En EU-lag ska ge företag ansvar för mänskliga rättigheter. Nu driver civilsamhället på för kännbara sanktioner – så att lagen kan kan sätta stopp för såväl massövervakning som barnarbete i mineralgruvor.
Hela familjer hålls fångna för att tillverka tegelstenar i Pakistan, hot om våld hindrar dem att fly. Små barn bär de tunga tegelstenarna från tidig morgon till sen kväll. I en annan del av världen jobbar andra barn i Kongos gruvor. Barn som kanske varit med och brutit den kobolt som finns i laptopen den här artikeln skrivits på. Situationen för mänskliga rättigheter i världen går inte åt rätt håll, enligt Åsa Beckius på den kristna biståndsorganisationen Diakonia.
– Det finns 250 miljoner barnarbetare och 40 miljoner människor som befinner sig i modernt slaveri. Bara några få företag försöker förstå hur deras verksamhet påverkar människor ända ut i leverantörsledet och även de gör för lite, säger hon.
I förra veckan var Diakonia med bland de 14 frivilligorganisationer som lämnade över ett upprop till utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S). Drygt 20 000 privatpersoner, 41 företag och 61 fackförbund och organisationer har skrivit under uppmaningen att driva på i EU för en effektiv lag som tvingar företag att respektera mänskliga rättigheter och miljö.
Strid om sanktioner
En lag ska det bli, något som bland andra Amnesty arbetat för i ett decennium. Under våren ska EU-kommissionen lägga fram ett förslag till lagstiftning som sedan ska tröskas i EU:s institutioner för att slutligen implementeras av medlemsländerna. En dragkamp om hur lagen ska utformas är att vänta. Om frivilligorganisationerna får bestämma ska alla företag omfattas, inte bara inom vissa utpekade högriskbranscher och inte bara storföretag. Stora bolag kan ha små underleverantörer, påpekar man.
Också när det gäller vad som ska hända med de företag som bryter mot lagen lär det bli strid, tror Ulrika Sandberg på Amnesty Sverige.
– En lagstiftning är tandlös om det inte finns sanktioner. Den som har drabbats ska gottgöras, oavsett om det handlar om människor som utsatts för massövervakning eller om familjer som drabbats av gruvbolag som inte tar ansvar för arbetarnas säkerhet, säger hon.
Ministern avvaktar
Ulrika Sandberg är glad att utrikeshandelsminister Anna Hallberg ställt sig bakom EU:s initiativ till en lagstiftning. Nu vill hon veta vilken linje den svenska regeringen kommer ha när lagen ska utformas. Men de beskeden dröjer.
”Sverige kommer inom kort skicka över sina inspel till kommissionen. Jag ser fram emot att återkomma mer i detalj då, men vår ingång är givetvis att förslaget ska vara effektivt och tillämpbart i praktiken, skriver Anna Hallberg i ett mejl till Syre.
Det arbete som företag gör på frivillig väg för att kränkningar av mänskliga rättigheter ska undvikas har visat sig helt otillräcklig, enligt Ulrika Sandberg. Hon pekar på Kongos koboltgruvor som ett tragiskt exempel. När Amnesty senast besökte landet hösten 2019 kunde man notera att barn befann sig i gruvområdena, av allt att döma för att arbeta.
– Företagen har satt igång processer och börjat granska sina leverantörer på ett annat sätt än tidigare, men vid flera av gruvorna kvarstår problemen i mångt och mycket, säger Ulrika Sandberg.
Frivilligorganisationerna vill se en lag som kräver att företagen både identifierar risker för människorättsbrott och agerar när överträdelser sker som kan kopplas till deras verksamhet. Ingen lätt sak i en globaliserad värld där leverantörsleden och affärsrelationerna blir allt mer komplexa, tillstår Diakonias Åsa Beckius.
– Många företag kommer klia sig i huvudet och undra hur de ska kunna ha koll på sina tusentals underleverantörer. Det är inte populärt att säga, men de kanske kommer behöva minska ner på antalet leverantörer, säger hon.
Storföretag står bakom uppropet
Bland de företag som ställt sig bakom frivilligorganisationernas upprop finns både bjässar som Ikea och icke vinstdrivande lilleputtar som Ekobanken. Åsa Beckius ser flera tänkbara motiv för företagen som anslutit sig.
– För dem som redan bedriver ett arbete skulle en lag betyda en jämnare spelplan och bättre konkurrensvillkor. Dessutom skulle det underlätta företagens arbete med mänskliga rättigheter om underleverantörerna omfattas av samma regelverk, säger hon.
Åsa Beckius konstaterar att en lag inte ruckar på det ekonomiska system där företag tjänar pengar på att mänskliga rättigheter kränks. Ändå tror hon att lagstiftning skulle kunna göra stor skillnad.
– Konstant tillväxt är det som gynnas på en kortsiktig aktiemarknad och vinstintresset går före allt. Men vi tror på att en lagstiftning skulle göra skillnad. I dag finns ingenting, inte ens när du kan binda företag till direkta människorättskränkningar kan du ställa dem till svars, på annat sätt än att hänga ut dem i media.
