Arbetskraftsinvandringens mörka baksida: ”Det är slaveri”

– Jag kan inte jobba så här, jag mår inte bra.

Glåporden hade hon stått ut med. Likaså avdragen på hennes lön som gick till att betala hennes papperslösa kollega. Men nu stod chefen där i kundens tjusiga badrum med ett hårt rullat badlakan och stirrade hotfullt på henne. Då backade Claudia ut och sprang därifrån.

Några dagar senare får hon brev från Migrationsverket. De har fått uppgift om att hon sagt upp sig från städbolaget. Om det stämmer har hon tre månader på sig att visa upp en ny anställning. Annars står hon utan arbetstillstånd och måste återvända till Venezuela. Det krisande land hon och familjen lämnade i uppgivenhet. Då hade maken just släppts av en kriminell liga som för andra gången kidnappat honom i syfte att pressa familjen på pengar. Ingen ovanlighet för egna företagare som Claudias man.

Vi ska återvända till Claudia, som egentligen heter något annat, och till den chef som lurat, hotat och utnyttjat henne. Men först ska vi försöka förstå vad som gör så många av Sveriges arbetskraftsinvandrare så utsatta. För Claudia är långt ifrån ensam. Hon hör inte ens till dem som råkat allra värst ut.

Utnyttjas hänsynslöst

Som fackombud för Stockholms LS inom SAC Syndikalisterna har Emil Boss tagit del av hundratals berättelser från arbetskraftsinvandrare som utnyttjats av hänsynslösa arbetsgivare.

– Var ska man börja? säger han.

Han drar efter luft, tycks fundera över hur han ska kunna ge en greppbar bild av en verklighet som för de flesta svenskar ter sig helt overklig. Man måste förstå vidden av de anställdas beroendeställning, slår han fast. Den som följer av att man som arbetskraftsinvandrare måste lämna landet inom tre månader ifall man förlorar jobbet och inte genast hittar ett nytt.

– Alltifrån rörfirmor till internationella logistikjättar har fått makten att både erbjuda människor en möjlighet att vistas i Sverige och att dra tillbaka den, säger Emil Boss.

Rekryteringen sker till stor del från länder där lönerna är mindre än en tiondel jämfört med Sverige. Som Bangladesh, där medianlönen ligger runt 1 500 kronor i månaden. För att Migrationsverket ska utfärda arbetstillstånd krävs en kollektivavtalsenlig svensk lön. På det inskickade anställningsbeviset vill säga – som inte är juridiskt bindande.

– I princip inga bolag som anställer personer med LO-yrken håller vad de lovar Migrationsverket, det vill säga kollektivavtalsenliga villkor, säger Emil Boss.

På lönespecifikationen har den kollektivavtalsenliga lönen inte sällan blivit den minimisumma som ingen arbetsgivare får gå under för att använda sig av arbetskraftsinvandring: 13 000 kronor i månaden. Men också det är på pappret. Ofta måste den anställda betala tillbaka en del av de pengar som betalas ut. I Claudias fall bad chefen henne lämna en tredjedel av lönen i kontanter direkt till sin papperslösa arbetskamrat. I andra fall följer chefen med till bankomaten när lönen kommer och stoppar den absoluta merparten av pengarna i fickan.

Tar över bankkonton

Det är regel, inte undantag. Det säger Emil Boss, liksom den statliga utredning som presenterades i början av november och som vi snart ska återkomma till. Och det säger Per Persson, avtalssekreterare på Hotell– och restaurangfacket som berättar om hur arbetsgivarna nu tagit kontrollen över de anställdas ekonomi ett steg till.

– De har börjat skaffa sig bankdosor som de själva för över pengar med till sitt eget konto, säger han.

Varför låter man det ske? Varför inte hellre mista sitt arbetstillstånd och återvända till hemlandet? Skälen kan vara många. Ett sådant kan vara stora lån man tagit av släktingar och vänner för att köpa sig ett arbetstillstånd i Sverige, konstaterar Per Persson.

– Den som blir av med jobbet och inte har möjlighet att skicka tillbaka pengar tappar ansiktet.  Man kan inte åka hem igen och har ingenstans att ta vägen.

Köper arbetstillstånd

Köpa ett tillstånd? Jo, just precis. Vägen till ett arbetstillstånd kan se ut på en rad olika sätt, men för en del går den via mer eller mindre ljusskygga firmor som man betalar för att ordna med alla myndighetskontakter som krävs för arbetstillstånd. Och för att få de jobb som rekryterarnas kollegor i Sverige ordnar.

– Det finns folk som går runt på restaurangerna här och säger ”jag kan fixa två kockar åt dig”, säger Per Persson.

Eller för den delen kallskänkor, restaurangbiträden och annan personal. I fjol yttrade sig Hotell– och restaurangfacket om 7 500 ansökningar från arbetsgivare som ville ta emot arbetskraftsinvandrare. Samma år som runt 50 000 blev uppsagda i samma bransch till följd av pandemin.

– Jag har ingen annan analys än att arbetsgivare vill ha migrerad arbetskraft som inte kan säga ifrån. Det blir tysta arbetsplatser med anställda som accepterar att jobba under slavliknande förhållanden, säger Per Persson.

Han tar tillbaka det där sista.

– Det är inte slavliknande förhållanden. Det är slaveri.

Aldrig lediga

Han pratar på. Om den särskilda utsatthet som gäller för dem som bor i arbetsgivarens lokaler och därmed inte bara riskerar utvisning utan också hemlöshet om de förlorar jobbet. Och om anställda som aldrig är lediga.

– Vi har träffat folk som jobbat ett år utan en dags ledighet. Man börjar på morgonen och jobbar till sent på kvällen.

En kulen tisdag i början av november är det presskonferens i regeringskansliet. Bara TT och Syre är på plats, men migrationsminister Morgan Johansson (S) myser. ”Ett förbättrat system mot arbetskraftsexploatering med mera” är rubriken på den utredning han just fått i sin hand. Han säger det obligatoriska om att processen ska ha sin gång och remissinstanserna ska säga sitt, men han väntar inte med att lovorda utredaren Anita Linders slutsatser.

– Tack för ett antal väldigt välbehövliga förslag för att städa upp i det här i systemet, säger Morgan Johansson.

Han skärper rösten och lägger till:

– Det kan ju inte vara acceptabelt att ha en ordning som i praktiken innebär att människor får jobba för 30 kronor i timmen och bo i en källare.

Det är Moderaternas fel

Sedan lägger han ut texten på ett för socialdemokratiska ministrar välbekant tema: Det är Moderaternas fel.

Han pratar om de liberala regler för arbetskraftsinvandring som alliansregeringen 2008 drev igenom tillsammans med Miljöpartiet. Tidigare avgjorde Arbetsförmedlingen om det fanns brist på arbetskraft i Sverige när arbetsgivare ville hämta anställda utanför EU. Nu är det upp till arbetsgivarna själva att avgöra vem de vill anställa, så länge de betalar minst 13 000 kronor i månaden och följer övriga lagar och regler på arbetsmarknaden. Vilket alltså långt ifrån alla gör.

Men nu ska det bli ordning, enligt Morgan Johansson. Trots att utredningen inte föreslår det han och Socialdemokraterna själva helst vill, det vill säga att riva upp reformen från 2008 och återinföra en prövning av behovet av att ta in arbetskraft utifrån. Istället siktar utredaren in sig på att komma åt de som utnyttjar systemet. En svart lista ska upprättas för att förhindra att företag som bryter reglerna får nya chanser om och om igen. Handel med anställningskontrakt ska förbjudas, vilket ska sätta stopp för de firmor som tjänar stora pengar på både rekrytering och att ordna med myndighetskontakter. Och inte minst ska exploatering av utländsk arbetskraft förbjudas genom en helt ny brottsrubricering.

Emil Boss första reaktion är jubel. I synnerhet över den nya brottsrubriceringen. I dag måste en domstol kunna bevisa att den som blivit utnyttjad blivit lurad eller utsatt för tvång. Nu föreslår utredaren att det blir olagligt att anställa någon under ”uppenbart orimliga villkor” oavsett vilka medel man använt för att göra det. Därmed krävs det inte att den utsatte ställer upp och berättar, ifall myndigheterna hittar skurkarna på egen hand.

– Det skulle vara ett stort steg framåt om det genomfördes, säger Emil Boss.

Incitamenten för svaga

Också Hotell– och restaurangfackets Per Persson välkomnar förslagen. Men det som han ser som grundproblemet finns kvar. Fortfarande ska arbetstillståndet vara knutet till den enskilda arbetsplatsen och för den som blir av med jobbet gäller det att hitta ett nytt inom tre månader om man vill vara kvar i Sverige. Istället borde tillståndet gälla hela arbetsmarknaden eller åtminstone en bransch, anser han. Att den som utsätts ska kunna få tre månadslöner som ersättning tror han inte räcker långt för att få anställda att avslöja sina arbetsgivare. Fortfarande kommer det finnas ett ömsesidigt intresse av att dölja missförhållandena, menar han.

– Man måste få fortsätta arbeta. En ersättning hjälper inte om man ändå blir utvisad i slutändan.

Emil Boss instämmer i att incitamenten för de utsatta att anmäla är för svaga.

– Processen att lagföra en individ tar flera år och det är långt ifrån alla anmälningar som leder till fällande dom, säger han.

Men det är också upp till fackföreningarna att hjälpa dem som utnyttjas, anser Emil Boss. Under året har LS Stockholm kunnat driva in sammanlagt sex miljoner kronor till arbetskraftsinvandrare, där merparten handlar om byggarbetares uteblivna löner. Det har varit möjligt genom ett förändrat arbetssätt, enligt Emil Boss. Framför allt har man erbjudit hjälp till alla som vill sätta dit sin arbetsgivare – även de som inte varit med i facket sedan tidigare.

– Vill man som fackförening hjälpa arbetare i dag måste man förändra sitt sätt att jobba. Den svenska modellen är inte byggd för att hantera det här, säger Emil Boss.

Även hjälpa papperslösa

Per Persson å sin sida tycker att det är naturligt att fackföreningar lovar stöd framåt för den som ansluter sig, men inte hjälper till med det som skett innan personen var medlem.

– Det finns inga försäkringsbolag som säljer försäkringar till någon när huset redan brinner, säger han.

Emil Boss menar att om man på allvar ska komma åt problemen måste facken också ställa upp för papperslösa arbetare.

– De kommer alltid att finnas, alltid ha de värsta villkoren och därmed dra de ner de branscher som de verkar i. Så länge de stora fackföreningarna inte hjälper dem på ett fungerande sätt kommer skuggsamhället fortsätta hur mycket man än ändrar lagarna, säger Emil Boss.

Vägrade förråda en kollega

Just papperslösas utsatthet sätter Claudia fingret på. Det var när hon vägrade att förråda sin papperslösa kollega, vi kan kalla henne Ana, som hon själv råkade riktigt illa ut. Nu sitter hon i SAC:s lokaler i centrala Stockholm och berättar om vad som hände innan den där dagen när chefen blev aggressiv. Rösten är vänlig, men kraftfull. Blicken stadig.

Till en början var jobbet okej. Det var det där med avdragen på lönen som skulle betalas kontant för att bekosta Anas lön, men Claudias arbete var hanterbart. Kontor, restauranger, bostäder – hon städade och det blev rent. Sedan hämtade hon sitt barn på fritids och gick hem och lagade middag. Så rullade dagarna på.

Claudia såg hur Ana behandlades. Hur chefens hårda ord träffade henne. Hur hon fick utföra små tjänster åt chefen, som att fixa hennes bil. Claudia försökte peppa henne att säga ifrån, men fick till svar: ”Jag är papperslös, vad ska jag göra?”

Men så en dag brast det för Ana. När chefen kallade henne för häxa, replikerade hon. ”Du är en häxa.” Varpå chefen först sliter tag i hennes hår och sedan kopplar ett hårdhänt grepp om hennes armar. Sedan uppmärksammas chefen på att hon just misshandlat sin medarbetare mitt framför en av de övervakningskameror som var installerade i det hus de befann sig för att städa.

Chefen ringer polisen

Chefen blir nervös och ringer polisen. Berättar att hon själv varit våldsam, men förklarar det med att Ana stulit en värdefull ring från ägaren i huset och vägrade att lämna den ifrån sig.

Någon dag senare ringer chefen till Claudia.

– Hon sa: ”Claudia, vi behöver dig”.

Claudia förväntas vittna mot Ana, intyga att chefens version är den riktiga, trots att hon inte sett Ana stjäla. Hon vägrar.

Senare får hon och hennes arbetskamrater ett ilsket mejl uppläst för sig från kunden som förlorat en ring. 60 000 kronor ska den vara värd. Claudia påpekar att det finns övervakningskameror i huset som kan visa att Ana aldrig befunnit sig på övervåningen där kunden uppger att ringen funnits. Där hade däremot chefens vän varit.

Vid nästa städtillfälle hos kunden plockar chefen upp ringen ur en fruktskål.

– ”Kom, titta, här är ringen”, ropade hon. Det var som ett skådespel, berättar Claudia som är övertygad om att var chefen själv lagt dit den och att det var chefens vän som stulit den.

Vill inte vittna falskt

Claudia straffas för att hon säger nej. Till att vittna falskt, till extra arbetspass och till att spionera åt företaget på sina kollegor. Nu är det henne chefens glåpord riktas mot och situationen blir allt mer infekterad. Dagen innan en stor städinsats blir Claudia uppringd av en arbetskamrat som vill varna henne för vad chefen planerar.

– Du kommer få göra allt det tyngsta och svåraste jobbet, så gör dig redo.

Mycket riktigt. De var fyra personer som skulle städa, men Claudia tilldelas ensam de båda badrummen och köket. Såväl Claudia som hennes arbetskamrater kommer med invändningar. Det hela leder fram till situationen i badrummet, det rullade badlakanet och den hotfulla blicken.

Efter några dagars sjukfrånvaro var Claudia tillbaka på jobbet, det jobb som chefen inför Migrationsverket påstått att hon sagt upp sig från. Nu fick hon arbeta ensam och slapp det ständiga tassandet på tå för chefen. Men de uppdrag hon fick var inte sällan omöjliga, som en flyttstädning på 252 kvadratmeter inklusive fönsterputsning – ensam på sex timmar.

Försiktigt optimistisk

Hur historien slutar är det i skrivande stund ingen som vet. Men Claudia är optimistisk. Hon har ännu inte fått bekräftelse från Migrationsverket på att arbetstillståndet ska fortsätta gälla, men känner sig trygg med att ha rätten på sin sida. Hon märker att det har effekt när hon lutar sig mot facket. Plötsligt har hon sällskap av två andra på de uppdrag hon nyss förväntades klara ensam.

– När jag hotar med facket backar de.

Läs mer:

Jobbet gav Fahim chansen  att stanna