Det kommer att ta ett tag. Tyvärr. Alla vet att vi är där. Vid en absolut gräns. Oavsett ideologier, religiösa system eller vetenskapliga moden vet vi det nu. Det finns en gräns för hur mycket vi kan expandera. Här på jorden i alla fall. Just nu håller penningstarka grupper på att kommersialisera rymden också, men det är hittills bara ett kväljande exempel på kapitalismens bisarra logik. För oss alla andra kvarstår faktum. Det finns en övre gräns för hur mycket vi kan konsumera.
Det är inte det minsta förvånande. Folk har påpekat det skeva i industrikapitalismens sätt att fungera. Fackliga rörelser. Miljöaktivister. Feminister. Olika grupper har påpekat hur vårt samhälle bygger på principer som leder till utnyttjande och som nu till och med hotar vår egen överlevnad. Problemet är inte att ett litet gäng människor blir svinrika. Problemet är att så många svälter. Problemet är inte att vissa kan leva lyxliv, problemet är att andra sliter livet ur sig för att betala det livet.
Det finns en överlappning mellan klassiskt marxistiskt tänkande och modernt miljötänk här. En marxist ser varje krona som en produkt av arbete. Allt verkligt värde kommer till genom att någon förädlar något från naturen till en vara. Stelt och gubbigt, ja, men det stämmer mellan tummen och pekfingret. Det man framförallt missar är att naturen också arbetar. Det är inget magiskt som händer när någon plockar ett äpple som ger det ett värde som det saknade på grenen. Det är mat. Räcker.
Jag är inte så noga med marxistiska formler och tabeller. Insikten som kommer ur det är för mig att allt omkring oss är ett resultat av att människor har gjort saker. Ihop. Eftersom vi lever i samhällen där ingen egentligen uträttar något på egen hand är det rätt ointressant vem som gör vad. Eller ens hur mycket. Det finns en begränsad mängd resurser och det är rimligt att vi tillsammans på något sätt kan fördela de resurserna så att alla kan få leva goda liv.
Det är likadant med naturliga resurser som med ekonomiska. Den långsamma uppenbarelsen av att mänskligheten nått en gräns för sin expansion handlar om just det. Det ekonomiska och sociala system vi lever under bygger på ständig tillväxt. Vi har sedan länge nått gränsen för den expansionen. Vi närmade oss den bevisligen redan när de första jordbrukssamhällena började orsaka ökenutbredning i Mellanöstern. Sen har det bara gått utför. Kanske inte för mänskligheten som för andra arter.
Det är inte så noga för mig hur det går till. Jag tror ju till och med att det är bra att inte bestämma för mycket om hur framtiden ska se ut. Människor är smarta. Vi kan säkert hitta på bättre, mer hållbara ekonomiska och politiska system om vi lägger manken till. Det är inte det svåra. Mänskligheten har tagit sig ur jobbiga knipor förr. Våra förfäder var åtminstone en gång så nära utrotning att det bara fanns några tusen av dem, eller oss. Det svåra är att få med tillräckligt många innan det är för sent.
Jag kan förstå att det för en hel del människor är en jobbig, till och med obehaglig tanke, den på en begränsad värld. Men för mig är det en rätt skön tanke och en som för ihop mitt tänkande på flera plan. Vi är alla en del av en massa olika sammanhang och jag är ständigt beroende av människor som inte ens vet vilka de är. Mitt liv blir meningsfullt utifrån de avtryck jag gör under mitt liv på samma sätt som andra människor finns i mitt. Alltid.
Råg.
Gnäll om elskotrar.
