Energi

Xpan-projektet – avsnitt 109

Framtidskonferensen genomförs i halvmörker, i en lokal som blir allt kallare och i allt syrefattigare luft. Eftersom elektriciteten inte fungerar efter ett sannolikt attentat finns väldigt lite information, och stämningen håller på att bli orolig. Freddy och Nisse tar sig ut med hjälp av Joel, och sitter där och håller utkik efter de andra. Då kliver en kvinna fram ur mörkret, säger att hon heter Måna och frågar om de behöver något.

Behövde de hjälp? Varm mat och kanske en brasa, tänkte Nisse. Men han hade velat hålla sig runt Nordan. De kunde inte lämna Ida, och han ville veta vad som hade hänt Camilla, Olivia och Rockabilly. Om allt hade fungerat som avsett hade de ju varit tillbaka nu. Freddy gjorde en villrådig grimas.

– Kom, sa Måna. Vi behöver få undan er.

Hon lät som nån i en film om Emil i Lönneberga. Småländska? Ja, de var väl i Småland. Trodde han.

– Vadå, vad är det som händer? sa Freddy.

– Kom med bara.

Så de följde med henne nerför bergssluttningen på en hal stig. Ibland stannade hon till, drog av sin tovade mössa och lyssnade. Sen körde hon ner den i pannan igen och gick vidare. Hennes fötter verkade kunna stigen utantill, och det gick fort.

Kanske hundra meter ner syntes något bland träden, ett svagt ljus bara, och en lukt av rök som blev starkare när de kom närmare. Det var ett tält, så stort att en vuxen borde kunna stå rak där inne. Måna lyfte på tältduken och släppte in dem. Luften var tjock av rök. Det brann en eld där inne. I tältet. Var de inte kloka? Men tältet var av säckväv och säckväven var gles och fuktig, så det kanske funkade. Tydligen.

Det låg en lång man på en matta vid elden och sov. Måna låtsades inte om honom. Hon drog fram varsin matta till dem också, det var trasmattor av säckvävstrasor som höll kylan från marken borta åtminstone delvis.

– Här, sa hon. Jag är snart tillbaka. Ni kommer att höra en smäll om en stund. Berget kan skaka till lite, men det är ingen fara. Ni har kex i påsen där borta.

Hastigt öppnade hon tältduken igen och älgade iväg uppför berget. Snart hördes de henne inte längre.

– Snart kommer ni att höra en smäll. Jaha. Ska hon skjuta rådjur? sa Freddy.

– Det är väl ingen jaktsäsong på rådjur nu, sa Nisse. Morsan och farsan brukade jaga en del förr.

Han tänkte på hur han hade stått på pass tillsammans med dem. Oftast farsan, för morsan gick hellre i drevet med grannen. Först hade det varit spännande och mysigt, han hade känt sig viktig och de hade ätit choklad och mackor och tittat på myrstackar och plockat lite svamp. Sen hade han börjat frysa och ville gå hem, men då skulle man vara väldigt tyst och inte bråka.

– Vadå, jaktsäsong?

– Man får bara jaga en viss tid på hösten. Jag tror det är för att rådjuren inte ska ta slut.

Freddy såg tvivlande ut och frågade om det inte blev kaos när alla i byn skulle ut och skjuta. Men det var inte så. Det var bara några som sköt, sa Nisse och sträckte sig efter sin ryggsäck för att ta fram sovsäckarna. Mannen som sov bredvid honom grymtade och vände sig om. Han hade svart hår och ett lurvigt ansikte med stor näsa. Nisse hade nästan ingen skäggväxt alls, men den här killen hade en unibrow som trasslade ihop sig med hårfästet. Det kanske var skönt när det var kallt.

Nisse gav Freddy hennes sovsäck och hon började krypa ner.

– Vi kanske inte borde somna, sa han. Det är så rökigt.

Freddy petade på säckväven. Den var visserligen dubbel, men den var inte tät. Det fanns ett litet hål högst upp för röken och hon trodde inte det var någon fara, även om de skulle smaka böckling båda två om någon hade provat. Sen låg de hand i hand och pratade om djur de hade mött i skogen tills de uppfattade ett dovt muller som spred sig i berget och kändes genom sovsäcken. Och så ljudet av glas som föll och föll och föll. I enorma mängder långt borta.

Nisse och Freddy såg på varann. ”Snart kommer ni att höra en smäll.” Tänk om de hade varit kvar där uppe. Men de andra då? De stannade i tältet och väntade på Måna. Den sovande mannen vände på sig. Freddy hittade vedförrådet, som bestod av ganska fuktiga pinnar. Hur någon hade fått eld på dem var en gåta, men hon lade upp små högar av fuktig ved på tork runt elden. Sen hörde de steg utanför, och någon som talade lågt. Måna.

– Jag tror att de är här redan, sa hon.

– Mmmhm? En mörk tjej och en kille med spretigt hår. Liksom friluftskläder i glada färger.

– Som de där? sa Måna och släppte in Ida i tältet, andfådd och lerig.

Hon stod och hämtade andan ett tag. Sen slappnade hon av i axlarna och log.

– Där är ni ju! sa hon.

Och där var de. Måna såg på den sovande mannen.

– Fast frågan är varför, sa Ida. Varför är vi här?

– Ni är inte Xpan-folk, sa Måna. Ni hade blivit infångade på en sekund, de skyller allt som händer på oss.

– Vilka tror du att det kan ha varit? sa Nisse.

– Vad jag tror? Jag antar att det var väl nån som ville hindra den där konferensen som låg bakom. Det var ju inte ni, i alla fall, eller hur? Vet ni, det säkraste är att ni stannar här i natt. Ni hinner ingenstans nu i alla fall.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV