I Demokratiska Republiken Kongo (DRC) har det varit oroligt i årtionden. Olika miliser rivaliserar med varandra och för befolkningen är tillvaron allt annat än okomplicerad. Tillgång på mat och vatten är ofta osäker. Arbetstillfällena är inte tillräckligt många och fattigdomen är utbredd.

Men här finns också stora naturresurser. Nära 70 procent av världens kobolt bryts i DRC. Mineralen är en viktig komponent i batterier och särskilt i de högpresterande batterier som används i elbilar, smarta telefoner och nya datorer. Här i Sverige blir elbilar allt vanligare eftersom de ska vara miljövänligare än diesel- eller bensinbilar. Enligt rapporten Mineralmarknaden 2020, framtagen av Sveriges geologiska undersökning, kommer Sverige 2030 ha 400 000 nya elbilar om året, både importerade och svensktillverkade inräknat. Det är lika med 9000 ton kobolt om året.

I rapporten Är min telefon laddad med barnarbete? konstaterade Amnesty International 2016 att barnarbete är mycket vanligt förekommande inom koboltindustrin i DRC. Enligt siffror från FN-organet UNICEF fanns det samma år uppskattningsvis 40 000 barn som arbetade i koboltindustrin i södra DRC. Arbetet är både tungt, farligt och smutsigt.

– Det är mycket damm, det är väldigt lätt att bli förkyld och vi får ont överallt, berättade 15-åriga Dany för Amnesty International.

Behov av kobolt ökar

Behovet av kobolt kommer den närmaste framtiden att öka kraftigt både i Sverige och övriga världen, enligt Pontus Westrin, statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning och en av dem som skrivit rapporten Mineralmarknaden 2020.

Brytningen görs på två olika sätt: småskaligt och storskaligt. Pontus Westrin är noggrann med att särskilja de båda tillvägagångssätten. Enligt honom är den småskaliga brytningen en större bov mot mänskliga rättigheter och miljö än den storskaliga.

– Den storskaliga, industriella framställningen, görs av internationella företag. Det är en brytning som ser väldigt lik ut den som sker av andra mineraler i Sverige – med stora industrier och maskiner och internationella företag som har arbetsvillkor för anställda, etiska eller mindre etiska, hållbara eller mindre hållbara. Sen har vi den andra typen av brytning och det är den småskaliga. Då pratar vi om familjer och enskilda människor som bryter mineral helt utan maskiner och ofta informellt utan tillstånd. De gör det för att försörja sig och i ganska liten skala, säger Pontus Westrin och fortsätter:

– Men de är väldigt, väldigt många. Det handlar om hundratusentals människor bara i Demokratiska Republiken Kongo som bryter mineral på det här sättet. Det är en komplicerad fråga. De här människorna skapar ofta stor miljöförstöring och ofta används kemikalier som är väldigt miljöfarliga. Det är också vanligt med barnarbete och annan social utsatthet som uppstår där det finns hög fattigdom, som prostitution, arbetsskador och osäkra villkor.

Fattigdomsfälla

Bakom den småskaliga brytningen finns sociala och ekonomiska problem – som enligt Pontus Westrin riskerar att cementeras genom att den fortgår. Ekosystem kan slås ut av de kemikalier och den miljöförstöring som uppstår. Floder som tidigare varit fulla med fisk kan tömmas helt, något han själv sett hända.

– Det är inte lätt att ta sig ur fattigdom när man ger sig in i det här. Det blir en fattigdomsfälla som drivs på av klimatkrisen men också av vårt konsumtionssamhälle här i väst, där vi alla vill ha två bilar och så vidare. Det här är inget vi löser imorgon. Men vi måste jobba med de här frågorna på en bredare front och att vara på plats i de här regionerna tror jag är jätteviktigt för att kunna påverka i en positiv riktning, säger Pontus Westrin.

Att stödja lokala initiativ som arbetar med det här frågorna är också en väg framåt, menar Pontus Westrin. Dels med att formalisera den informella kobolt-sektorn i DRC, men också med alternativa försörjningsmöjligheter. De som arbetar inom den informella sektorn säljer ofta mineralen för priser långt under marknadsvärdet, vilket spär på korruptionen och den svarta marknaden.

– Det handlar om att ändra försörjningssätt för lokalbor, genom exempelvis jordbruk och djurhållning. Man måste också restaurera platser som har råkat ut för en guld-rush, där många människor har grävt upp stora arealer och sen lämnat dem så, säger Pontus Westrin.

"En fråga om lagstiftning"

Men det är inte helt okomplicerat. I DRC, Sydafrika, Nigeria och på många andra platser har stora företag startat enorma gruvprojekt där olika mineraler bryts. EU har listat vilka mineraler som klassas som så kallade konfliktmineraler, dessa är tenn, tantal, volfram och guld. Men också kobolt är en sådan problematisk mineral som ofta bidrar till att spä på konflikter, även om den inte är listad som konfliktmetall av EU.

Gruvprojekt skapar så gott som alltid stora protester. Det är inte ovanligt att lokalbefolkningar som brukat marken som ska bli gruvprojekt fördrivs, ofta i samarbete med deras egen regering – som ser att gruvan kan bidra med stora skatteintäkter och andra inkomster.

Men de industriella brytningen av kobolt i DRC är laglig – något den informella, småskaliga brytningen inte är. Den småskaliga brytningen sker också ofta i anslutning till gruvorna eftersom de signalerar att det finns fyndigheter i området, vilket i sig kan leda till både konflikter och problem.

– Det är en fråga om lagstiftning. Om någon ansökt och fått tillstånd att anlägga en gruva så är det i laga kraft, samtidigt som många människor kan tycka att det är deras mark. Det kommer alltid finnas människor som inte tycker lag och processer är giltiga. Det förekommer också att man flyttar på människor för att kunna bygga en gruva, säger Pontus Westrin.

Men bara för att det är lagligt behöver det inte alltid vara moraliskt, om man exempelvis fördriver ett urfolk för att ett stort internationellt företag vill bryta mineral?

– Så kan det vara. Nästan alltid kring ett gruvprojekt finns konflikter. Det är en fråga som berör väldigt många. Det är vi konsumenter, särskilt i rika länder, som driver efterfrågan på metaller och mineraler – och vi kan inte bestämma var de finns. Vi kan bara hitta dem där de finns. Människor som bor på platsen måste bli behandlade med värdighet, få rättvis kompensation och stöd i enlighet med strikta lagar och bestämmelser – precis som när människor bor där motorvägar, infrastrukturprojekt eller vind- och vattenkraft ska byggas.

Så om vi då måste tvinga bort människor för att kunna få nya, smarta mobiltelefoner – är det försvarbart?

– Jag kan erkänna att det är en jättehet fråga. Det är sällan enkelt och många faktorer som spelar in. Med gruvetableringen kanske 1000 människorflyttas och ytterligare många 1000 till blir negativt påverkade på andra sätt. Men gruvan tar fram kobolt till en miljon elbilar och på så sätt så gör vi aktiv skillnad för klimatförändringen. Det har väldigt stor lokal effekt, men det man tar upp kan ha en global effekt. Avvägningen på hur det ska görasär upp till lagstiftningen i landet och självklart måste vi ställa krav på att företag integrerar så kallad best practice för social hållbarhet, säger Pontus Westrin.

Han tror att den storskaliga brytningen har både positiva och negativa effekter på det lokala sammanhanget – trots konflikterna som nästan alltid omgärdar projekten. Ofta byggs ny infrastruktur i anslutning till dem, allt från vägar till skolor och sjukhus.

– Det är tusentals människor som får jobb i de här gruvorna. Men sen är korruption en stor fråga – vart pengarna i slutändan hamnar, säger Pontus Westrin.

Pengarna flyttas

Så som systemet ser ut idag så har företag rätt att etablera sig där de vill, om nationell lagstiftning tillåter det. Ett kanadensiskt företag kan ha ett svenskt dotterbolag och betala svensk skatt och de avgifter som krävs. Men majoriteten av vinsten flyttas till andra länder än det land där naturresursen förvärvats.

Så är det även i DRC. För även om man får in skatt från koboltgruvorna är det inte DRC som får mest pengar för naturresurserna. Om skatterna till exempel är väldigt höga så skulle inte brytningen vara lönsam för det företag som vill bryta mineral – och därför är skatter och avgifter en viktig avvägning, menar Pontus Westrin.

– Om skatterna för att få bryta metaller i ett land blir för höga kanske de inte längre är gynnsamt. Då kan tiotusentals lokala jobb gå om intet.

Idag går det inte att garantera att det kobolt som används i svenska industrier är etiskt framställt – utan barnarbete och annat människorättsvidrigt. Enligt Pontus Westrin sker flest sådana tveksamheter inom den småskaliga brytningen. Att svenska företag ska ta ansvar för mineralens ursprung är för honom en självklarhet. Men hur det ska gå till är komplicerat.

– När man väl har ett batteri så har det gått igenom så många olika processer och företag att det finns kobolt från olika gruvor i ett batteri. Så kommer det fortsätta vara.

Kontrollsystemen som finns idag är inte tillräckliga, menar Pontus Westrin. Idag är det mycket sannolikt att kobolt som används i elbilar och telefoner, som bland annat Amnesty International konstaterat, kommer från barnarbete och andra förhållanden som är långt ifrån internationell standard.

– Om du har en mobiltelefon idag så använder den antagligen en batteriteknik som använder väldigt mycket kobolt, till exempel. Delar av materialet i den kommer antagligen från informella källor där det förekommit barnarbete, säger Pontus Westrin.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.