Smittspridningen minskar, allt fler är vaccinerade och i sommar kommer man att börja lätta på restriktionerna. Förra veckan kom EU-länderna överens om att börja utfärda vaccinpass som ska göra det lättare att resa mellan länderna. Efter ett drygt år med pandemin – vad längtar du efter, som inte har varit möjligt under den här tiden?
Jag längtar efter att få bjuda vänner och familj på en stor middag och krama om dem. Sedan hoppas jag att min mamma som är undersköterska och alla hennes kolleger inom vården får en bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor.
Tobias Petersson, 40 år, omvärldsbevakare, Framtidsjorden
Att demonstrera! Saknar energin och beslutsamheten som kommer med att stå tillsammans. Kampen för miljö och rättvisa fortsätter – men när hoten mot demokrati, exploateringen av natur och förtryck av människor och djur förvärras, samtidigt som biståndsviljan sjunker, så behöver vi som försvarar få känna styrkan i varandra. Men pandemin är inte över. Läget globalt sett är kritiskt. Det är solidariskt att ”hålla i och hålla ut”. Vi har mycket att ta tillbaka och ännu mer att vinna.
Ragnhild Larsson, 60 år, Extinction rebellion
När pandemin äntligen är över längtar jag efter att kunna delta i olika massaktioner för att stänga ner fossilindustrin en gång för alla. Den 10 mars 2020, dagen innan pandemin stängde ner hela Sverige, gick vi i regn och blåst från Lysekils centrum till Preems huvudkontor. Då lyckades den samlade klimatrörelsen till slut stoppa Preems utbyggnad. Nu är det hög tid att vi samlas på gatorna igen om vi vill ha en beboelig planet. I slutet av augusti är det dags för den hittills största civila olydnadsaktionen i Norden, Nordic rebellion i Oslo. Vi ses där!
Max Andersson, 46 år, styrelseledamot, Partiet Vändpunkt
Förutom vardagliga saker som kafébesök, tågresor och besök på SF-bokhandeln ser jag fram mot Partiet Vändpunkts kongress nu i höst. Politiska möten på Zoom må vara bra på sitt sätt, men de går inte upp emot det verkliga livet!
Gunnel Malm, 73 år, klimat- och miljöengagerad feminist
Framför allt att göra vad jag vill när jag vill, men mest att få träffa resten av familjen. Definitivt inte att resa utomlands, det var resandet som drog hit det så jag vill inte bidra till fler importerade mutationer. Dessutom flyger jag inte och tågresande kommer för nära. Det blir en helg på Öland igen, bästa stället i världen, har allt.
Carmen Blanco Valer, 61 år, folkbildare, aktivist och urfolkspolitisk talesperson
Jag längtar till en tid då vi som kämpar mot orättvisor kan ge varandra kollektiv kraft för att stå emot klimatkris, marknadens diktatur, patriarkat, rasism, klimatkris, etc. Längtar även efter att kunna resa hem till Latinamerika, träffa pappa, släkt, vänner och kampkamrater, samtidigt som jag är rädd för att återse familjer och länder som drabbats hårt av pandemin och dess konsekvenser. Längtar överlag att dansa, krama om folk jag känner och glädjas kollektivt!
Helena Björk, 56 år, protokollsnotarie vid riksdagen
Jag längtar efter att ta färjan från Göteborg till Tyskland och tåg vidare genom Tyskland till Hamburg och Berlin! Sedan kommer resans verkliga höjdpunkt – vidare med snabbtåg till Paris för att hälsa på min lillasyster som jag inte sett på två år och som liksom de flesta i Frankrike har haft det verkligt tufft med hårda utegångsförbud och restriktioner. Här hemma är det körsång och kulturevenemang som lockar mest.
Göran Hådén, 39 år, grön skribent
Jag längtar som alltid efter ökad lycka i världen. Min egen lycka har varit ganska oberörd av pandemin, men jag ser fram emot att misstänksamheten mellan människor minskar, att spela innebandy igen och att Jacke Sjödin inte slutar kommentera samtiden med musik. 🙂
Martin Nihlgård, 50 år, generalsekreterare, Individuell människohjälp
Det är en global pandemi och den kan bara lösas globalt. Vi måste säkerställa att världen vaccineras, inte bara vi i de rikare länderna. Det finns en risk för att vi annars kommer leva i en värld där skillnaderna mellan olika delar av världen ökar. En värld där nya varianter av corona kommer att dyka upp och skapa ny pandemi. Jag längtar efter en värld som ser bortom nationalistiska kortsiktiga intressen. En värld där vi lärt oss att vi kan hantera globala kriser. Att vi tillämpar det lärandet på de två återstående kriserna. Krisen för demokratin och krisen för klimatet.
Robin Zachari, 38 år, kanslichef, Skiftet
Jag längtar efter att få åka på min bröllopsresa som ställdes in så abrupt av pandemin. Förutom det ser jag fram mot att kunna träffa vänner, kolleger och familj. De små sakerna som är de stora tingen i livet.
Anna-Carin Hall, 60 år, pressansvarig, Kvinna till kvinna
Vem längtar inte efter att resa? Men det är lyxproblem jämfört med hur pandemins restriktioner i fattiga länder har gjort livet outhärdligt för många och framför allt kvinnorna som drabbats hårdare av våld, arbetslöshet och fattigdom. Jämställdhetsarbetet har halkat bakåt ett par decennier enligt FN. Inte förrän vaccinationerna kommer igång ordentligt i utsatta länder (och när gör de det?) kan vi vända utvecklingen. Bryr sig den rika världen när de fått tillbaka sitt normala liv? Knappast.
Malin Nilsson, 36 år, generalsekreterare för IKFF
För min egen del längtar jag efter att kunna träffa mina kollegor, både i Sverige och globalt. I det större perspektivet hoppas jag att alla kvinnorättsaktivister runt om i världen som klivit in och stöttat sina samhällen under pandemin äntligen kan återgå till sitt politiska rättighetsarbete.
Jan Strömdahl, 84 år, ordförande, Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen
Längtar efter mänskliga möten i både intima kramar och gigantiska demonstrationer. Samtidigt har jag lärt mig att den digitala tekniken kan förenkla en hel del möten som annars inte skulle blivit av eller krävt ett omfattande resande, ofta med flyg. Men särskilt längtar jag efter att kunna återuppta mina studier av världens enda ekologiskt och socialt hållbara land, den socialistiska demokratin Kuba.
Anna Stenvinkel, 52 år, generalsekreterare, Forum Civ
Det är med blandade känslor jag ser på världen post-pandemin. Jag ser fram mot att få börja resa i jobbet så att jag bättre än i dag kan utföra mitt jobb och verka för en rättvis och hållbar värld där alla ges kraft att förändra. Men. Mina kolleger och partnes i andra delar av världen är inte lika lyckligt lottade som jag, som fått vaccin. De lever ofta i samhällen där utvecklingen under pandemin gått bakåt, och inte bara lite, utan mycket. Det arbete vi bedriver inom biståndet är viktigare än någonsin och jag hoppas verkligen att alla i och med pandemin förstått att världen hänger ihop, och att vi måste tänka mer vi, än vi och dom, när vi nu tillsammans ska ”build back better”.
