Många etiska frågetecken kring koboltbrytning i DRC

I Demokratiska Republiken Kongo (DRC) har det varit oroligt i årtionden. Olika miliser rivaliserar med varandra och för befolkningen är tillvaron allt annat än okomplicerad. Tillgång på mat och vatten är ofta osäker. Arbetstillfällena är inte tillräckligt många och fattigdomen är utbredd.

Men här finns också stora naturresurser. Nära 70 procent av världens kobolt bryts i DRC. Mineralen är en viktig komponent i batterier och särskilt i de högpresterande batterier som används i elbilar, smarta telefoner och nya datorer. Här i Sverige blir elbilar allt vanligare eftersom de ska vara miljövänligare än diesel- eller bensinbilar. Enligt rapporten Mineralmarknaden 2020, framtagen av Sveriges geologiska undersökning, kommer Sverige 2030 ha 400 000 nya elbilar om året, både importerade och svensktillverkade inräknat. Det är lika med 9000 ton kobolt om året.

I rapporten Är min telefon laddad med barnarbete? konstaterade Amnesty International 2016 att barnarbete är mycket vanligt förekommande inom koboltindustrin i DRC. Enligt siffror från FN-organet UNICEF fanns det samma år uppskattningsvis 40 000 barn som arbetade i koboltindustrin i södra DRC. Arbetet är både tungt, farligt och smutsigt.

– Det är mycket damm, det är väldigt lätt att bli förkyld och vi får ont överallt, berättade 15-åriga Dany för Amnesty International.

Behov av kobolt ökar

Behovet av kobolt kommer den närmaste framtiden att öka kraftigt både i Sverige och övriga världen, enligt Pontus Westrin, statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning och en av dem som skrivit rapporten Mineralmarknaden 2020.

Brytningen görs på två olika sätt: småskaligt och storskaligt. Pontus Westrin är noggrann med att särskilja de båda tillvägagångssätten. Enligt honom är den småskaliga brytningen en större bov mot mänskliga rättigheter och miljö än den storskaliga.

– Den storskaliga, industriella framställningen, görs av internationella företag. Det är en brytning som ser väldigt lik ut den som sker av andra mineraler i Sverige – med stora industrier och maskiner och internationella företag som har arbetsvillkor för anställda, etiska eller mindre etiska, hållbara eller mindre hållbara. Sen har vi den andra typen av brytning och det är den småskaliga. Då pratar vi om familjer och enskilda människor som bryter mineral helt utan maskiner och ofta informellt utan tillstånd. De gör det för att försörja sig och i ganska liten skala, säger Pontus Westrin och fortsätter:

– Men de är väldigt, väldigt många. Det handlar om hundratusentals människor bara i Demokratiska Republiken Kongo som bryter mineral på det här sättet. Det är en komplicerad fråga. De här människorna skapar ofta stor miljöförstöring och ofta används kemikalier som är väldigt miljöfarliga. Det är också vanligt med barnarbete och annan social utsatthet som uppstår där det finns hög fattigdom, som prostitution, arbetsskador och osäkra villkor.

Fattigdomsfälla

Bakom den småskaliga brytningen finns sociala och ekonomiska problem – som enligt Pontus Westrin riskerar att cementeras genom att den fortgår. Ekosystem kan slås ut av de kemikalier och den miljöförstöring som uppstår. Floder som tidigare varit fulla med fisk kan tömmas helt, något han själv sett hända.

– Det är inte lätt att ta sig ur fattigdom när man ger sig in i det här. Det blir en fattigdomsfälla som drivs på av klimatkrisen men också av vårt konsumtionssamhälle här i väst, där vi alla vill ha två bilar och så vidare. Det här är inget vi löser imorgon. Men vi måste jobba med de här frågorna på en bredare front och att vara på plats i de här regionerna tror jag är jätteviktigt för att kunna påverka i en positiv riktning, säger Pontus Westrin.

Att stödja lokala initiativ som arbetar med det här frågorna är också en väg framåt, menar Pontus Westrin. Dels med att formalisera den informella kobolt-sektorn i DRC, men också med alternativa försörjningsmöjligheter. De som arbetar inom den informella sektorn säljer ofta mineralen för priser långt under marknadsvärdet, vilket spär på korruptionen och den svarta marknaden.

– Det handlar om att ändra försörjningssätt för lokalbor, genom exempelvis jordbruk och djurhållning. Man måste också restaurera platser som har råkat ut för en guld-rush, där många människor har grävt upp stora arealer och sen lämnat dem så, säger Pontus Westrin.

"En fråga om lagstiftning"

Men det är inte helt okomplicerat. I DRC, Sydafrika, Nigeria och på många andra platser har stora företag startat enorma gruvprojekt där olika mineraler bryts. EU har listat vilka mineraler som klassas som så kallade konfliktmineraler, dessa är tenn, tantal, volfram och guld. Men också kobolt är en sådan problematisk mineral som ofta bidrar till att spä på konflikter, även om den inte är listad som konfliktmetall av EU.

Gruvprojekt skapar så gott som alltid stora protester. Det är inte ovanligt att lokalbefolkningar som brukat marken som ska bli gruvprojekt fördrivs, ofta i samarbete med deras egen regering – som ser att gruvan kan bidra med stora skatteintäkter och andra inkomster.

Men de industriella brytningen av kobolt i DRC är laglig – något den informella, småskaliga brytningen inte är. Den småskaliga brytningen sker också ofta i anslutning till gruvorna eftersom de signalerar att det finns fyndigheter i området, vilket i sig kan leda till både konflikter och problem.

– Det är en fråga om lagstiftning. Om någon ansökt och fått tillstånd att anlägga en gruva så är det i laga kraft, samtidigt som många människor kan tycka att det är deras mark. Det kommer alltid finnas människor som inte tycker lag och processer är giltiga. Det förekommer också att man flyttar på människor för att kunna bygga en gruva, säger Pontus Westrin.

Men bara för att det är lagligt behöver det inte alltid vara moraliskt, om man exempelvis fördriver ett urfolk för att ett stort internationellt företag vill bryta mineral?

– Så kan det vara. Nästan alltid kring ett gruvprojekt finns konflikter. Det är en fråga som berör väldigt många. Det är vi konsumenter, särskilt i rika länder, som driver efterfrågan på metaller och mineraler – och vi kan inte bestämma var de finns. Vi kan bara hitta dem där de finns. Människor som bor på platsen måste bli behandlade med värdighet, få rättvis kompensation och stöd i enlighet med strikta lagar och bestämmelser – precis som när människor bor där motorvägar, infrastrukturprojekt eller vind- och vattenkraft ska byggas.

Så om vi då måste tvinga bort människor för att kunna få nya, smarta mobiltelefoner – är det försvarbart?

– Jag kan erkänna att det är en jättehet fråga. Det är sällan enkelt och många faktorer som spelar in. Med gruvetableringen kanske 1000 människorflyttas och ytterligare många 1000 till blir negativt påverkade på andra sätt. Men gruvan tar fram kobolt till en miljon elbilar och på så sätt så gör vi aktiv skillnad för klimatförändringen. Det har väldigt stor lokal effekt, men det man tar upp kan ha en global effekt. Avvägningen på hur det ska görasär upp till lagstiftningen i landet och självklart måste vi ställa krav på att företag integrerar så kallad best practice för social hållbarhet, säger Pontus Westrin.

Han tror att den storskaliga brytningen har både positiva och negativa effekter på det lokala sammanhanget – trots konflikterna som nästan alltid omgärdar projekten. Ofta byggs ny infrastruktur i anslutning till dem, allt från vägar till skolor och sjukhus.

– Det är tusentals människor som får jobb i de här gruvorna. Men sen är korruption en stor fråga – vart pengarna i slutändan hamnar, säger Pontus Westrin.

Pengarna flyttas

Så som systemet ser ut idag så har företag rätt att etablera sig där de vill, om nationell lagstiftning tillåter det. Ett kanadensiskt företag kan ha ett svenskt dotterbolag och betala svensk skatt och de avgifter som krävs. Men majoriteten av vinsten flyttas till andra länder än det land där naturresursen förvärvats.

Så är det även i DRC. För även om man får in skatt från koboltgruvorna är det inte DRC som får mest pengar för naturresurserna. Om skatterna till exempel är väldigt höga så skulle inte brytningen vara lönsam för det företag som vill bryta mineral – och därför är skatter och avgifter en viktig avvägning, menar Pontus Westrin.

– Om skatterna för att få bryta metaller i ett land blir för höga kanske de inte längre är gynnsamt. Då kan tiotusentals lokala jobb gå om intet.

Idag går det inte att garantera att det kobolt som används i svenska industrier är etiskt framställt – utan barnarbete och annat människorättsvidrigt. Enligt Pontus Westrin sker flest sådana tveksamheter inom den småskaliga brytningen. Att svenska företag ska ta ansvar för mineralens ursprung är för honom en självklarhet. Men hur det ska gå till är komplicerat.

– När man väl har ett batteri så har det gått igenom så många olika processer och företag att det finns kobolt från olika gruvor i ett batteri. Så kommer det fortsätta vara.

Kontrollsystemen som finns idag är inte tillräckliga, menar Pontus Westrin. Idag är det mycket sannolikt att kobolt som används i elbilar och telefoner, som bland annat Amnesty International konstaterat, kommer från barnarbete och andra förhållanden som är långt ifrån internationell standard.

– Om du har en mobiltelefon idag så använder den antagligen en batteriteknik som använder väldigt mycket kobolt, till exempel. Delar av materialet i den kommer antagligen från informella källor där det förekommit barnarbete, säger Pontus Westrin.