Det här är berättelsen om en av de bästa politiska upplevelser jag haft – och om en av de värsta. Men berättelsen börjar långt innan jag föddes, ett datum som jag fortfarande minns med fasa.
Det är mitt i natten när min mormor vaknar av oväsendet. Hon är åtta år gammal och tassar fram till sovrumsdörrens öppning. Främmande karlar håller fast och släpar med våld iväg hennes pappa. Han är endast iklädd pyjamas. Den älskade familjefadern och respekterade domaren sätts i koncentrationsläger. Det är den natt som nazisterna ska komma att kalla ”kristallnatten”. En tid därefter sätts flickan på en buss fylld av barn och vinkar farväl till sin mamma medan bussen börjar rulla mot Uppsala, långt bort från Berlin. Av släkt och vänner som blir kvar överlever få.
Cirka 65 år senare är det början av 00-talet och Ung vänster i Gävle arrangerar som vanligt den årliga minnesstunden för kristallnatten på Stortorget. Jag går dit för att hedra min mormor och gammelmorfar – för att uppmärksamma det vedervärdiga som hände så att det aldrig ska hända igen. Det är jag och kanske tre ungdomar från Ung vänster på plats när några lyktor tänds och den tysta minuten ska börja.
Då hörs plötsligt busvisslingar och hånskratt. Vi vänder oss om och där står ett gäng skinnskallar. En nazistledare har flyttat till stan för att starta en ny lokalavdelning. De ska organisera sig för att ta över makten så att de kan färdigställa ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Nu ska de visa vad de går för. Med pulserande hjärtan och skräck i magen lämnar vi torget i chock och åker hem.
Det blir startskottet för Gävle mot rasism. Ett nätverk av många olika partier, fackföreningar, och ideella organisationer. Vi arrangerar en demonstration och senare en festival i stadsparken. Sätter upp affischer och skriver insändare. Jag är nervös när jag tar bussen till Södermalmstorg där demonstrationståget ska starta. Men när jag kommer dit är torget fyllt till bredden av gamla och unga, vita och svarta. Jag slappnar av för folket är på min sida. Fler än 600 personer marscherar Södra Kungsgatan ner mot Stortorget under parollen ”Gävle mot rasism!”.
Massan skanderar: Inga rasister på våra gator!
Jag går långt fram i demonstrationståget när vi svänger in mot Stortorget. Där står de igen. Hånleende. Redo att spöa skiten ur en handfull ungdomar.
Jag kommer aldrig glömma deras miner när de inser storleken på folkmassan som är på väg mot dem. Hela gänget nassar lägger bokstavligt talat benen på ryggen och springer därifrån.
Det blev inget etablering av någon nazistisk organisation i Gävle den gången. Vilken seger! Vilket bevis på att vi tillsammans kan stå upp för medmänsklighet och mota rasismens fula tryne i grind.
I dag när M, KD och L är redo att samarbeta med främlingsfientliga SD, nu när asylrätten är satt på undantag, så undrar jag: Kommer vi låta det ske igen? Ger vi bort makten till folk som gärna låter småbarn se sina föräldrar förnedras och föras bort i nationalismens namn?
Eller kan vi göra det igen, det som Gävleborna gjorde? Kan vi visa civilkurage nog för att jaga bort rasisterna från våra gator – och beslutande församlingar?
Jag upplever ett ökat intresse för antirasism och dekolonisering i min närmaste omgivning.
Jag upplever en ökad rasism och västerländsk kolonial iver i den politiska omgivningen.
