Förra torsdagen tillkännagav Onlyfans att de från första oktober kommer att ha ett förbud mot sexuellt explicit innehåll. (I dag, den 26 augusti, har de backat från det beslutet. Krönikan skrevs innan dess.) Det kom som en chock för många av deras två miljoner användare som, med all rätt, överraskades av den typen av beslut från en plattform som byggt hela sin verksamhet runt att vara en betal-Instagram för snusk.
För mer rutinerade användare var det en ny fas i en ständigt pågående nomadvandring. Under de senaste åren har personer som sysslar med sexarbete i någon form fått sina konton i sociala medier shadowbannade och nedstängda över hela det rumsrena internet.
Anledningen till beslutet, enligt Onlyfans själva, är att de vill hålla sig väl med banker och kreditkortsbolag. Troligen vill de undvika samma öde som Pornhub, som i slutet av förra året dumpades av Visa och Mastercard, och förlorade privilegiet att nyttja kreditkortstjänsterna för såväl konsumenter som producenter av den porr som fanns på sajten.
Det kom inte heller helt ur det blå. Under 2020 bedrevs en koncentrerad kampanj för att dra uppmärksamheten till ett antal fall där olämpligt material – så kallad ”hämndporr” och sexuellt innehåll med omyndiga personer – laddats upp och inte snabbt nog modererats bort.
Samma argument började snabbt användas mot Onlyfans efter att antalet användare ökat lavinartat under pandemin. Även här i Sverige varnade man för att unga flickor skulle förföras av löften om snabba pengar och utnyttjas på nätet, i gränslandet mellan den lagliga porren och den olagliga prostitutionen.
Men porr är ännu inte olagligt. I USA, där de flesta besluten tas i de här frågorna, ingår den i landets mycket frikostiga yttrandefrihet. Därför fokuserar kampanjer mot sajterna, även när de kommer från organisationer som tydligt motsätter sig alla typer av porr (och inte sällan homosexualitet och annat som går emot reaktionära värderingar), på barn och traffickingoffer. Utsatta grupper alla vill skydda, som görs till slagträ i vad som i grunden är en strävan efter sedlighetslagar.
Det är knappast möjligt att avgöra om Pornhub och Onlyfans är ”goda” eller ”onda”. Sanningen ligger någonstans mellan naivt liberala föreställningar om sexarbete som okomplicerad kvinnlig empowerment på den fria marknaden och den konservativa synen på arbetarna som skadat gods som måste stoppas för sitt eget bästa.
Poängen är inte så mycket att vi aldrig kommer att enas om det, som att vi inte behöver göra det för att bedöma deras existensberättigande.
Innehåll som skadar, utnyttjar eller kränker andra är en del av alla stora plattformar online. Facebook, Youtube och Twitter har alla kritiserats många gånger om för att inte ha agerat tillräckligt snabbt i fall där barn utnyttjas, men har inte hittills fråntagits sina betalningsmöjligheter.
Givetvis vill vi ställa företag som tjänar pengar på de här sakerna till svars, och i nuläget saknas ofta juridiska verktyg för det. Men att systematisera påtryckningar mot de ängsliga finansiella institutionerna, som är så få att de i princip kan stänga ner en verksamhet om de drar in sin infrastruktur, är inte rätt väg att gå.
Advokaten Myles Jackman, som länge krigat mot Storbritanniens omtvistade sedlighetslagstiftning, beskrev porr som kanariefågeln i yttrandefrihetens kolgruva. Det bådar inte gott för framtiden att vi skänker bort makten över dess liv och död till odemokratiska bankmonopol.
Säljarnas har tecknat kollektivavtal för 20 000 egenanställda. Vi kanske får ordning på gigbranschen snart.
Snacket om att S behöver en kvinnlig partiledare är onödigt och otaktiskt, särskilt när de favorittippade kandidaterna har gedigna meriter som det är.
