Kolkraftverk stänger och människor förlorar sin försörjning. Vad som är bra för planeten, kan vara förödande för den enskilde. Inför nästa klimattoppmöte, kraftsamlar nu fack världen över för att få inflytande över omställningen.
I spåren av att kolkraftverk läggs ned eller att transportsystem effektiviseras riskerar tiotusentals människor att gå arbetslösa. För att klimatomställningens legitimitet inte ska undergrävas, måste beslutsfattare bli bättre på att förstå hur arbetstagare påverkas, enligt en ny rapport från Union to union, en organisation som samordnar LO, TCO, Saco och deras medlemsförbund i det internationella fackliga utvecklingssamarbetet.
– De som påverkas måste ha något att säga till om, säger Catarina Silveira, rådgivare inom den fackliga organisationen Union to union.
I EU har en pott på hundra miljarder euro lanserats för att kompensera de regioner som riskerar att drabbas av massarbetslöshet när fossila industrier går i graven. Exempelvis garanteras Polens kolarbetare att inte drabbas ekonomiskt, oavsett när deras arbetsplatser läggs ned.
Men alla har inte haft turen att födas i världens största handelsblock. Liknande stödmekanismer saknas i länder som Colombia och Kenya. Något som kan bidra till att omställningsprojekt får svårt att få legitimitet och därmed blir svåra att genomföra, enligt Catarina Silveira.
– Det är inget konstigt, tänk själv på hur det skulle vara när tankarna ”vad ska hända med mig, hur ska jag försörja min familj”, börjar komma. Människor kanske inte ens har en arbetslöshetsförsäkring.
Många arbetstagare sitter i en rävsax, både genom att vara sårbara för klimatkrisens konsekvenser och för risken att drabbas av arbetslöshet när samhället ställer om till en fossilfri ekonomi.
"De fattiga fick ta den största bördan"
I januari 2017 slog en svår torka till mot Kenya och i huvudstaden Nairobi fick det kommunala vattnet börja ransoneras. För många av stadens invånare blev torkan ett uppvaknande till vad klimatförändringarna kan innebära – men också hur det slår olika. Den som hade råd kunde köpa vatten på flaska.
– Det var först när jag sökte efter information på nätet som jag förstod att torkan var på grund av klimatkrisen, men jag insåg också hur det slog olika, där de fattiga fick ta den största bördan, har klimataktivisten Eric Damien Njuguna från Nairobi, tidigare berättat för Syre.
Och när Nairobi satsade på åtgärder för att minska utsläppen från kollektivtrafiken, var det många arbetstagare i den informella sektorn som förlorade sin försörjning. Genom att förändra kollektivtrafiken från informella minibussar till en offentlig och energisnål kollektivtrafik, var målet lägre utsläpp och ökad trafiksäkerhet. Enligt Catarina Silveira fick arbetstagarna inget demokratiskt inflytande över processen.
– För vad skulle hända med de människornas familjer när inkomsten försvann? frågar hon.
Men med stöd av den lokala fackliga organisationen, globala transportarbetarfacket ITF och svenska fackförbundet Seko, fick den informella arbetsyrkan tillslut möjlighet att delta i samtalen kring hur omställningen skulle gå till. Enligt Catarina Silveira visar exemplet från Nairobi att arbetarnas missnöje hade kunnat dämpas, kanske till och med undvikas – om sysselsättningsfrågor tagits in när projektet planerades.
"Finns ingen tid att slösa"
För viljan att ställa om råder det ingen brist på, menar hon.
– Arbetstagare i länder som Filippinerna, Indien och Bangladesh är extremt påverkade av klimatförändringarna, för dem finns ingen tid att slösa bort. Det finns också exempel på att arbetstagare gått samman med miljöorganisationer för att stänga ett kolkraftverk eller stoppa ett palmoljeplantage, trots att jobben hotas och inga nya finns i sikte, säger Catarina Silveira.
Just allianser mellan miljöorganisationer och andra civilsamhälleorganisationer som fackförbund, – är något hon gärna ser mer av. Det är också en av rekommendationerna i Union to unions rapport om en rättvis klimatomställning.
Catarina Silveira framhåller också vikten av att facken inkluderas när länder runt om i världen utformar sina klimatplaner, det vill säga hur de ska bidra till Parisavtalet. Senast i november 2021, i samband med klimattoppmötet COP26 i Glasgow, ska klimatplanerna ha lämnats in.
För att bidra till arbetstagarnas inflytande stödjer nu Union to union fackliga representanter världen över med olika utbildningar.
– Vi samarbetar för att de ska vara beredda, dörrar kommer att stängas men dörrar kommer också att öppnas, säger Catarina Silveira.
Även om jobb inom den fossila industrin går förlorade uppstår parallellt nya, –gröna jobbtillfällen, förtydligar Catarina Silveira. Men får arbetstagarna inte rätt stöd till omställning kan de missa de här jobbtillfällena. Därför är en av de frågor som facken driver globalt att arbetstagare ska ges möjlighet att utbilda sig på nytt till ett nytt hållbart yrke. Annars riskerar hela samhället dras med svåra följder, enligt Catarina Silveira.
Krav på rättvisa inskrivet i Parisavtalet
– Utan rätt kompetens på plats, finns det en risk att man tvingas importera arbetskraft, säger Catarina Silveira. Det hände i Argentina när landet skulle satsa på förnybar energi, då saknades arbetstagare med specialkunskaper inom landet, vilket också innebar högre kostnader för samhället.
Inom de internationella klimatförhandlingarna driver facken också på för att de nya jobb som skapas ska vara gröna, socialt hållbara och ekonomiskt rättvisa. Krav som också står inskrivet i Parisavtalet.
– Om man bygger en ny värld måste de som påverkas ha en demokratisk möjlighet att säga något om det och vara med om att skapa framtiden, säger Catarina Silveira.
Frågan om rättvis klimatomställning diskuteras inom ramen för vad klimatkonventionen UNFCCC kallar ”svarsmekanismer”, något Saudiarabien varit drivande för och som är tänkt att kompensera oljeproducerande länder i övergången från fossilt till förnybart. Mekanismen inkluderar sedan ett par år tillbaka även stöd som ska hjälpa arbetare inom den fossila industrin att få kvalificerade arbeten inom andra sektorer.
