Krönikor

Till och med när jag var strandsatt var jag privilegierad

”I am really sorry but I don’t understand.”

Invändningen har ingen som helst effekt utan nu sätter sig den unge mannen bredvid mig i soffan och fortsätter uppmanande att peka mot sitt handskrivna A4-papper med spretiga bokstäver på ett språk jag inte förstår.

Jag har sökt mig till den stora kafékedjans standardiserade hemtrevnad med pösiga soffor i skinnimitation i skydd mot snålblåsten utanför och krupit upp med en kopp te. Därifrån har jag med stigande irritation sedan betraktat ynglingens försök till kontakt när han cirkulerat mellan sällskapen med den skrynkliga lappen och endast bemötts med huvudskakningar och undvikande blickar. Och nu har han alltså kommit fram till mig och jag vill försöka förstå vad det är han behöver hjälp med.

Är han en turist på villovägar eller befinner han sig i en mer desperat situation? Han pratar oupphörligt på språket jag inte förstår och visar på lappen som han lagt emellan oss, men jag lyckas inte urskilja en enda stavelse. Så reser han sig plötsligt upp igen och försvinner ut i folkmassorna.

Det tar minst en halvtimme innan jag upptäcker att min telefon är borta – den som legat i soffan bredvid mig – och alltihop faller plötsligt på plats: lappen som lagts emellan oss, hans snabba sorti.

”Jaså, har de varit här nu igen” säger kafébiträdet trött när jag förklarar vad som hänt, ”de har satt det där med lapparna i system”. Jag känner mig dum och det blir inte bättre när insikten gradvis sjunker in om att alla mina kort legat i mobilfodralet.

Hur ska jag ta mig hem utan varken SL-kort, appar eller betalmedel? När jag planlöst kastar mig ut på Götgatan igen känns staden liksom främmande och det har börjat duggregna. Alla tycks på väg någonstans och jag följer strömmen förbi Medborgarplatsen tills min mobiloperatörs logga plötsligt avtecknar sig som en hägring mot en rappad stenfasad.

Och ungefär där tar väl egentligen berättelsen om min utsatthet slut. Jag fick spärra min telefon trots att jag saknade id, samt låna en annan telefon för att ringa min fru som en stund senare kom och hämtade upp med bil. Försäkringsbolaget betalade snabbt ut en ny mobil, och de nya korten var bara några knapptryckningar bort.

Trots det något banala i händelsen slås jag ofrånkomligen av mina vanliga privilegier under den korta stunden av desorientering. Av hur sömlöst jag som regel rör mig i staden med en ständig känsla av berättigande. In och ut genom spärrar, swish – en lunch här, swish – ett mellanmål där. Jag sätter mig var jag vill, kan alltid betala för min rätt att pausa.

Men utan min spendability kunde jag på ett ögonblick upptäcka mig själv tillsynes strandsatt mitt i allt det välkända. Och ändå aldrig riktigt ändå. För stadens olika flöden av kroppar, varor och tjänster är allt annat än jämnt fördelade och såna som jag tar oss alltid fram på något sätt – vi får låna telefoner och är betrodda hos myndigheter som utan att blinka spärrar våra kort utan identitetshandlingar.

Hur mycket mer skoningslös är den inte för så många andra? Filosofen Sarah Ahmed menar att vi behöver en fördjupad förståelse för hur olika vi erfar våra gemensamma rum. Hur vissa kroppar ständigt ”stoppas” både konkret (i myndighetskontroller, genom rasprofilering, exkluderande design och så vidare) och mer subtilt genom blickar och kommentarer, eller bara känslan av annanhet. Sånt som får vissa kroppar att ”stå ut” medan de som uppfyller gängse normer för sammanhanget tycks flöda fritt.

Jag undrar hur den unge mannen med lappen upplever staden?