DEBATT Vinterns obarmhärtiga licensjakter verkade aldrig ta slut och nu fortsätter den ena skyddsjakten efter den andra. Hur jakterna med drivande hundar efter vargar och deras valpar påverkat oss som ser det som djurplågeri är ingenting som myndigheterna beaktar, men att senaste protokollet från SVA om de dödade vargarna som visar att vargstammen är på randen till inavelskollaps borde vara alarmerande för ansvariga myndigheter.
Man behöver inte vara expert för att förstå problemet. Fortsatt avel med genetiska defekter på vilda djur är långt mer riskfylld än med exempelvis hund som avlas under kontrollerade former. Det är oetiskt mot vargen som art och som individ att människan – trots sin vetenskapliga kunskap – inte bara utarmar deras naturliga habitat och levnadsmönster utan rent fysiskt skapar en plågsam genetisk utarmning som vargen inte själv får en chans reglera.
Vi har ett ansvar för att bibehålla en frisk vargstam för framtiden. Hur ska det göras?
1. Hur många revir är mer än sannolikt besläktade som syskonpar? När vi vet att de genetiska defekter som nu påvisas av SLU inom populationen kommer från inavel, är det än mera viktigt att ge utrymme för nykomna migranter och de nykomna totalfredas i ett flertal år så deras avkommor får en naturlig chans att reproducera sig. Risken finns ju dock att hanar inte stannar utan vandrar tillbaka där de kom ifrån, därför är det av vikt att låta tikarna vara kvar i sina revir. Rennäringen måste ge vika för att särskilt skydda vargar med friska gener.
I stället har ett flertal skjutits genom skydds- och licensjakter vilket allvarligt försvårat det genetiska utbytet, särskilt från den nordvästra ryska populationen. Vilket i sig är katastrofalt eftersom minst 3 – 5 par vargar av finsk eller ryskhärstamning måste få kunna etablera sig.
Fördel: Inte endast en vargstam med god hälsa utan Sverige måste efterleva skyddsdirektiven som tillkommit för att skydda vargarna från människor inte tvärtom. Det finns dock ett beslut som FN delegationen tagit att ursprungsbefolkningens rättigheter ska skyddas, vilket borde medföra också acceptans för de rovdjur som faktiskt hör hemma i samma område. Sverige har ett ansvar att bibehålla en rik fauna av våra svenska rovdjur därför är det viktigt att rennäringen ger vika och låter genetiskt viktiga vargar passera genom renbetesland.
2. Låta vargstammen öka till minst ett tusental på den norsk/svenska halvön för att spä ut inavelskoefficienten? Om varje migrant har svårt att ta sig förbi renbetesområdet utan att riskera bli skyddsjagade, illegalt skjutna, påkörda (av tex skotrar) & förgiftade, så minskar idén om finskryska migranter att nå den befintliga svenska populationen till en försvinnande liten procent. Ju fler inavlade svenska vargar desto större risk och svårare är det att få en genetisk variation. Nackdel: acceptansen krackelerar.
3. Målet måste vara att ha en frisk vargstam med minst 500 individer med kontroll av det genetiska värdet och täthet då minskar risken för oskygga individer. Vi vet att inavel ger kroppsliga men också mentala skador. Föra in finskryska gener vart 5 år. Strikt kontroll av migranter i form av stram övervakning.
Renbeteslagar och ursprungsbefolkningens rättigheter i förhållande till vargfrågan kan bli svåra att ta upp i FN, därför är det fundamentalt att till en början strikt hålla på Art- och habitatdirektivet och inte skapa undantag som Sverige upprepat gör.
Otaliga beviljade skyddsjakter på migrerade vargar med finsk/ryskt ursprung talar sitt tydliga språk. Svårigheter med rennäringen och det hot vargar påstås göra utgör mot dessa intressen är en svår nöt att knäcka men Sverige behöver genetiskt utbyte om vargstammen ska överleva utan genetisk utarmning och missbildningar.
Alla dessa åtgärder är kostsamma, arbetsamma och kräver stor professionell konflikthantering och positiva exempel från andra länder med rovdjur.
Ökad förekomst av genetiska defekter så som kryptorkism är att vänta i populationer som är för små och isolerade genetiskt så som den svenska vargstammen är.
Nuvarande gränsnivån kring 300 individer är för lågt – det blir en för liten genetisk effektiv population för att beståndet ska vara livskraftigt.
Inflödet av genetiskt material (utbytet över den fennoskandiska halvön) har varit för lågt under lång tid.
Så här säger forskningen:
Den fenoskandiska vargpopulationen är inte långsiktigt livskraftig. Genetiska bidrag från delar av nordvästra Ryssland kan förbättra situationen men för det krävs omfattande inflöde av genetiskt material och framförallt med ett markant ökat genetiskt utbyte på den Fenoskandiska halvön. (Norge, Sverige, Finland, Kolahalvön, Karelen.) Norge och Sverige kan inte ensamma bära upp en livskraftig vargstam.
Det behövs omfattande inflöde av individer som framgångsvist sprider sina gener i populationen. Resultat av forskning visar även på att jakt på varg kan försämra det genetiska läget. Ett utbyte av 12-20 verkliga individer per år en nödvändighet.
Slutligen, alla beviljade vargjakter beviljade av Sveriges myndigheter har framkallat dessa genetiska problem.
