Konsten att visa varför dumheter är dumheter

Tage Danielsson sover när jag kommer för att intervjua honom. Den Karl Bertil Jonssonska anblicken av hans rödkrulliga huvud mot de vita, bulliga kuddarna försätter mig nästan i julstämning. Kommer hans ömma moder månne in med stekta ägg och falukorv snart? Nej, ingen öm moder står för dörren. Däremot står det en tom tekopp på nattduksbordet.

– Hej Tage! Jag heter Malin och kommer från 2021. Jag ska intervjua dig, säger jag och puttar honom försiktigt på axeln.

– 2021? Nä fy fan, mumlar Tage och drar täcket över huvudet.

– Jag vet, det är ingen vidare tid att komma från. Lite mental atomvinter så där. Men vi tittar på Karl Bertil Jonsson varenda julafton och din sannolikhetsmonolog om kärnkraftsolyckan i Harrisburg från 1979 har hundratusentals visningar på Youtube, ja alltså …

– Jaha, det var värst. Men om jag redan finns på den där Youtube, kan jag inte få vila i frid nu då?

Jo, det förstås, det är en rimlig begäran. Jag ber om ursäkt för att jag störde och glider ut och stänger dörren bakom mig. Men då ropar Tage:

– Vänta förresten! Jag kom att tänka på en sak.
Han har satt sig upp i sängen och håller i en grön bok.

– Känner du till den här? Tage Danielssons Grallimatik heter den, säger han.

– Ja, den stod i bokhyllan på toa hemma hos min far när jag var barn. Jag har nog läst den hundra gånger. En underbar dissekering av olika sätt att snacka skit!

– Ja, det var just det. Det är satir, va. Ni har lite svårt med sånt på 2010-talet, har jag förstått, och därför vill jag säga en sak om den här boken. Det är inte en handbok i argumentationsteknik, som ni tycks tro. Det är precis tvärtom.

Tage bläddrar fundersamt i boken.

– Till exempel generaliseringsövningarna i kapitlet Generaliseringar. Där ville jag driva lite med fördomar och visa hur de liksom hänger ihop. Jag har skrivit det som en handbok på skoj. Eller kapitlena Fagert strunt och Samtalssabotage. Jag menade inte att folk skulle ta dem på blodigt allvar och använda dem som förebilder!

Har du hängt med i samhällsutvecklingen sedan du dog 1985, eller har du annat för dig? frågar jag.

– Jag försöker låta bli. Det är ju inte så kul att se att sånt vi sa på skoj för att det var så dumt plötsligt sägs på fullt allvar. Och värderingarna i samhället … jag förstår inte vad ni håller på med! Ja alltså, du verkar ju rätt snäll. Men fascism? Och det här med att stänga gränser och tävla i cynism och kalla det realism. Va?

– Om du skulle göra en sketch om läget i dagens Sverige, vad skulle det bli?

– Ja du, det skulle bli svårt. För att göra en sketch måste jag ju veta vad som är lite för dumt för att tas på allvar. Och det vet jag inte om 2021. Jag kommer inte på något som alla skulle fatta att ingen menar.

– Jag kom att tänka på sketchen med mannen som ansöker om att få finnas. Där du spelar tjänstemannen som tycker att det är lite för mycket begärt och att mannen inte har några bra argument. Där han står skulle det ju kunna växa en pensé om inte han stod och fanns!

– Ja, fast den har ju inte jag skrivit. Det var Martin Ljung.

– Oj, förlåt!

– Det spelar egentligen ingen roll. Det är en sån där grej som jag undrar hur den skulle tas emot i alla fall. Tänk om regeringen skulle komma med ett förslag nästa dag som skulle göra den sketchen till aktuell dagspolitik! Och om Statistiska centralbyrån skulle göra en undersökning som visade att 60 procent av svenska folket tyckte det var bra! Du kanske fattar varför jag helst ville sova vidare?

Jag svarar att det är därför vi skulle behöva Tage Danielsson i dag. Någon som på ett samtidigt knivskarpt och vänligt sätt kan visa varför dumheter är dumheter och få oss att skratta åt dem istället för att kopiera dem. Tage ser rätt glad ut, men protesterar.

– Jamen det kan väl inte jag hålla på med långt efter min död heller! Någon gång måste jag få ledigt. Får jag gå och lägga mig nu? Ta inte illa upp, men nästa gång tänker jag vakna i en helt annan tid …

– Tack för att jag fick prata med dig en stund i alla fall. Sov gott!

– Gonatt!