estonia förliste. 852 döda. En katastrof. Vad hände? Året var 1994. Sedan dess har ohyggligt mycket sekretessbelagts. Och så häromdagen: en plåt böjd inifrån och ut. Avslöjades på en sekretessbelagd film i måndags. På tisdagen blev det värre. På en internationell presskonferens presenterades bevis på detonation. Bogvisiret har sprängts bort. Före eller efter sjunkförloppet. Det där som den officiella haverikommissionen och utredningarna inte sett. Eller inte ville se. Eller inte skulle se.
Jag var språkrör för MP då Estonia sjönk. Det fanns ett tryck från regeringen på att det inte skulle ”göras politik av katastrofen”. Jag fick aldrig uppfattningen att det var av hänsyn till överlevande och efterlevande. Utan av hänsyn till … politiken.
Den socialdemokratiska regeringen, under ledning av Ingvar Carlsson, ville att Estonia skulle gjutas in i betong. Det skulle göra alla undersökningar om vad som hänt omöjliga. Så har ingen, vad jag vet, hanterat stora fartygs- eller flygkatastrofer.
Egentligen är jag inte förvånad över att nytt skulle kunna komma fram som skulle upprätta nya frågetecken. Men det Lars Ångström med flera nu offentligt presenterat ter sig snarare som utropstecken. Som kräver svar. Bara tanken på vad svaren kan vara gör att talet om att inte ”göra politik” av katastrofen väcks till liv.
En av dem som ihärdigast agerat i riksdagen långt inpå 2000-talet var just Lars Ångström. Han var då riksdagsledamot för MP. Han hade varit ordförande för Svenska freds då Bofors vapensmuggling avslöjades. I en sevärd interpellationsdebatt avfärdade Mona Sahlin kritiska frågeställningar med att hon fann det oförskämt att ifrågasätta regeringens agerande eftersom hon var ärlig. De som ställde frågor skulle närmast skuldbeläggas för sin oförskämdhet.
I avslutningen av vårens dokumentärserie om Estonia säger Lars Ångström att det egentligen inte behövs någon utredning, det räcker med att någon säger sanningen. Det var också min uppfattning. Dock trodde jag inte, efter att sett dokumentären, att sanningen behövde vara den värsta tänkbara. Nu är jag inte säker. Och allt som varit ruttet i svensk officiell politik rullas upp igen. Inte minst vapensmuggling med statens goda minne.
Det bästa är väl att bara ställa frågor, kräva att all hysterisk sekretess bryts, att ärliga svar ges – också på frågan varför utredningars arbetsmaterial kasserats och varför de som varit nere i Estonia fått order att inte ta sig in i vissa sektioner. Risken finns att svar kan skaka om. Och kanske förklara den obehagliga känsla som infann sig när regeringen Carlsson föreslog att Estonia skulle läggas under betong.
Sanningen om vad som hände den där natten, och den efterföljande tiden, kan vara harmlös om än nationellt pinsam. Men den kan också vara allt annat än harmlös.
Jag är övertygad om att de som vet sanningen finns. Och att än fler vet vilka dessa är.
Må ingen hamna framför ett framrusande tunnelbanetåg på det sätt som krigsmaterielinspektör Algernon gjorde den 15 januari 1987 efter det att Bofors vapensmuggling avslöjats.
Engagemang och mod som värnar rättssamhället!
Rädsla för att berätta sanningen.
