Jag börjar tro att vi svenskar, med alla våra framgångar som står högt i välståndsligan, är lågbegåvade. Har vi för höga tankar om oss själva som smarta, allmänbildande och rationella? När det kommer till klimatkrisen är det tydligt att vi knappast är förnuftiga eller att fakta skapar politiska- eller beteendeförändringar hos säg-en-sak-gör-en-annan-svensken.
Istället söker vi tröst i rosaskimrande intentioner.
Vi vill ha elvispar, kolsyremaskiner och produkter utan efterfrågan som till slut skapar efterfrågan som i sin tur leder till onödigt överflöd. Den kommersiella karusellen pågår året runt och konsumtionskritiken låter snart lika högt som våra marknadshögtiders vinstmarginaler, men vilken skillnad gör kritiken? Och vad spelar det för roll att de ohejdbara klimatkrävande svenskarna, som är en av världens mest klimatmedvetna folk, är medvetna om sin ohållbara konsumtion?
När konsumtionens försvarstal hörs långt utanför makten eller produktionens korridorer så är det ofta i teknikglada tidningar som PC För Alla av konsumentredaktörer som Martin Appel som enögt ser fördelarna med köphetsen.
Appel älskar Black Friday och menar att det är ett gyllene tillfälle för svenskar i ekonomiskt utsatthet att köpa varma jackor och datorer för barnens skolarbeten. För att undersöka Appels anekdot går jag in i en av Sveriges största varuhuskedja för att själv se vad alla de där pensionärerna och ensamstående småbarnsmammorna handlar. De där halmdockorna var inte lätta att hitta.
Däremot var det högt tryck på en 65-tums-teve, vinkylskåp, ångklädskåp, smarta högtalare och andra ”galna deals”. Var var alla låginkomsttagare och de frusna människorna som hade sin enda chans på året att köpa en ny jacka?
En konsumentredaktör som tror att detta är ett av få shoppingtillfällen för socioekonomiskt utsatta svenskar har aldrig någonsin satt sin fot på Stockholm Stadsmissions, Myrornas och Röda korsets andrahandsbutiker under årets alla dagar. Den konsumentredaktören har aldrig lagt ut en spis, tvättmaskin eller en kavaj på en andrahandssida och mött prispressarna.
Svensken är i hög grad fokuserad på individuellt självförverkligande och att ekonomin ska finnas för ekonomins skull. Vi talar vackert om kollektivets överlevnad, men när den biologiska mångfalden ställs mot hemrenoveringar vet vi att det är vårt gemensamma hem som förlorar den striden.
Men vi är ju Sverige. Vi svenskar har alltid rätt.
Sådana är vi. Klimatmedvetna ordkonstnärer som gör paradoxer begripliga när vi sätter in dem i tillväxtekonomins kontext. Det är med svenska ord om städer, svarta av utsläpp, kan bli gröna. Svenska partier kommer undan med att blanda sanning med mycket osanning för att plocka politiska poäng för att visa att de har något att säga om krisen.
Paradoxens mekanismer ligger djupt inbäddade i vårt medvetande och vi måste sluta slå vakt om den svenska modellen.
Politiska kommentatorer talar allt oftare om partiernas ständiga förflyttningar och helomvändningar.
Partier gör ständiga förflyttningar. SD pratar nu om repatriering, ge det ett halvår så kan det här även komma att bli M:s och KD:s positioner.
