Om du är förälder till ett eller flera mindre barn, och om du har ett konto på Facebook, så är chansen stor att du där är med i en eller flera grupper om föräldraskap. Och om du, liksom jag, är det, är chansen även stor att du, liksom jag, noterat hur sommaren för med sig en ökning av inlägg i dessa grupper som handlar om skuld, skam och ångest över att inte kunna, hinna eller orka ge sina barn den bästa sommarupplevelsen.
En mamma berättar hur en släkting har sagt att hennes barn behöver “resa och uppleva något annat än hemmet” och nu har hon ångest över att hon inte har några pengar att resa för och således inte ger sina barn allt det de förtjänar. Barnen är 2 och 4 år.
Någon annan mammas förskola har sagt att barn faktiskt också behöver semester och insinuerat att det är dåligt föräldraskap att barnet ska vara på förskolan under juli, trots att föräldern är arbetssökande och någon semester blir det således inte tal om oavsett.
En tredje som är sjukskriven för utbrändhet frågar desperat om det är okej att begränsa barnens sommaraktiviteter till picknickar i trädgården och om det är fruktansvärt moderskap om barnen får se på TV även om solen lyser utomhus. Bara tanken på att gå en promenad med dem gör henne helt matt.
Det är så himla sorgligt på så många nivåer, exempelvis hur den småborgerliga medelklassnormen präglar hela diskursen om vad bra föräldraskap är, men två andra saker sticker också riktigt hårt i ögonen och hjärtat. Dels de explicita felaktiga uppfattningarna av vad barn behöver, och dels de implicita förväntningarna på att man som förälder, och då speciellt som mamma, ska offra sig själv för sina barns skull.
Om vi börjar med påståendet att barn har behov av att uppleva något annat än hemmet så är det på sin plats att påminna om det kanske mest sanna ordspråket någonsin: Små barn roar sig lätt. En filt på något stycke gräs strax utanför ytterdörren, saft i en medhavd flaska och några Mariekex är ett otroligt spännande äventyr för små barn. Ett lakan över köksbordet och en middag bestående av korv med bröd som inmundigas tillsammans i den nyss byggda kojan blir minnen för livet. Barn behöver inte storslagna upplevelser enligt vuxnas normer, de vill först och främst ha trygghet och uppmärksamhet, vilket för oss till den andra punkten.
För att en förälder ska kunna vara mentalt närvarande och uppmärksam ihop med sina barn krävs en viss miniminivå av energi. Om denna nivå uppnås genom att ens barn går på förskolan även i juli istället för att vara hemma och “ha semester” – så är det faktiskt det bästa för alla inblandade. Samma sak om den uppnås genom att barnen får sträckkolla på alla sina bästa filmer i ett svep trots att vädret äntligen blev vackert.
Det finns inget som helst konstruktivt i att föräldrar sätter sina barn (och deras uppdiktade behov av avancerade upplevelser) i första rummet om det innebär att de uppoffrar sig själva kortsiktigt, för i det långa loppet kommer det faktiskt gå ut över just barnen. Ibland måste man förhålla sig till sitt föräldraskap som om det vore en nödsituation i ett flygplan – sätt på din egen syrgasmask först, innan du tar dig an någon annan. Det finns inget skamfullt i det.
Doften av nyslaget gräs.
Känslan av att råka trampa på en snigel när man klipper sagda gräs. Hualigen.
