Glöd · Debatt

Protesterna i Colombia är inte orsaken till bristen på politisk vilja att införa basinkomst

Demonstranter tar skydd för polisens vattenkanoner utanför Colombias huvudstad Bogotá under fredagen.

DEBATT Den 28 april inledde det colombianska folket en nationell strejk. Anledningarna är flera. Till att börja med finns det krav som regeringen vägrade förhandla i den förra nationella strejken i november 2019. Det är inte nya problem som breda sektorer av det colombianska folket nu utmanar. Trots riskerna med pandemin protesterar folk öppet på gatorna.

Dario Monsalve, ärkebiskop av Cali, sammanfattade skälen till den nationella strejken genom att säga ”vad den colombianska staten har gjort är en provokation mot det colombianska folket.” Det är de ständiga överträdelserna av fredsavtalet från staten, det är regeringens förslag att använda glyfosat mot coca-växter trots vetskap om att användningen orsakar allvarliga sjukdomar bland bönderna och ekosystemet och därför är det förbjudet bl.a. i Europeiska unionen, det är förslag om en skattereform som främst drabbar under- och medelklassen, det är en hälsoreform som fördjupar privatiseringen av hälsosektorn och som tar bort möjligheterna till vård för de fattigaste grupperna i samhället, och det är det fortsatta mördandet av sociala ledare. Mer än 900 sociala ledare har mördats i Colombia sedan 2016. Protesterna kan sammanfattas som krav på respekt för rätten till liv, efterlevnad av fredsavtalet och stopp för en nyliberal politik.

Den akuta sociala krisen som upplevs i Colombia är inte en konsekvens av pandemin. Vad som händer är att den har avslöjat och fördjupat konsekvenserna av många års orättvis politik under flera högerregeringar. Regeringen har genomfört en nyliberal politik som privatiserat de viktigaste tjänsterna i samhället som hälsa och utbildning, som uppmuntrat till överutnyttjande av naturresurser och minimerat statens närvaro för att ge plats åt ”privata initiativ”, som inte inneburit något annat än att skänka bort breda sektorer av den colombianska ekonomin till stora ekonomiska konglomerat. Detta har ökat de redan mycket stora sociala klyftorna i det colombianska samhället.

Enligt DANE (motsvarande SCB i Sverige) ökade fattigdomen under år 2020 till 42,5% av befolkningen och ytterligare 30 % befinner sig i en situation med ekonomisk sårbarhet. Det innebär att inför en ekonomisk kris riskerar nästan 75 % av den colombianska befolkningen att hamna i fattigdom. I en situation där nästan 60 % av befolkningen befinner sig i prekariatet och där människor borde stanna hemma under pandemin tvingas istället familjer ut från sina bostäder för att få ihop till en daglig måltid. En hjälp skulle kunna vara basinkomst men regeringen har inte genomfört det med argumentet att det inte finns några ekonomiska resurser. Regeringen har istället satsat på en subvention på cirka 43 dollar vid en tidpunkt då minimilönen är cirka 260 dollar per månad. Men en familj kan inte klara sig på en minimilön och därför måste minst två personer i familjen arbeta.

Basinkomst brukar definieras som en ovillkorlig ekonomisk grundtrygghet som det går att leva på. Men regeringen i Colombia har bara satsat på ett otillräckligt bidrag till grupper med lägst inkomst samtidigt som de har räddat banker och stora företag. Regeringen satsade t.ex. cirka 11 miljarder dollar för att hjälpa bankerna. Det som saknas är framför allt politisk vilja. Ett bevis på det är att oppositionen i maj förra året presenterade ett lagförslag om basinkomst som skulle täcka alla hushåll i situationer av fattigdom och sårbarhet, liksom till arbetare i mikroföretag.  Beloppet för basinkomsten skulle vara en månatlig minimilön och gynna cirka 30 miljoner colombianer. Regeringspartiet, Centro Democrático och dess allierade sa dock nej till förslaget utan att ens diskutera saken. Basinkomst har aldrig varit en fråga för elitens politiska agenda som styr i Colombia idag och därför är det fel att skylla på protesterna för att den inte finns.