”Människans förhållande till det normala är alltid detsamma. Det är det normala som förändras.” Martin Luther King

Så är Trump-eran äntligen till ända och allt återgår till det normala. Folk suckar av lättnad. Firar rent av. Ja, de flesta är överens om att det är skönt att fyra år med Donald Trump som president inte blev åtta. Världen behöver något stabilare i tider som dessa.

Jag tillhör också dem som pustade ut när överlämnandet av makten till Joe Biden var klart, men så började jag fundera över det ”normala”. Efter att jobbat i över 30 år med Latinamerika skulle jag helst slippa mycket av det som varit normalt med USA och dess utrikespolitik.

Liksom somligt av det normala som existerade före pandemin, liksom om vår alltmer distanserande relation till naturen.

”Vår skitstövel”

Mitt intresse för Latinamerika sköt fart i samband med att sandinisterna störtade diktatorn Anastasio Somoza i Nicaragua 1979. En folkets seger över en familj som, med USA:s goda minne, behandlat landet som sin egen trädgård i flera decennier. President Roosevelt dristade sig till att säga att ”Somoza kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel”.

I närbelägna Guatemala handlade det mest om United fruit, och så länge de fick göra som de ville på sina plantager såg USA mellan fingrarna med hur diktatorer som Jorge Ubico behandlande befolkningen.

Men så dök där upp ett par presidenter, Jacobo Arbenz och Juan José Arévalo, som under en tioårsperiod inte bara var demokrater utan dessutom krävde att få köpa jord till en jordreform av det USA-ägda United fruit. Det kunde inte företagsledningen acceptera, CIA kallades in, en statskupp genomfördes och en USA-lojal diktator tillträdde. Dessutom följde ett inbördeskrig som ledde till ett folkmord på landets urbefolkning.

Detta var ”det normala” i Centralamerika, det som länge kallades USA:s bakgård och där man ansåg sig kunna göra vad man ville.

Även i Sydamerika ansåg sig USA kunna diktera villkoren även om de regimer man stödde krävde och tilläts större självständighet.

Men när vänstern växte sig stark på 60- och 70-talet var man där och hjälpte regimerna i Argentina, Chile och Uruguay att störta och sedan hålla tillbaka de krafter som hotade USA:s dominans.

Det mest obscena i detta stöd var utbildningen av torterare på School of Americas i Panama, där militärer från Latinamerika fick lärare sig av experter från USA hur man plågar folk på bästa sätt. Och att det här med tortyr inte har upphört såg vi när det kom fram att man använt brutala metoder för att få fram sanningen ur fångar i kriget mot terrorismen när George Bush jr var president.

Så utan att överdriva alltför mycket kan man säga att ”det normala” är en kontrollerad statsstyrd imperialism som inte väjer för våld i någon form om det gagnar de egna intressena.

Grotesk förvandling

Samtidigt längtar vi efter den normala vardag vi levde i innan pandemin bröt ut för ett år sedan.

En vardag som, bland annat, innebar att vi konsumerade fyra gånger mer än vad jordklotet klarar av om alla bär sig lika oansvarigt åt som vi svenskar, att en miljon människor i vårt land äter antidepressiv medicin, att vår regering som utlovat en feminististisk utrikespolitik säljer vapen till länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten samt att vi är det enda landet i världen som tillåter att privata skolor går med vinst.

Det är en normalitet som innebär att vi tror oss ha större rättigheter än människor på andra håll i världen, något som, om inte förr, blev uppenbart i samband med att det började tillverkas vaccin mot covid-19. Att vi i den rika världen ska få våra sprutor först tar vi för så självklart, att allt annat vore … onormalt.

Ungefär likadant resonerar vi nu om flyktingar. Nästan över en natt bytte problemet med flyktingar identitet. Vi hade sett dem som drabbade människor som tvingats fly på grund av förföljelse, hunger, krig eller naturkatastrofer, men nu blev det synd om dem som måste ta emot dem.

Här är det svårt att inte anamma Tage Danielssons finstämda satir och återvända till kärnkraftsolyckan i Harrisburg och det osannolika i att den inträffade trots att det var omöjligt. Men lusten att skämta försvinner när jag inser att den vokabulär som vi nyss förbannade sverigedemokraterna för blivit gemene mans i en närmast grotesk förvandling av det normala.

Vi bara plåstrar om

Nyligen var vi många som upprördes över hanteringen av djur på Krav-märkta gårdar och slakterier. Och det är skönt att vi fortfarande reagerar. Samtidigt kan man fundera över hur länge vi ska blunda för den vanliga hanteringen, där värphöns, gödgrisar och mjölkkor visserligen har det rent och varmt och får mat, men lever liv som är långt ifrån det de är ämnade för.

I mina ögon har människan avskilt sig från resten av naturen, gjort sig till herre över den och kallar det framsteg att djuren blir produkter istället för levande varelser, samtidigt som skogar blir virkesåkrar och träden enbart råvaror för industrin.

Men nu reagerade många och kraven restes på kameraövervakning på gårdar och slakterier. Något som kan tyckas både nödvändigt och rimligt. Till att börja med.

För vad är det som håller på att ske i vårt land? Har det normala blivit att vi struntar i orsakerna och bara ägnar oss åt effekterna? Vi plåstrar om det som är trasigt och struntar i varför det går sönder hela tiden.

Klyftor i samhället som leder till våld löser vi med fler fängelser och hårdare straff. Pandemin, som med stor sannolikhet har sin grund i hur vi hanterar naturen, försöker vi lösa med vaccin och struntar i de bakomliggande orsakerna.

Flyktingarna får vända hem till de bekymmer som orsakas av den globala orättvisa som gynnar somliga på andras bekostnad.

Och så djurhållningen. Vi ropar på ännu ett kontrollsystem och mer övervakning. Att gå till botten med problemet och återställa balansen mellan människa och natur orkar vi inte. Tilliten är borta och också det här, som en gång var onormalt, blir det normala.

Vet vi vad vi vill?

Till slut landar vi i våra värderingar. Vet vi egentligen vad vi tycker? Är USA:s dominans i Latinamerika med vilka metoder som helst verkligen det normala vi önskar oss?

Är den livsstilen, med mer stress, effektivare produktion, ständigt snabbare uppkoppling och en konsumtion som befäster den globala orättvisan samtidigt som den hotar vår planets framtid, verkligen det normala som hägrar?

Och är det en framtid med människan som härskare över en genmanipulerad natur vi drömmer om, där alla kameraövervakas och vår samhörighet med allt levande regleras av en alltmer förfinad teknik som ersätter trygghet med kontroll, tillit och omdöme med statistik och hjärta med hjärna?

Jag tror inte det, men det är dit vi är på väg och det är det här som håller på att bli det normala. Ja, om det nu inte redan är ett faktum.

Vilda djur finner den mänskliga rösten skräckinjagande, och mänskligt tal får djur att ta till flykt hastigare än då de hör lejons rytande, hundars skällande, eller avfyrade eldvapen. Det är mänsklighetens agerande under hundratusentals år som lagt grunden till denna företeelse. Överallt där människan dragit fram på jorden har megafauna och rovdjur kraftigt decimerats eller helt utrotats, och det är möjligt att bestämma människans anländande till en nejd baserat på decimerandet eller utplånandet av områdets fauna.

Skapar obalans

Det är emellertid inte bara människans förhistoria, utan också hennes historia, som visar att hon är illa lämpad på att förvalta naturen. Detta beror i grund och botten på att naturen är komplex, så oöverskådlig att människan inte fullt ut kan begripa sin förvaltnings följder. Människan är inte som de änglar vilka enligt mytologin kan förstå sina handlingars samtliga konsekvenser.

Bland forskare slog redan Charles Darwin fast, att eftersom allt levande är sammanlänkat, kan åtgärder riktade mot arter eller deras biotoper få fullständigt oväntade följdverkningar, och Darwin menade att det är hopplöst att försöka föreställa sig förändringars slutgiltiga konsekvenser. Människan är oförmögen att åstadkomma en god balans i naturen. Mänsklig förvaltning ledde till att Sverige fick världens största älgtäthet. Och mänsklig förvaltning har också resulterat i de svenska underdimensionerade rovdjurspopulationerna. 

Riksdagen, Naturvårdverket och länsstyrelserna hör till dem som är ansvariga för att älgpopulationen nu befinner sig i fritt fall. De är också delansvariga för att det i landet finns blott 290 häckande par kungsörnar, medan järven och lodjuret är sårbara, björnen nära hotad och vargen starkt hotad. Sveriges natur är i huvudsak nedgraderad, och trots att den svenska befolkningen har en mycket positiv syn på rovdjur, så är riksdagen – vilken ska representera väljarna – i huvudsak rovdjursfientlig. Att politiker saknar expertkunnande kan såväl medborgare som forskare och tjänstemän vittna om, och riksdagens syn på rovdjuren har fått vittgående följder.

Rovdjuren är ofta nyckelarter, vilka har stor inverkan på ekosystem genom att reglera andra arters populationer. Det kraftiga decimerandet, eller utrotandet, av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som klövdjur, vilka inte längre hålls i schack av predatorerna. I Sveriges fall har därför de kraftigt reducerade rovdjursstammarna lett till skogsskador, eftersom landet kunnat uppvisa världens tätaste älgstam.

Klarar fler rovdjur

Människan har alltså skapat en natur inom Sveriges gränser som är obalanserad, och varje gång något slags licensjakt eller illegal jakt drar i gång, befästs denna ojämvikt. 

Bättre än jakt vore att låta de stora rovdjurens populationer växa sig starka. Predatorerna skulle – om de gavs möjlighet – kunna reglera klövdjurspopulationerna, och därmed agera skogens väktare. Genom att skydda svensk skog skulle rovdjuren bidra till att stärka den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och nationens välfärd.

Ur ett ekologiskt perspektiv klarar naturen av betydligt fler rovdjur än vad som i dag är fallet. Men traditioner och socioekonomiska faktorer förhindrar för närvarande större populationer. Vissa djurägare vill inte veta av fler rovdjur. Ett ökat antal rovdjur skulle kräva att ytterligare kraft läggs på förebyggande åtgärder, och en rättvis ersättningsmodell skulle också behövas (något Udtja sameby, Gällivare skogssameby, och SLU:s Jens Frank arbetat på).

I Sverige är det kanske tio procent av befolkningen som har en nära anknytning till jakt, och knappt 300 000 jägare löser jaktkort. Bland dessa vill en del se minskade, och i extrema fall utplånade, rovdjursstammar. Predatorerna ses av dessa jägare som konkurrenter om bytesdjuren.

Ständigt i naturen

Sett till riket i stort har de kraftigt reducerade svenska rovdjurspopulationerna liten påverkan på exempelvis älgarna. Att älgarnas antal minskat drastiskt de senaste åren beror i stället på för stora uttag av älg, och på att en del skogsägare planterar träd så tätt att tillgången på föda i skogen minskar. För att överleva äter då älgarna – till skogsägares förtret – av unga träd. Dessa tätt planterade trädåkrar bör ersättas av skogar där större delar av skogens naturliga struktur och ekosystem bevaras. Detta skulle innebära skyddande av gamla träd, minimerande av markstörningar, och större zoner bestående av ostörd mark och intakt vegetationstäcke mellan träd som fälls och vatten.

Att ytterligare reducera (eller helt utrota) rovdjuren skulle åtminstone kortsiktigt gagna en minoritet – nämligen de jägare som vill ha ensamrätt på bytesdjur. Åtgärder av detta slag skulle dock förvärra läget för den biologiska mångfalden och för skogsägare. Landet i stort skulle gynnas om människan överlämnade förvaltandet av fauna och flora till dem som utgör naturen varje dag, året runt.

I den mänskliga förvaltningens frånvaro ges rovdjur och bytesdjur möjlighet att upprätta jämvikt. Och till skillnad från människan, vars jaktlag är ute och jagar endast kortare stunder, är predatorerna ständigt ute i naturen, och utför det arbete som krävs för att skapa välmående livsmiljöer.

Allians med skogsägare

Större rovdjursstammar skulle leda till en natur som i högre utsträckning än i dag är självreglerande och balanserad. Trycket på vedväxterna skulle minska. Detta skulle innebära en ökad tillväxt och bättre kvalitet på skogsråvaran, vilket i sin tur skulle gynna skogsindustrin och den svenska välfärden.

Med färre skador på träd skulle skogsägare ha bättre ekonomiska möjligheter att främja skogen som helhet. Sverige kan utveckla en skogsekonomi som gynnar skogen, inte bara träden. Som Partha Dasgupta säger i sin rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Om svenska skogsägare allierar sig med rovdjuren skulle det gynna den biologiska mångfalden, dem själva, och landets välfärd på lång sikt.

DEBATT. I dag, den 30 november, är Remembrance day for lost species. En parallell på hösten till Biologiska mångfaldsdagen på våren.

Det ger en möjlighet att varje år att ta del av läget för utdöende och hotade arter, lika väl som för kulturer, livsstilar, traditioner och ekologiska nischer och habitat. En riktigt viktig dag, med andra ord, trots att de flesta svenskar troligtvis inte känner till den eller uppmärksammar den.

Frågan om myllret av allt levande drunknar i allting annat som dör eller alla som dödar i denna vår högst oroliga tid. Det ryms liksom inte riktigt – trots att det är precis denna komplexa mångfald vi alla i grunden lever av! Alla varelser, alla arter, allt levandes samspel på planeten är ju den samlade väv som bär livet.

Blind kortsiktighet

Vi är emellertid några som sörjer detta på riktigt, inte enbart när till exempel Sumatranoshörningen nu enbart har mellan 30 och 100 individer kvar. Regnskogen där nere har försvunnit och styckats upp för oljepalmsplantager och gruvor. Ekonomistiskt tänkande och otyglad kapitalistisk kortsiktighet är blind för både långsiktig hållbarhet och själslig tillhörighet!

IPBES är en internationell plattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. De skriver i sin rapport att en miljon djur- och växtarter riskerar att utrotas globalt, vilket motsvarar cirka en åttondel av alla som nu existerar. Andra forskare varnar för att vi är på väg in i ett nytt massutdöende, där uppemot tre fjärdedelar av arterna kommer att försvinna.

Allra mest akut hotade är vilda ryggradsdjur; de har minskat med hela 69 procent på 50 år. Av de cirka 21 700 arter som finns i Sverige, klassificeras enligt Naturvårdsverket 4 746 som rödlistade, varav 2249 är hotade. Bland de direkt utdöende märks järv, fjällräv, mellanspett, vitryggig hackspett, fjällgås, havsörn och lövgroda. Sammantaget visar antalet rödlistade arter de senaste 20 åren på en sorgligt negativ trend för den biologiska mångfalden.

Igenväxning och avverkning är de mest avgörande ingreppen för många av dessa rödlistade arter. Enligt art- och habitatdirektivet från EU handlar det om markanvändning, främst jord- och skogsbruk, för de arter som listas där. Kraftfulla insatser krävs nu för att hejda den pågående förlusten av biologisk mångfald i världen och Sverige, men det räcker inte med bara blommande kantzoner och öppna sandytor.

Det är visserligen bra exempel på metoder som verkligen behöver spridas, men så länge det inte anses lönsamt för lantbruket att beakta biologisk mångfald, tillämpas där samma bakvända logik som på Sumatra. Detta trots att självaste World Economic forum har pekat ut att förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps faktiskt också är ett av de största hoten mänskligheten står inför. Utan friska myllrande ekosystem hotas helt enkelt all matförsörjning, hela ekonomin och det berövar oss ren luft och drickbart vatten.

Hänger ihop med klimatet

Men klimathotet, då? Är inte det mer akut att tackla? Jo, men dessa företeelser är synnerligen intimt förknippade med varandra: förstörda biotoper leder till klimatförsämring och klimatförsämring leder till förstörda biotoper!  Därför hjälper faktiskt biotopskydd av olika slag även klimatet.

Man måste dock inte vara faktadriven eller politisk för att finna argumenten; vi som insett hur allt detta hänger samman, både ekonomin, ekologin och de samlade överlevnadshoten, är ofta naturälskare. Vi inser hur avgörande det också är att ofta tillåta sig att vara i den natur vi vill skydda. Uppleva den. Andas in fukten, dofterna och smekningen från en åldrig tallskog. Spetsa våra öron för att höra när spillkråkan varnar. Sitta ute under svarta himlar och tysta ta in stjärnhimlens outsäglighet.

Kort sagt – ibland resa oss från skrivbord, skärmar och headsets. Lämna asfalten och öppna upp våra själar och trampa in mer mossa under stövlarna. Öppna sinnena och hjärtat för skönheten och den stora tillhörigheten till naturen som vi alla – alla! – bär djupast inom oss.

Lägg en minnessten

Vi råder alla att leta på nätet om det finns ett livsröse i dina trakter. Gå dit och lägg ner en liten minnessten. Andas, be och med vördnad minnas alla arter som skapats för att befolka denna planet jämsides med oss människor. De är våra omistliga medlevare.

Eller bygg ett livsröse själv och bjud dina vänner, grannar och familjen!

Grundstötningen av fartyget Marco Polo den 22 oktober är en av Östersjöns största miljökatastrofer. Inte mindre än tre (!) gånger gick TT-Lines fartyg på grund vid den ekologiskt känsliga Pukaviksbukten, med utsläpp av 150 000 liter tjockolja som följd. Förutom de hjärtskärande bilderna på sjöfåglar indränkta i olja, nedsmetade stränder och det faktum att ekosystemen kan vara skadade för många år framöver är det fler saker som skaver i mig.

Ansvarsutkrävandet, exempelvis. Ideella krafter och myndigheter var snabbt på plats för att sanera kusten och rädda skadade djur. Men TT-Line smet från sitt ansvar och sa inte ett knyst efter den miljökatastrof de orsakat. Tolv dagar senare gjorde Sverigechefen Anette Wugk en pliktskyldig pudel, men efter det har TT-Line sedan gjort sig onåbara igen. Detta alltmedan lokala miljöorganisationer, Blekingekommunerna, grannar, bönder och andra har arbetat i skift för att sanera kusten och rädda så många djur de kan.

En annan fråga är ekonomin. Vad jag vet är TT-Lines enda bidrag till saneringen 150 000 kronor i form av en gåva till organisationen Katastrofhjälp för fåglar och vilt, i övrigt hänvisar till sitt försäkringsbolag. Det här håller inte. Det är nu pengar till sanering behövs. TT-Line ägs av två av Tysklands rikaste personer. De skulle utan vidare ha kunnat hosta upp, låt säga 300 miljoner kronor som skulle kunna finansiera en 1000-hövdad arbetsstyrka som skulle kunna arbeta dedikerat under 100 dagar för att sanera stränderna. Men istället har det blivit upp till ideella krafter efter bästa förmåga att rensa upp bolagets skit. Så här säger en av dessa hjältar, Hampus Södergren: ”Det här är bland det eländigaste och jävligaste jag har varit med om. Det hade varit kul att se någon jävel från TT-Line krypa ner här och känna på skiten.” (ETC 15/11)

Ytterligare en fråga är det juridiska. Länsstyrelsen i Blekinge har anmält TT-Line för miljöbrott. Det är bra. Men lagarna om miljöbrott till havs i dag är svaga och risken är uppenbar att TT-Line kommer undan med ett bötesstraff och att företagsledningen går helt fria. Det innebär att rederiet kommer att kunna fortsätta som förut med sina fartyg fulla med tjockolja och äventyra våra hav och kuster. Därför behövs en renodlad lagstiftning om brott mot naturen, en så kallad ekocidlag. Då skulle det vara lättare att driva process nationellt och internationellt mot företag och andra som begår storskalig miljöförstörelse. Ekocid är ingen ny fråga. Det förslogs först i Sveriges riksdag av dåvarande VPK:s riksdagsledamot John Takman 1971, som ett exempel på hur USA:s krig mot Vietnam också var ett miljöbrott som borde kunna drivas rättsligt. Vi får hoppas att det snart blir verklighet. Ekocid drivs numera av de tre rödgröna partierna i riksdagen.

Avslutningsvis har vi tjockoljan – det smutsigaste av fartygsbränslen och ska egentligen inte vara tillåtet i Östersjön. Men TT-Lines och ett ytterligare 800-tal fartyg i Östersjön drivs fortfarande med tjockolja och kan göra det med hänvisning till att utsläppen delvis renas med en så kallad skrubber. Men det smutsiga skrubbervattnet släpps sedan direkt ut i Östersjön. Det som renas i luften åker alltså sedan rätt ut i havet. TT-Line och andra rederier spar gigantiska summor på detta eftersom tjockoljan är billigare än andra bränslen. Östersjön får betala priset.

Detta måste få ett slut. Låt TT-Lines få betala dyrt för vad de orsakat. Inför en ekocidlag och bort med tjockoljan från Östersjön.