Genombrott i kampen mot arktisk klimatbomb

– Det är ett extremt viktigt framsteg, säger Marcus Carson, forskare vid Stockholm Environment Institute.

Han är en av författarna till en ny rapport om våtmarkernas ekologiska roll, som presenterades vid Arktiska rådets ministermöte i slutet av förra veckan. Att rådet senare kunde enas om åtgärder som har en så tydlig koppling till klimatfrågan är något av ett genombrott, förklarar han.

– Det har länge funnits en tvekan hos vissa av medlemsländerna att ta klimatförändringarna på allvar. Men saker ändrades kraftigt när USA fick en ny president som faktiskt prioriterar klimatfrågan, säger Marcus Carson.

Kylande effekt

Ungefär hälften av världens våtmarker ligger i arktiska områden. I tusentals år har de haft en kylande effekt på klimatet genom att lagra stora mängder organiskt kol, som annars skulle bidra till växthuseffekten. Men nu har fler och fler våtmarker i stället börjat släppa ut växthusgaser.

Det beror dels på att permafrosten tinar på grund av den globala uppvärmningen. Men i många fall är den främsta orsaken att stora våtmarksområden har torrlagts för exempelvis skogsbruk, jordbruk, torvbrytning och vägar. I Ryssland, Kanada och USA spelar även utvinning av olja och gas en stor roll.

– Om man låter våtmarkerna vara ifred kommer de att fortsätta lagra in kol och hjälpa till att kyla klimatet. Men vi människor stör dem, så att de går från att vara en koldioxidfälla till att i stället släppa ut växthusgaser och värma klimatet, säger Gustaf Hugelius, naturgeograf vid Stockholms universitet, som också har deltagit i arbetet med att ta fram den nya rapporten.

Fylla igen diken

Effekten är stor. Bara i Sverige läcker det enligt Naturvårdsverkets beräkningar ut ungefär tio miljoner ton koldioxid om året från dränerade våtmarker, vilket är ungefär lika mycket som från hela landets personbilstrafik.

Men genom att med relativt enkla åtgärder återställa de torrlagda och skadade våtmarkerna kan utsläppen minskas, skriver forskarna i rapporten.

– I Skandinavien handlar det främst om att fylla igen diken, så att vattennivån i landskapet höjs och våtmarken återhämtar sig. Det är jämförelsevis enkelt. Men att återställa efter oljeborrning kan vara svårare, då är markskiktet ofta mer skadat, säger Marcus Carson.

Minskad brandrisk

Förutom minskade klimatutsläpp ger återställda våtmarker en mängd andra så kallade ekosystemtjänster. Till exempel minskar risken för stora skogsbränder när vattenbalansen förbättras, samtidigt som markens förmåga att hantera översvämningar ökar. Dessutom stärks den biologiska mångfalden, eftersom våtmarker utgör en viktig livsmiljö för ett stort antal arter.

Efter presentationen av rapporten vid ministermötet enades de åtta medlemsländerna i Arktiska rådet om en skrivelse där det framgår att de ”välkomnar den nya forskningsrapporten”; att ”våtmarker och boreala skogar spelar en viktig roll för biodiversiteten och klimatförändringarna” och att de ”uppmuntrar genomförandet av de rekommendationer” som lyfts fram i rapporten.

– Det låter kanske inte så märkvärdigt, men på diplomatspråk är det mycket starka och tydliga formuleringar. Det ger ett mandat till arbetsgrupperna att börja organisera arbetet, säger Marcus Carson.

”Rejäla målkonflikter”

Den stora utmaningen är inte själva det praktiska arbetet, understryker både Marcus Carson och Gustaf Hugelius, utan att lösa alla de målkonflikter som uppstår om markanvändningen ska förändras. I vissa fall handlar det om marker där det inte längre sker exempelvis något skogsbruk. Men i många fall kommer en återställning att krocka med markägarnas planer på att fortsätta bruka marken.

– Det är inte realistiskt att återställa alla dränerade våtmarker. Men skog på torrlagda våtmarker är ofta mindre produktiv, så om man tar ett helhetsgrepp om alla ekosystemtjänster, till exempel den minskade risken för bränder, så kan man nog se nyttan av att återställa dem. Men det går inte att vifta bort att det finns rejäla målkonflikter, säger Gustaf Hugelius.

Jörn Spolander/TT