En förlossning är bland det mest livsomvälvande en människa kan vara med om. En förlossning kan rymma allt från dödsångest till ren power. En del går in i en djup förlossningsdepression efteråt, andra vittnar om hur graviditeten och förlossningen gett sådan power över vad den egna kroppen har åstadkommit att de har kunnat slänga sedan länge ingrott kroppshat över bord.
De barnmorskor som står vid sidan om och hjälper våra mirakel till världen är hjältar. Tyvärr behandlas de långt ifrån som sådana.
Just nu rapporterar alla medier om barnmorskekrisen. Det ger mig déjà vu.
Som kvinna som fött barn i Stockholm har man fått lära sig att det inte är självklart att man får plats. Att det händer att man blir lämnad utan en barnmorska trots att man är i aktiv förlossning. Det har blivit normalt att personalen springer mellan salarna. Det är därför inte överraskande att de ibland inte hinner vara på rätt plats vid rätt tid. Att patientsäkerheten äventyras. Det är lätt att förstå hur den stressen till slut blir ohållbar att bära.
“Det känns inte som en nyhet att förlossningsvården brister. Snarare känns det som att bristerna normaliseras, och förvärras. Förväntningarna som vi kvinnor kan ha på vården sänks.”
Denna text kommer från en krönika som jag skrev i Feministiskt perspektiv 2017. Jag skulle kunna skriva samma krönika igen.
”Precis som vi inte kan kapitulera inför cancer bara för att den kan vara en naturlig del av att åldras är det orimligt att förlossningsskador accepteras bara för att de alltid förekommit. Precis som att alla arbetsplatser behöver anpassa sig till det faktum att alla anställda har rätt att ta ut semester på sommaren, så måste landsting och regioner hitta strategier för att ha en bra kvalitet i förlossningsvården året runt och dygnet runt. Strategier som inte bygger på att personalens hälsa äventyras.”
Det känns som att vi står kvar och stampar. Barnmorskorna sliter på – de som fortfarande orkar. Allt för många har redan lämnat yrket. Jag förstår det. Det räcker inte att älska sitt jobb, det räddar inte den egna hälsan.
Var femte kvinna är rädd inför sin förlossning. Rädslan hjälps knappast av att läsa om barnmorskekrisen. Varje blivande förälder måste kunna lita på att mötas av barnmorskor som har de förutsättningar de behöver för att kunna göra sitt jobb – ett jobb som handlar om liv och död, om både fysisk och psykisk hälsa efter förlossningen, och om att få födande att känna trygghet i en mycket utsatt situation.
Jag tänker på vännen som åkte tunnelbana till förlossningen eftersom hon var så säker på att skickas hem och inte ville åka taxi två gånger. På tipset om att önska att få ha med en barnmorskestudent för att minska risken att lämnas ensam. På kollegan som inte hade en barnmorska i förlossningsrummet den stunden som barnen föddes.
Så mycket onödig oro, så mycket onödiga skador som kvinnor får dras med.
Det finns många åtgärder som kan göras i förlossningsvården, men det finns en sak som är viktigare än allt annat: Mer personal. En barnmorska åt varje kvinna i aktiv förlossning. Regeringens förlossningssatsning för ökad tillgänglighet, bättre kvalitet, stärkt patientsäkerhet och förbättrad arbetsmiljö måste fortsätta. Huvudmännen för vården måste ta det grundläggande ansvar som alla som ska föda barn ska kunna förvänta sig.
Förlossningsvården påverkar alla i vårt samhälle. Faktiskt precis alla. Men de som drabbas hårdast när den inte funkar är som så ofta kvinnor – de som föder och de som arbetar i förlossningsvården.
