I en tid när det händer mycket är det lätt att se tillbaka på det ”normala” som något man vill tillbaka till. Men är det verkligen tillbaka vi vill? På veckans Under ytan tar Stefan Strömberg en titt på en del av det vi har sett som normalt.
”Människans förhållande till det normala är alltid detsamma. Det är det normala som förändras.” Martin Luther King
Så är Trump-eran äntligen till ända och allt återgår till det normala. Folk suckar av lättnad. Firar rent av. Ja, de flesta är överens om att det är skönt att fyra år med Donald Trump som president inte blev åtta. Världen behöver något stabilare i tider som dessa.
Jag tillhör också dem som pustade ut när överlämnandet av makten till Joe Biden var klart, men så började jag fundera över det ”normala”. Efter att jobbat i över 30 år med Latinamerika skulle jag helst slippa mycket av det som varit normalt med USA och dess utrikespolitik.
Liksom somligt av det normala som existerade före pandemin, liksom om vår alltmer distanserande relation till naturen.
”Vår skitstövel”
Mitt intresse för Latinamerika sköt fart i samband med att sandinisterna störtade diktatorn Anastasio Somoza i Nicaragua 1979. En folkets seger över en familj som, med USA:s goda minne, behandlat landet som sin egen trädgård i flera decennier. President Roosevelt dristade sig till att säga att ”Somoza kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel”.
I närbelägna Guatemala handlade det mest om United fruit, och så länge de fick göra som de ville på sina plantager såg USA mellan fingrarna med hur diktatorer som Jorge Ubico behandlande befolkningen.
Men så dök där upp ett par presidenter, Jacobo Arbenz och Juan José Arévalo, som under en tioårsperiod inte bara var demokrater utan dessutom krävde att få köpa jord till en jordreform av det USA-ägda United fruit. Det kunde inte företagsledningen acceptera, CIA kallades in, en statskupp genomfördes och en USA-lojal diktator tillträdde. Dessutom följde ett inbördeskrig som ledde till ett folkmord på landets urbefolkning.
Detta var ”det normala” i Centralamerika, det som länge kallades USA:s bakgård och där man ansåg sig kunna göra vad man ville.
Även i Sydamerika ansåg sig USA kunna diktera villkoren även om de regimer man stödde krävde och tilläts större självständighet.
Men när vänstern växte sig stark på 60- och 70-talet var man där och hjälpte regimerna i Argentina, Chile och Uruguay att störta och sedan hålla tillbaka de krafter som hotade USA:s dominans.
Det mest obscena i detta stöd var utbildningen av torterare på School of Americas i Panama, där militärer från Latinamerika fick lärare sig av experter från USA hur man plågar folk på bästa sätt. Och att det här med tortyr inte har upphört såg vi när det kom fram att man använt brutala metoder för att få fram sanningen ur fångar i kriget mot terrorismen när George Bush jr var president.
Så utan att överdriva alltför mycket kan man säga att ”det normala” är en kontrollerad statsstyrd imperialism som inte väjer för våld i någon form om det gagnar de egna intressena.
Grotesk förvandling
Samtidigt längtar vi efter den normala vardag vi levde i innan pandemin bröt ut för ett år sedan.
En vardag som, bland annat, innebar att vi konsumerade fyra gånger mer än vad jordklotet klarar av om alla bär sig lika oansvarigt åt som vi svenskar, att en miljon människor i vårt land äter antidepressiv medicin, att vår regering som utlovat en feminististisk utrikespolitik säljer vapen till länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten samt att vi är det enda landet i världen som tillåter att privata skolor går med vinst.
Det är en normalitet som innebär att vi tror oss ha större rättigheter än människor på andra håll i världen, något som, om inte förr, blev uppenbart i samband med att det började tillverkas vaccin mot covid-19. Att vi i den rika världen ska få våra sprutor först tar vi för så självklart, att allt annat vore … onormalt.
Ungefär likadant resonerar vi nu om flyktingar. Nästan över en natt bytte problemet med flyktingar identitet. Vi hade sett dem som drabbade människor som tvingats fly på grund av förföljelse, hunger, krig eller naturkatastrofer, men nu blev det synd om dem som måste ta emot dem.
Här är det svårt att inte anamma Tage Danielssons finstämda satir och återvända till kärnkraftsolyckan i Harrisburg och det osannolika i att den inträffade trots att det var omöjligt. Men lusten att skämta försvinner när jag inser att den vokabulär som vi nyss förbannade sverigedemokraterna för blivit gemene mans i en närmast grotesk förvandling av det normala.
Vi bara plåstrar om
Nyligen var vi många som upprördes över hanteringen av djur på Krav-märkta gårdar och slakterier. Och det är skönt att vi fortfarande reagerar. Samtidigt kan man fundera över hur länge vi ska blunda för den vanliga hanteringen, där värphöns, gödgrisar och mjölkkor visserligen har det rent och varmt och får mat, men lever liv som är långt ifrån det de är ämnade för.
I mina ögon har människan avskilt sig från resten av naturen, gjort sig till herre över den och kallar det framsteg att djuren blir produkter istället för levande varelser, samtidigt som skogar blir virkesåkrar och träden enbart råvaror för industrin.
Men nu reagerade många och kraven restes på kameraövervakning på gårdar och slakterier. Något som kan tyckas både nödvändigt och rimligt. Till att börja med.
För vad är det som håller på att ske i vårt land? Har det normala blivit att vi struntar i orsakerna och bara ägnar oss åt effekterna? Vi plåstrar om det som är trasigt och struntar i varför det går sönder hela tiden.
Klyftor i samhället som leder till våld löser vi med fler fängelser och hårdare straff. Pandemin, som med stor sannolikhet har sin grund i hur vi hanterar naturen, försöker vi lösa med vaccin och struntar i de bakomliggande orsakerna.
Flyktingarna får vända hem till de bekymmer som orsakas av den globala orättvisa som gynnar somliga på andras bekostnad.
Och så djurhållningen. Vi ropar på ännu ett kontrollsystem och mer övervakning. Att gå till botten med problemet och återställa balansen mellan människa och natur orkar vi inte. Tilliten är borta och också det här, som en gång var onormalt, blir det normala.
Vet vi vad vi vill?
Till slut landar vi i våra värderingar. Vet vi egentligen vad vi tycker? Är USA:s dominans i Latinamerika med vilka metoder som helst verkligen det normala vi önskar oss?
Är den livsstilen, med mer stress, effektivare produktion, ständigt snabbare uppkoppling och en konsumtion som befäster den globala orättvisan samtidigt som den hotar vår planets framtid, verkligen det normala som hägrar?
Och är det en framtid med människan som härskare över en genmanipulerad natur vi drömmer om, där alla kameraövervakas och vår samhörighet med allt levande regleras av en alltmer förfinad teknik som ersätter trygghet med kontroll, tillit och omdöme med statistik och hjärta med hjärna?
Jag tror inte det, men det är dit vi är på väg och det är det här som håller på att bli det normala. Ja, om det nu inte redan är ett faktum.
