Jag försöker friskna till efter att ha fått mig en rejäl överdos av den här nya sortens somrar vi har fått – problemet ligger inte så mycket i hettan i sig, utan den egendomligt fuktiga värme som är rena kryptoniten för mig och de flesta som lever med MS.
För några veckor sedan vaknade jag upp utan vänsterhand. Den satt fortfarande kvar på armen, men jag kunde inte känna den. Ingen fara, typiskt MS, inget ovanligt alls, går över på någon timme – orsaken är så gott som alltid fuktig värme och botemedlet är alltid kyla.
Så det var bara att lägga sig under AC:n, och vips somnade jag om. När jag vaknade var vänsterhanden lite fumlig och moloken, men den var definitivt på bättringsvägen.
Men det var nu de verkliga bekymren började. Världen blev suddig och vinglig, det var fullkomligt omöjligt att tänka färdigt en tanke för så fort jag hade börjar tänka den, så somnade jag. Kyla gav bara temporär lindring, det finns trots allt en gräns för hur mycket fukt en AC kan avleda. Förutom några plågsamma skrivförsök på Facebook gick det inte att åstadkomma en vettig rad.
Det trilskas fortfarande. Dessa rader har tagit lång tid att skriva.
Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, om ni nu undrar. Jag är tuff som fan. Jag är född 1959. Jag har överlevt Göingeflickorna, folkilskna fluortanter och han som sjöng den där ”Gulligullan, koko som en gök”, så det ska mycket till för att skrämma slag på mig … men så dunsade den där IPCC-rapporten in.
Det var inte så mycket rapporten i sig som etsade fasor i min själ, jag tänkte snarare på det numer ganska stora nätverket av vänner med MS, varav några lever i städer eller regioner där man inte har viljan att leva upp till sina förpliktelser. Det finns kommuner där man förser fotbollslaget med kylvästar, men inte sina anläggningsarbetare eller de MS-sjuka.
Man kan leva ett hur underbart liv som helst med ett funktionshinder, bara man har tillgång till rehabilitering och hjälp med anpassning av bostad och arbetsplats. Men rehabiliteringen har fallit offer för fullkomligt omotiverade skattesänkningar och vad än politikerna säger är arbetsgivarna inte alltid glada över att den trotjänare som blivit sjuk faktiskt vill och kan återgå till arbetet. Den arbetsgivare som inte vill begå brott mot såväl lagen om anställningsskydd som diskrimineringslagen kan alltid sätta käppar i hjulet.
Själv har jag varit med om att placeras i ett rum högst upp i en kåk. Jag borde ha blivit misstänksam, för trots den bedårande utsikten fanns det gott om lediga rum där uppe – inte ens de kärnfriska stod ut, för hissen nådde bara till våningen under och luftkonditioneringen rådde inte bot på värmen under det svarta plåttaket.
Och nu får vi alltså räkna med fuktigare och varmare somrar – och ännu värre skattesänkningar. Det är roligt nästan jämt.
Jag försöker intensivt att hitta något att göra tummen upp för, det är omöjligt, men det är tanken som räknas.
Den polismyndighet som sa upp en MS-sjuk civilanställd och som därmed begick ett brott mot lagen om anställningsskydd och diskrimineringslagen.
