Energi

Följ med på vandring i Vemdalen

Just när vi kommer fram till den lilla fjälltjärnen lyfter Sonfjället på mössan och visar oss sin siluett.

I Vemdalen och fjällen runt omkring finns vandringsleder för korta ben, långa ben, vana vandrare och nybörjare. Här finns spegelblanka tjärnar och sprakande fjällbjörk. Och björn, men det är inte många som har turen att få syn på en.

Vi åker på smala grusvägar som bara de som bott i trakten länge känner till. Dimman ligger som ett tunt flor över toppen, men i samma ögonblick som vi når fram till den lilla tjärnen skingras de vita slöjorna och den karaktäristiska fjällsiluetten träder fram. Med Lillfjället intill doppar de sina toppar i det spegelblanka svarta vattnet. Vår guide Ann-Charlotte W Bergström, kallad ”Luttan”, sveper med armen och säger:

– Jag ville att ni skulle få se fjället från sin allra bästa sida och just då lyfter det på mössan som en välkomsthälsning, är det inte magiskt?

Det vimlar av lämpliga vandringsleder i Vemdalsfjällen som lämpar sig bra för dagsturer
Det vimlar av lämpliga vandringsleder i Vemdalsfjällen som lämpar sig bra för dagsturer. Under skyltarna på fotot finns lika många till. Foto: Jörgen Ulvsgärd/TT

Länge väglöst land

Sonfjället har med all rätt fått epitetet ”Härjedalens hjärta”. Det är ett unikt och kargt område av lavhedar och blev 1909 en av Sveriges första nationalparker. Det var länge väglöst land, först i slutet av 1940-talet kom den första bilvägen. Från Hedeviken kunde man fram tills dess bara gå till fots på den vältrampade stigen upp till Nyvallen efter en båtfärd över Ljusnan.

– Naturen, kulturen och mina rötter betyder mycket och har gjort att jag blivit kvar här uppe i fjällvärlden, säger Luttan när vi börjar dagens vandring från Nyvallens fäbod vid foten av Sonfjällets norra branta sluttningar för en tur mot Ryvålarna.

Tystnaden denna vackra höstmorgon bryts endast av ljudet från fäbodens fjällkor som betar på grässlänterna bakom de låga timrade husen. Här har familjen Kristoffersson sitt sommarjordbruk.

– Många tror att fäboden bara är en turistattraktion, men här är allt på riktigt, ett kulturarv sedan generationer. Fäbodlivet är ett omväxlande arbete, en fridfull plats där jag känner mig hemma, säger Anna-Karin Kristoffersson.

Inte lätt att träffa på en björn

Efter Nyvallen tränger vi djupare in i färgsprakande reslig fjällbjörkskog som glesnar och blir avlöst av allt knotigare och mer vindpinade fjällbjörkar ju högre upp vi kommer. Lagom till den första fikapausen når vi utsiktsplatsen, och medan vi packar upp vår matsäck – eller neste som de säger här – kommer ett tyskt par vandrande med minsta sonen i en bärsele på ryggen.

Sonfjället är ett av landets björnrikaste områden, men trots det är det inte lätt att träffa på någon björn här.

– Nej, det är svårare än man kan tro, säger Luttan. Jag har vandrat här sen barnsben och känner till de flesta ställen där björnarna håller till, men man måste ändå ha tur för att få syn på dem.

Naturbevakaren Lars-Gunnar Wagenius, som vuxit upp i skuggan av Sonfjället och har hela Härjedalsfjällen som sitt arbetsfält, håller med om att det inte är lätt att träffa på björn. Men han poängterar att det är ännu svårare att komma järv och lo inpå livet.

Under drygt 20 år som naturbevakare känner Lars-Gunnar Wagenius terrängen utan och innan, och han har en ganska enkel filosofi när det gäller jobbet.

– Jag tycker det är roligt att allt fler får upp ögonen för vår vackra fjällnatur och vårt kulturarv. Jag försöker bara praktiskt hjälpa till så att upplevelsen blir så rik som möjligt.

I hans arbetsuppgifter ingår bland annat inventeringar av djurbestånd, underhålla leder och se till att alla vindskydd och stugor har ved och rätt utrustning. När jag frågar om hans favoritställen på Sonfjället kommer svaret snabbt.

– Jag har en stor förkärlek för den sydöstra delen av fjället med Ryvålarna och fjällhedarna runt Hästtjärn och Styggtjärn.

Guiden Anna Hansson har tagit oss till Fallmorans vattenfall på leden mot Ripjället efter en vandring från Storhogna Fjällstation
Guiden Anna Hansson har tagit oss till Fallmorans vattenfall på leden mot Ripjället efter en vandring från Storhogna Fjällstation. Foto: Jörgen Ulvsgärd/TT

Kaffet serveras i kåsa

Nästa dags vandring går från Storhogna Högfjällshotell upp mot vattenfallet Fallmoran och Ripfjället. Terrängen här är lite lättare. Man kommer snabbt upp på fjället och redan efter tre kilometer når man det vackra fallet med dess utmärkta lägerplats för fikapaus eller grillning. Vi fortsätter sedan genom de knallröda ripbärssluttningarna och de brinnande dvärgbjörksdungarna upp mot Ripfjället innan vi är tillbaka vid Högfjällshotellet igen. Här väntar det timrade Fjällvistet med vedeldad bastu, utomhusjacuzzi och brasa i öppna spisen.

Nästa tur på schemat tar oss upp till Varggranstjärn. Vi möts av en tät och råkall höstdimma den första biten, men efter bara en halvtimmes vandring skingras molnen och solen strålar. Så är det ofta i fjällen, på ett ögonblick kan vädret slå om. Det gäller det att vara väl förberedd med extrakläder samt mat och dryck, även om det bara gäller en dagsutflykt.

Guiden Jan-Ola Dillner sätter den sotiga kaffekannan över härden. Självklart serverar han sedan kaffet ur en kåsa.

Kaffe i kåsa, lagat över eld i sotig panna, avslutar turen
Kaffe i kåsa, lagat över eld i sotig panna, avslutar turen. Foto: Jörgen Ulvsgärd/TT