Under veckan inleddes en utredning i USA:s kongress som ska undersöka vad som egentligen hände den sjätte januari när tusentals Trump-anhängare stormade Kapitolium, huset där landets senat och representanthus håller till.
Den förre presidenten, Donald Trump, kritiserar fortfarande valresultatet, menar att hans förlust berodde på rent fusk. Republikanerna initierade ett femtiotal rättsliga processer ute i delstaterna, men samtliga slogs ner i domstolarna, trots det fortsätter partiets representanter att upprätthålla idén om att de blivit snuvade på makten. Den sjätte januari höll Trump ett tal i Washington där han drev den idén hårt och uppmanade sina anhängare att marschera till Kapitolium och protestera, nu vill åtminstone Demokraterna utreda om han gjorde sig skyldig till uppvigling genom att ta reda på vad som verkligen hände och vilka som stod bakom händelserna.
I tisdags inleddes utredningen med förhör av några av de poliser som arbetade den dagen. I videor från förhören syns mycket starka känslor, både hos poliserna och hos politikerna i kongressen.
– Jag kommer att dö så här, vaktande den här entrén, berättade polisen Aquilino Gonell att han tänkte.
Gonell är veteran från kriget i Irak och sa att han aldrig var så rädd under det kriget som under sjätte januari.
Polisen Daniel Hodges berättade hur han kände att också han var på väg att förlora medvetandet av syrebrist när han satt fastklämd i en dörr medan upprorsmakare slog honom, skrek åt honom och till och med försökte klösa ut hans ögon. Han kallade upprorsmakarna för terrorister vid upprepade tillfällen.
– Jag vill att ni tar reda på om någon med makt hade en roll i det här. Om någon med makt koordinerade attacken eller har försökt att dölja vad som hände, hindra undersökningen av den här terrorattacken, sa han.
Bilderna av en fastklämd Hodges har blivit symboliska för händelserna, men med hans berättelse fick hans upplevelser liv, känsla, färg. Kritiska röster menar att de inledande förhören var för känslosamma, att de nästan verkade regisserade, men det är så det går till i kongressen, inget lämnas till slumpen och i synnerhet Demokraterna har personer som är väldigt skickliga berättare bakom kulisserna.
Rasistiska tillmälen haglade
Den afroamerikanska polismannen Harry Dunn berättade känslosamt att han aldrig under sin långa karriär hade fått rasistiska tillmälen kastade emot sig, men det skedde den dagen.
– Ingen har nånsin kallat mig n-ordet när jag har burit min uniform, sa han med påtaglig smärta och besvikelse i rösten.
Känslan av skam var påtaglig bland politikerna som frågade ut vittnena. Försöken att få till en kommission som består av båda de stora partierna sprack. Representanthusets talman Nancy Pelosi godkände inte de republikaner som föreslogs eftersom hon menade att de varit aktiva på upprorsmakarnas sida och därför bara skulle ställa till med problem om de satt i kommissionen. I stället hoppade två samarbetsinriktade republikaner på vilket har gjort enigheten i tolkningen av händelsen starkare.
Hela salen hoppade till när polisen Michael Fanone slog näven i bordet under sitt vittnesmål.
– Ointresset för mina kollegor är respektlöst, sa Fanone som slogs medvetslös under upploppet och drabbades av en hjärtattack.
Kan gå hur som helst
Normalt sett tas mycket av udden av sådana här processer när båda partierna är inblandade. Nu när det bara finns republikaner i kommissionen som faktiskt vill ta reda på vad som gick snett och vem som var inblandad kan vi faktiskt få se resultat.
Under riksrättsförhandlingarna mot Donald Trump såg vi hur människor som hade information slingrade sig och hänvisade till sekretess. Det amerikanska justitiedepartementet, som nu styrs av Demokraterna, har nu visat att de inte har något intresse av att skydda människor från att vittna inför kongressen, vilket gör att vem som helst som ansett iblandade i händelserna kan komma att inkallas. Det spekuleras till och med i att Trump själv kan kallas.
Andra republikaner har bevisligen varit inblandade, både under dagen och under förberedelserna för attacken. Det har krupit fram att representanter på insidan stod i kontakt med den dåvarande presidenten under hela den tid som upploppet varade. Nu kan deras ansvar komma att prövas, men ingen kan veta hur långt en sådan process kan gå i att verkligen utkräva ansvar.
Politiskt ansvar är inte nödvändigt juridiskt ansvar. Du kan som politiker göra saker som bryter mot traditioner och bestämmelser för parlamentet du arbetar i utan att begå några brott. Yttrandefriheten och demokratins spelregler gör att gränsen är otydlig, men med Demokraterna vid makten kommer åtminstone de som varit inblandade att få räkna med att få se sina göranden och låtande den dagen ordentligt genomlysta.
