Det var en veritabel kolbit som brann upp den där sommaren 2014. Skogen i Västmanland hade inte brunnit på flera hundra år och därför hade stora mängder kol inlagrat i marken. Dessutom hade stora områden med våtmarker torrlagts genom åren och mängder med torv frilags.

– De torrlagda våtmarkerna blev som stora punktutsläpp i landskapet i och med att branden letade sig ned i det organiska lagret. Även våtmarkerna brann, för det var i princip ingen som inte eldhärjades men i mycket mindre omfattning, berättar Gustaf Granath.

Sammanlagt rörde det som 145 till 160 ton kol per hektar som förlorades till atmosfären vid branden i Västmanland, vilket motsvarar 10 procent av koldioxidutsläppen från Sveriges inrikestransporter under ett år. Men även efter branden fortsatte markerna att förlora kol och först tre år senare började mer kol bindas än vad som gick förlorat.

Läs också: Genombrott i kampen mot arktisk klimatbomb

– Det är inte träden som står för de största förlusterna av kol vid bränder i barrskogar. Endast en del barr och smågrenar brinner upp i träden, medan runt 90 procent av förlusterna kommer från den organiska jorden, det så kallade humuslagret.

Hur lång tid det tar innan skogen har tagit upp lika mycket kol som gått förlorat är för tidigt att säga. Men eftersom branden i princip tog allt i sin väg, pratar vi om sekler, enligt Gustaf Granath.

– Eftersom nästan allt organiskt material försvunnit så har vi en jättestor förskjutning på tidsaspekten. Men förhoppningsvis ska vi kunna följa det här och se hur det går.

Förutom kol som flydde ut i atmosfären, läckte skogen också en rad näringsämnen  till närliggande vattendrag i samband med branden. Men redan efter ett till två år var de flesta värdena tillbaka till normalläge.

Läs mer: Så kan naturen hjälpa eller stjälpa i klimatarbetet