Det som nu händer i Israel och Palestina är något annat än en konflikt mellan två jämlika parter, skriver Anna Wester på veckans Under ytan. Det handlar om ett ockuperat folk vars ockupationsmakt hävdar sin rätt att bomba och förtrycka dem.
De senaste veckorna har vi kunnat följa staten Israels folkrättsbrott i direktsändning. Etnisk rensning i Östra Jerusalem, fredliga demonstrationer som har slagits ner brutalt av israelisk militär och polis på Västbanken och tio dagar av brutala bombattacker mot den instängda befolkningen i Gaza. I Israel har palestinier med israeliskt medborgarskap utsatts för brutalt våld från högerextrema grupper med stöd från polisen och fler än tusen personer har arresterats.
”Skylla sig själva”
Samtidigt som bomberna började falla över Gaza arbetade Israel och ockupationsförsvarare hårt med att få ut sitt narrativ och alltför många medier nappade. Som ett mantra fick vi höra att ”Israel har rätt att försvara sig” och att allt ”började med att Hamas sköt raketer mot Israel.” Slutsatsen skulle på något vis då vara att palestinierna fick skylla sig själva om de blev bombade i sina hem eller nedslagna vid en demonstration.
Den här gången tycks det inte ha fungerat. Nyhetsrapporteringen började svänga när vi såg barn och andra civila dödas, sjukhus, kliniker och internationella mediehus sprängas i luften. Samma dag som vapenvila utlystes stormade israelisk polis moskéområdet i Östra Jerusalem och sköt skarpt mot demonstranter på Västbanken.
Tack vare palestinska röster i sociala medier, människorättsorganisationer och solidaritetsrörelsen med Palestina nådde andra historier ut och journalister började ge djupare analyser. Som att tidslinjen är längre än två veckor och att kritik mot Israels grova övervåld inte automatiskt innebär ett försvar av militanta gruppers våld mot civila israeler.
Ett ockuperat folk
Det går inte att beskriva det som skett de senaste veckorna utan att också lyfta fram de ojämlika maktförhållandena. Israel är en stark militärmakt och palestinierna ett ockuperat folk utan armé. När har man annars hört talas om en ockupationsmakt som försvarar sig mot folket de förtrycker? Det går inte att beskriva det som händer nu utan att sätta det i sin kontext och använda korrekta ord.
Fördrivningen av palestinier började redan i samband med staten Israels bildande 1948 under al Nakba, den stora katastrofen. Fler än 700 000 palestinier tvingades på flykt och 500 byar jämnades med marken av israeliska paramilitära styrkor. Israel utropades sedan på 78 procent av det historiska Palestina. 1967 ockuperade Israel övriga 22 procent, det vill säga Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem. Fortfarande lever flera miljoner palestinier som flyktingar i och utanför Palestina och nekas rätten att återvända trots att den rätten fastslagits i FN:s resolution 194.
På Västbanken lever palestinier under militärockupation där de förnekas sina mänskliga rättigheter. Godtyckliga arresteringar, markstölder, husdemoleringar, våld och död är ockupationens vardag. Var man än är på Västbanken syns illegala israeliska bosättningar på stulen palestinsk mark. Det vill säga att Israel i strid med internationell lag har flyttat ut sin befolkning till ockuperad mark.
I Gaza lever två miljoner människor instängda i vad som brukar beskrivas som världens största utomhusfängelse och även innan de senaste attackerna rådde det brist på allt; mat, vatten, hälsovård och infrastruktur. Arbetslösheten är skyhög. Israel kontrollerar alla gränser, inklusive luftrummet, och sedan 2007 är Gaza under blockad. Det innebär att Israel bestämmer vad som får föras ut och in i Gaza.
I Östra Jerusalem har palestinierna temporära uppehållstillstånd även om de är födda och uppvuxna där. De riskerar hela tiden att förlora rätten att vistas i sin egen stad och många har tvingats bort från sina hem. I stadsdelarna Sheikh Jarrah och Silwan står nu flera palestinska familjer under hot om att förlora sina hem där de bott i generationer. Palestinierna är ett splittrat folk rent geografiskt och det är Israel som ser till att de inte får enas.
Rapporter om apartheid
Israelisk dominans är kärnan till det som ibland felaktigt beskrivs som en konflikt mellan två parter. Istället borde man tala om kolonialism, ockupation och apartheid. Apartheid är en universell term som palestinierna och solidaritetsrörelsen länge använt för att beskriva Israels politik, men det anses fortfarande kontroversiellt, framför allt av politiker. Men kanske att det är på väg att förändras. I år har det kommit ut två väl underbyggda rapporter som konstaterar att Israel bedriver apartheid. En rapport är skriven av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem och den andra av amerikanska Human rights watch. Om fler stora MR-organisationer följer efter blir det svårt för politikerna att ignorera och förhoppningsvis leder det till att FN startar en utredning om ifall Israel begår brottet apartheid.
Trots Israels försök att splittra det palestinska folket och trots att många palestinier är missnöjda med sitt eget ledarskap, står civilsamhället enade i kampen mot ockupation och apartheid. Och de har bett om omvärldens stöd för sitt fredliga motstånd. Jag reser ofta runt på Västbanken och i Gaza och gör intervjuer och reportage. När jag frågar vad de vill att vi i Sverige gör så svarar i princip alla BDS. Det är en enorm uppslutning bakom det palestinska BDS-uppropet som uppmanar omvärlden att protestera mot ockupationen genom bojkott, desinvestering och sanktioner.
Ta ställning
Den internationella BDS-rörelsen är en antirasistisk och fredlig rörelse som leds av palestinier. Inspirationen är hämtad från kampen mot apartheid i Sydafrika där den internationella bojkotten spelade en stor roll för att regimen till slut föll. Det kommer ockupationen också att göra, om omvärlden bestämmer sig för det.
Att ta ställning för ett fritt Palestina och en rättvis fred handlar om mänskliga rättigheter och att både israeler och palestinier ska leva i fred och frihet.
Anna Wester, författare, generalsekreterare och före detta ordförande för Palestinagrupperna
