I går kom så regeringens beslut att separera frågorna om mellanlagringen och slutförvaret av kärnbränslet från kärnkraften. Beslutet var rimligt. Ända sedan frågan om slutförvaret av kärnavfallet hamnade på regeringens bord har vi matats med nyheter om att – om ni inte fattar beslut om slutförvaret kommer vi bli tvungna att stänga ner all kärnkraft 2024, för då är mellanlagret fullt.
Det kan tyckas märkligt, för i ansökan om slutförvaret finns det också en ansökan om att utöka storleken på mellanlagret, och det är alltså bara mellanlagret som sätter den där tidspressen, att det behövs ett beslut nu. Så varför utsatte sig SKB för den här risken? Och varför motsatte sig Oskarshamns kommun att dela upp besluten?
Vi kan nog alla gissa vad det handlar om: Man hoppades att kunna använda hotet om att det blir fullt i mellanlagret för att kunna kuppa igenom ett förhastat beslut kring slutförvaret.
Regeringen valde att passa på den, trots högljudda protester valde man att dela upp frågorna. Mellanlagret för sig, slutförvaret för sig. Politiska motståndarna surar, Oskarshamns kommun surar och Vattenfall protesterar.
Det kan de få göra ett tag, för nu kommer det att komma ett beslut om slutförvaret som vilar på sina egna meriter. Regeringen skickar nu frågan om kopparkapslarnas integritet – de kopparkapslar som ska hålla kärnavfallet inneslutet, och som i vissa försök visat sig kunna korrodera på bara några år – vidare, för att få ordentligt underlag innan man fattar beslut vars konsekvenser riskerar att påverka oss, våra barn, barnbarn och nästkommande 4 000 generationer.
