Krönikor

Eliter som får centraliserad makt lämnar den sällan ifrån sig

I söndags firades FN-dagen. Föreläste som vanligt. Denna gång i Ystad. Frågan är vad vi ska ha FN till. Visst är FN på många sätt en lam anka. Men vad är alternativet? En världsregering? Som styr och ställer, beslutar och beskattar och straffar? Eller finns ett mellanting?

Hur som helst finns det krafter som allt mer – inte bara antyder – utan pläderar för något som skulle kunna kallas världsregering. Men hur de ska lösa problemet med trilskande länder, trilskande regioner, trilskandet medborgare talas det mindre ofta om. Av naturliga skäl. Då blir det nämligen kinkigt. Väldigt kinkigt. Hur ska straffen se ut, hur ska de utdömas och hur ser maktvapnen ut för att genomföra beslut?

Och då kommer vi in på ekonomiska bestraffningar – som riktar sig mot nationer men som drabbar individer. Och än värre: vi kommer in på militärmakt. FN-soldater som åker runt i världen och straffar. Med vilka vapen?

Det förekommer även att vanligtvis förnuftiga debattörer inom klimatrörelsen – förmodligen i ren panik över världens oförstånd – vädrar det där med världsregering eller liknande. Tror inte att de tänkt färdigt. Åtminstone inte om de tillhör den gröna rörelsen. Uppfattar förespråkarna som lätt naiva.

I sin förlängning skulle maktöverföring nämligen innebära – eller åtminstone riskera – ett införande av  system som lätt drabbas av liknande brister som de så kallade demokratiska folkrepublikerna hade. Eliten styr, medborgarna blir än mer undersåtar. Och minns en sak: eliter som fått centraliserad makt har nästan aldrig frivilligt lämnat ifrån sig sådan utan tvärtom tuggat i sig alltmer. Vi ser det inom EU. Visst finns det goda argument för överstatlighet i en del fall, absolut. Men tuggandet blir lätt vana.

Redan under folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU talade vi gröna om vikten av majoritetsbeslut för lägsta tillåtna koldioxidskatt. I riksdagsdebatter kändes det komiskt att jag, som språkrör för det mest EU-kritiska partiet, och representanter för Folkpartiet, det mest EU-positiva partiet, var de enda som ville se en sådan skatt. Men därifrån till att bygga upp en byråkrati och en väv som det blir allt svårare att komma ur är det långt.

En av mina husgudar – Elin Wägner – skrev redan 1941 i boken Väckarklocka: ”Kupper och erövringar underlättas när trådarna är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i annan.”

I fallet med EU finns risken att just detta sker. De bruna krafterna vinner terräng i ett antal länder, några få år bort – säg femton år – kan, om det vill sig illa, EU styras av sådana krafter. Se bara hur fort partier i Sverige flyttat position mot ett håll som de för bara några år sedan förkastade som helt orimligt.

Det är den här diskussionen som jag anser att de som talar – ibland med godhjärtade argument – bortser från när de väl lättvindigt talar om världsregering eller steg mot en sådan.

Jag ber alla att noga läsa det där som Elin Wägner varnade för.

MP tycks återvinna tanken att social rättfärdighet är grund för hållbarhet.

Moderaternas förflyttning är som en mardröm.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV