Energi · Omöjliga intervjun

”Det är genom barnen vi kan förändra”

Först 1959 fick romska barn rätt att gå i skolan.

Katarina Taikon (1932–1995) var en svensk författare och debattör med romskt ursprung. Hon föddes i ett tält och växte upp i fosterhem, på barnhem och i olika läger. Senare blev hon en pionjär för romers rättigheter i Sverige. Med sina självbiografiska böcker om Katitzi blev hon även en idol för många barn i Sverige. Bland dem fanns Tove Lundin, nu vuxen, och hon har träffat Katarina Taikon för en omöjlig intervju.

Jag har stämt träff med Katarina Taikon på Stadsmissionens kafé i Gamla stan i Stockholm. Hon sitter på uteserveringen som vetter mot vårsolen. Jag ställer fram kaffe och två smörgåsar åt oss, slår mig ner mittemot henne och tackar för att hon kunde komma.

– Du har ju blivit aktuell igen på senare år, säger jag. Jag tänker på biografin och filmen om dig som kom för något år sedan, och din kamp för att synliggöra romernas situation. Men först skulle jag vilja prata lite om platsen där vi sitter. Stadsmissionen i Gamla stan blev en vändpunkt för dig. Vill du berätta om det?

Katarina tar en klunk kaffe och lutar sig tillbaka i stolen. 
– Jag var 14 år, hade rymt från mitt barnäktenskap och sovit på kartonger i Tantolunden. Det var vår, men kallt var det ju ändå. På barnavårdsnämnden ville de inte ta emot mig. Men jag tjatade och till slut skickade de mig hit. Som vanligt var jag förberedd på att bli avvisad när jag knackade på.

– Det var Hildur Forsman som öppnade dörren. Hon gav mig ett varmt bad, rena kläder och jag fick håret klippt. Jag fick ett rum på flickhemmet och ett arbete. Men vägen dit var inte lätt. Jag var som sagt van vid att bli övergiven. Det skrev jag bland annat om i mina självbiografiska böcker om Katitzi.

Att skriva för barn

Jag berättar att jag började läsa om Katitzi som åttaåring. De böckerna är bland de starkaste minnen jag har från min barndom, och det är jag nog inte ensam om. 

– Jag ville så gärna vara du, säger jag. Jag drömde om att våga stå upp för mig själv och andra som du gjorde, Och vara lika modig. Långt senare förstod jag hur svårt du och andra romer hade det, och att det som hände i böckerna var på riktigt. För mig handlade böckerna framför allt om en stark flicka.

Katarina ler och berättar att hon ofta var i skolor för att träffa barnen som läste böckerna om Katitzi. Hon säger att deras frågor och tankar var mycket klokare än de vuxnas. Hon har också fått tusentals brev från barn. Det var det bästa hon visste, att läsa de breven. Hon svarade på dem alla.

– Med min första bok, Zigenerska, försökte jag nå ut till de vuxna. Men det gick alldeles för långsamt. Har fördomarna väl fått fäste i en människa blir det svårare att nå fram. Men barnen, de är fria från fördomar till en början. Jag älskade att skriva för barnen just därför.

Fortsätter arbetet

När jag var barn kände jag inga romer. Först som vuxen fick jag min första romska vän. Därför är jag så glad över att ha läst böckerna om Katitzi, förklarar jag för Katarina. 

– Jag tänker att de räddade mig från många fördomar som finns om romer. Så var det nog för många av dina läsare. Men trots det, och trots din politiska kamp för romers rätt till skolgång och boende är det fortfarande en bit kvar. Hur känns det?

– Det är lång väg kvar att gå, säger hon. Men det finns de som fortsätter mitt arbete och det är jag glad för. Till exempel föreningen Unga romer. Det känns positivt att människor organiserar sig mot orättvisor och inte har gett upp. Men det gör mig ledsen att de kämpar för samma sak som jag gjorde för 50 år sedan. Att slippa bli trakasserade och diskriminerade, att få jobb och bostad. Samma grundläggande rättigheter som alla andra.

Inspirera unga romer

– Jag uppskattade projektet ”Katarina Taikon – verktyg för tolerans och mänskliga rättigheter” väldigt mycket (pågick 2015-2016). De fortsatte mitt arbete med att nå fram till barnen genom utbildning i skolorna. Och jag tycker att det är fantastiskt att böckerna om Katitzi har getts ut på nytt. De har visst varit svåra att få tag på.

– Ja, vi var nästan en halv miljon barn som lånade dem på biblioteket i början på 80-talet, säger jag. De exemplar som finns kvar är nog ordentligt söndertummade. Man fick stå i kö för att få låna dem, ibland flera veckor. Nu ska jag köpa dem till mina döttrar. Jag läste i Sydsvenskan att de är mer angelägna än någonsin. Vad tänker du om det?

– Jag tänker att det mesta går i vågor. I dag är högerextrema krafter på väg framåt, men de som tror på mänskliga rättigheter och allas lika värde är fler och starkare. Tyvärr sträcker sig svenskarnas gästvänlighet och generositet inte alltid till det romska folket. När det kom fram för några år sedan att polisen hade fört register över romer kändes det tyngre än på länge.

– Därför hoppas jag att projektet i mitt namn kommer att göra skillnad. Det är genom barnen vi kan förändra. Jag hoppas också att Katitzi kan inspirera unga romer att stå upp för sina rättigheter.

Precis som hon inspirerade mig, även om jag inte är rom. Hon visade att det är okej att inte vara som alla andra och att man ska stå upp för dem som är svagare. 

Möta fördomarna

– Vad kan vi göra mer i dag för att bryta fördomar? frågar jag.

– Det handlar om att sprida kunskap, eftersom hat bygger på rädsla som i sin tur ofta bygger på okunskap. Det är bra att alla är med och bidrar till att minska fördomarna mot romer. Men det är samtidigt viktigt att romerna för sin egen talan. På 60-talet svarade jag på frågor om romer i en tidning. Till exempel varför vi inte kunde läsa och skriva, eller varför vi bodde i husvagnar och tält istället för i hus. Genom att sätta ord på fördomarna kan vi övervinna dem. Kanske är det en bra början, att formulera en fråga utifrån sina egna fördomar och möta en rom i ett samtal.

– Jag skrev aldrig något brev till dig som barn, men nu har jag ju chansen att tacka dig, säger jag. Tack för att du förgyllde min barndom och lärde mig att stå upp för mig själv och våga vara annorlunda. Och tack för att jag tidigt fick lära mig om romer och de orättvisor ni har utsatts för.

– Tack själv för mackan, säger Katarina och ler mot mig innan hon försvinner bort mot Stortorget.

Böcker av Katarina Taikon

• Zigenerska (1963)
• Zigenare är vi (1967)
• Dikter (1968)
• Katitzi (1969)
• Katitzi och Swing (1970)
• Katitzi i ormgropen (1971)
• Katitzi rymmer (1971)
• Katitzi, Rosa och Paul (1972)
• Katitzi i Stockholm (1973)
• Katitzi och Lump-Nicke (1974)
• Katitzi i skolan (1975)
• Katitzi Z-1234 (1976)
• Katitzi barnbruden (1977)
• Katitzi på flykt (1978)
• Katitzi i Gamla stan (1979)
• Uppbrott (1980)

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV