Den moderata riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm skrev nyligen en debattartikel med rubriken ”Du väljer – var är Sverige om 10 år?”. I den beskrev han ett dystopiskt Sverige år 2031, där barn könsneutraliseras och äter insektsmjöl i en skola omgiven av dödsskjutningar och socialdemokratiska miljonprogram. Landsbygden är döende, och alla intelligenta svenskar har flytt landet och ersatts med invandrade brottslingar som kastar sten på polisen.
Bilden ställs emot hans utopi, där prydliga poliser i skärmmössa äter glass och vinkar åt välartade studenter på väg ut i landets blomstrande näringsliv och villaträdgårdar.
Det är svårt för mig att beskriva hur bisarr texten är i sin helhet. Närmast vill jag likna den vid de politiska feberdrömmarna hos en tioåring uppfödd på Astrid Lindgren-filmer, som haft föräldrafritt, ätit glass till middag och smygtittat på Zack Snyders Watchmen innan läggdags.
Kärrholm och jag är, tyvärr, lika gamla. Det är svårt för mig att förstå hur någon som vuxit upp i samma Sverige som jag under samma tid kan ha en syn på omvärlden så långt ifrån min. Jag förstår inte hur vi kan vara så olika.
Något vi har gemensamt är i alla fall att jag också har ganska livlig fantasi. Ibland roar jag mig med att tänka på hur vi kommer att se tillbaka på 2000-talet om sisådär hundra år. Hur vi kommer att bedöma den politiska utvecklingen när efterklokheten låter oss urskilja de större strömningarna.
Jag föreställer mig morgonteve från en studio i vitt och rostfritt stål med historiker som uttalar sig om den globala politiska högersvängen. Entusiastiska teorier om effekterna av internationell frihandel och internets intåg, spejsade hologram som visar Trump-tweets.
Ett av många porträtt av Ulf Kristersson och Ebba Busch med korslagda armar tonar in medan gästen entusiastiskt berättar om vändningen när de etablerade partierna omfamnade det med rötterna i nynazismen. De gamla vanliga bilderna på sverigedemokratiska skinnskallar från 90-talet blinkar till olycksbådande stämningsmusik.
Här tar den samtida historien – den jag känner till – slut. När jag försöker föreställa mig en mörkare utveckling håller den rationella delen av min hjärna emot. Trots att andra delar av den påpekar att Rom inte byggdes på en dag och att människor har potentialen för ofattbar grymhet, vägrar den låta mig regissera en framtid där Sveriges demokrati monterats ner av auktoritära rasister och deras hantlangare från näringslivet.
Mer skrämmande än genusskolor och insektsmjöl är insikten om att vår demokrati, hur bisarr tanken än är, inte skulle vara den första att falla.
Den fiktiva historikern skjuter in en fotnot om hur Kristersson, trots att han är längre på bilden, faktiskt var kortare än Busch. Rykten från tiden gör gällande att han tog med sig en liten pall till fotograferingar, säger hen med ett snett leende. Programledaren (kanske en robot?) skrattar artigt och metalliskt.
Jag är nog ingen bra visionär. Mina tramsiga fantasier om framtiden kommer inte att rädda Sverige, utan är ett sätt att hitta trygghet i en hotfull samtid. Det har jag och dagens svenska högerpolitiker tydligen också gemensamt.
Jag har tydligen förärats med en sida på Wikipedia, och är nu nästan säker på att jag existerar.
Facebooks – förlåt, Metas – rebrand och hur gärna de vill att vi glömmer bort deras visselblåsare och fokuserar på deras mysiga visioner om virtuell verklighet.
