Demokratins kris – del 2

Vi vet väldigt väl vad nazism är, och vi ser nazism som en form av fascism, men fascism är ett undflyende begrepp. De flesta tänker väl på Chaplinfigurer i uniform eller våldsamma kupper och militärer, utrensningar. Och det är fascismens slutpunkt för det mesta. I all sin hyllning av styrka, kraft och maskulinitet slutar den nästan alltid i kaos, i ekonomiskt elände, inre konflikter eller en våldsspiral som slutar med krig. Fascistiska regimer överlever inte särskilt länge, inte längre än sina ledare i alla fall.

Men fascism är mer än ett samhällstillstånd, det är idéerna som de människor som kämpar för att nå det tillståndet tror på, som de måste få tillräckligt många av befolkningen att tro på för att få leda. Våld och hot fungerar bara en viss del av sträckan, det måste finnas någon form av stöd i befolkningen. Inte en majoritet nödvändigtvis, Hitler hade ungefär en tredjedel av rösterna. Resten kom från konservativt håll. Det viktiga är att grundidén är tillräckligt spridd. Och den idén har två ansikten. Ett öppet och ett dolt.

Wikipedia definierar fascism som ”en form av högerextrem auktoritär ultranationalism karakteriserad av maktutövande via diktatur, våldsamt förtryck av politiskt oliktänkande med strikt dominans över samhället”. Det är ett idésystem som kom till som ett svar på upplysningstidens idéer, liberalism och demokratiseringen av olika samhällen. Ordet fascism kommer från det latinska ordet för spöknippe, fasces. Spöknippen användes tidigt som symbol bland italienska fascister och det var i Italien som fascismen förvandlades till en öppen ideologi och en massrörelse.

Fascismen är svårfångad som fenomen, den verkar omdefiniera sig hela tiden, men som massrörelse utgår alltid ifrån den idé som ligger till grunden för den, dess dolda ansikte, övertygelsen om att någonting är fel med demokrati, liberala rättigheter och det öppna samhället. Känslan av att bakom den liberala demokratin döljer sig mörka, onda krafter sammansvurna att ta ifrån vanligt hederligt folk deras pengar och frihet. Bolsjeviker, liberaler och judar stod först på listan för nazisterna, men den fylldes snabbt på med allehanda grupper som ansågs stå emot folkets intresse.

Och som svar erbjuder fascismen idén om en stark man, en gemenskap byggt på nationen, och den ger ett löfte om att allt ska bli bra bara vi, i bemärkelsen det nationellt rena folket,  samarbetar.

Fascismens öppna ansikte anpassar sig efter den kultur den lever i. Den nationella utopin är bara en utopi, det där samhället man drömmer sig tillbaka till har aldrig funnits, det vet de, ingen skulle egentligen vilja leva som träl eller soldat i ett feodalt samhälle, inte sedan den liberala synen på individen etablerat sig. Fascismen är ett förljuget och lockande löfte om den slutgiltiga gemenskapen. Det går inte att vädja direkt till de känslor som den anspelar på. I synnerhet efter andra världskriget, som egentligen i grunden är ett bevis för fascismens misslyckande, är människor för medvetna om den katastrof det ledde till.

Samtidigt som många medlemmar i de grupper som dominerar fascistiska rörelser ofta har direkt kontakt med nazismen och klassisk fascism måste det öppna budskapet anpassas lokalt. Den urgamla idén om styrka och enhet bortom den veka demokratin anpassas till situationen, men den går ändå alltid att identifiera som fascism. Det är bara att läsa SD:s partiprogram med en hygglig definition av fascism vid sidan om för att inse vad det är för slags parti.

Homosexuella, judar och kulturarbetare

Marxismens idé om att samhället drivs framåt av motsättningar äcklar fascister mest av allt, trots att det är en idé som delas av många liberaler och konservativa grupper. Tanken att motsättningarna med nödvändighet leder till att allt större delar av befolkningen får ta del av makten över samhället via demokratin står i direkt motsättning till den fascistiska utopin om ett samhälle, ett folk, en ledare. I dag talas inte lika mycket om att ta makten med våld, nutida fascister är inte på samma kollisionskurs med parlamentarismen och den borgerliga demokratin som sina föregångare, men under ytan pyr demokratiföraktet. Den som har rätt behöver inte bry sig om vad den som har fel tycker.

Den moraliska rätten till makt kommer egentligen inte ur antalet röster, utan ur folket som enhet. Det är det som definierar fascism allra mest. Enskilda röster som motsätter sig fascismen är folkets fiender, degenererade eller sjuka stackare. Alla problem i samhället skylls på sådana grupper och med tiden blir listan allt längre. Homosexuella, människor med andra identiteter än de föreskrivna, kulturarbetare och lite vad som helst fylls på efter judarna och bolsjevikerna.

Det undflyende hos fascismen är alltså fascismens natur. Den fascistiska känslan är inte vuxen, inte rationell eller empatisk och det vet de som prånglar ut dess budskap. Alla vet att det är fel att ha ihjäl folk för hur de ser ut. Alla vet egentligen att det inte är rätt att fängsla människor bara för att de tycker annorlunda än vi. Så människor måste intalas att vi lever i speciella tider, under speciella omständigheter som kräver speciella tag.

Visserligen tror vi på en human kriminalvård, vi vet att människor kan resa sig upp ur socialt och ekonomiskt elände och vi vet att vi också skulle stjäla mat om våra barn svalt. Men den känslan av solidaritet försvagas lätt när det främmande skrämmer, och med tiden börjar andra regler för de där andra. De utmålas tvärtom till orsaken till att vi måste försvara oss och i det kriget blir friheten och demokratin de första offren. Paradox är bara förnamnet och den paradoxen måste skylas med starka känslor och tydliga fiender som gör så fel att vi är tvungna att göra ännu mer fel.

En historisk parentes

Ibland brukar feminister som jag tala om hemmafruparentesen. Om några få korta decennier under förra seklet då det fanns hemmafruar. Innan industrialismen och innan det moderna konsumtionssamhället fanns det inga hemmafruar. Folk jobbade i lantbruket eller med olika former av hemmatillverkning av saker att sälja.

Med ökande jämställdhet har system skapats för också kvinnor ska komma ut i arbetslivet, med olika kollektiva system för att ta hand om barnen på dagarna. Den utvecklingen har gått åt rätt håll och även om små högergrupper försöker vrida klockan tillbaka är det svårt att tänka sig att någon rörelse skulle lyckas ta ifrån kvinnor deras framkämpade rättigheter helt och hållet. De kan peta lite med aborter, med preventivmedel och sexupplysning, men när väl kvinnor blev medborgare fullt ut fanns ingen väg tillbaka. I vårt öppna, demokratiska samhälle i alla fall. Den som förespråkar mer traditionella könsroller måste alltid förhålla sig till feminismen i ett öppet samhälle.

På samma sätt var det goda svenska samhället en parentes. Det samhällsbygge som tog fart efter andra världskriget var unikt i mänsklighetens historia. Under andra världskriget var Sverige nedlusat med fascistoida föreställningar. Tiotusentals människor var organiserade nazister och stora grupper i samhället tyckte Hitler var en bra figur. Frivilliga åkte till Tyskland för att slåss på nazisternas sida. Penningstarka grupper spelade under täcket med tyska grupperingar. Sverige var neutralt både av höga ideal och av undfallenhet och mycket var riktigt snuskigt i den änden.

Men plötsligt efter kriget var alla demokrater och villiga att haka på den svenska modellen. Det där skulle aldrig få hända igen. Hyckleriet var enormt. Men också hyckleri kan leda rätt. Europa formerade sig för att försäkra sig om att sådana krig aldrig skulle bryta ut igen. Och Sverige blev på många sätt rosen på tårtan. Vi valde en tredje väg, varken kapitalism eller kommunism, blandekonomin, med en stat som tog moraliskt ansvar.

Socialdemokrati är en variant av demokratisk socialism, ett projekt som går ut på att under kapitalismen skapa en frizon för behov som inte marknaden ska och kan sköta. En socialistisk stat under kapitalismen. Det fungerade rätt bra, rätt länge.

Socialdemokratin verkar som kapitalismens goda samvete. Utan kapitalism ingen socialdemokrati. Den har sina egna problem med det där med frihet, den är onödigt kollektivistisk på sitt eget sätt och det sätter ständiga käppar i hjulen för den, men sossarna förmådde under några decennier under förra seklet både sprida välstånd och befria människor på ett sätt som var unikt. Den som växte upp i Sverige på 60- och 70-talen växte upp i ett samhälle där ekonomin ständigt blev bättre, där allt fler grupper fick allt större frihet och trygghet. Så länge som ekonomin fungerade, vinsterna ökade och folk höll sig någorlunda lugna var all väl. Kapitalismen är amoralisk, den bryr sig inte om hur den tjänar pengar, allt kan användas som argument för att du ska köpa en specifik produkt. Nakna damer eller ren luft. Spelar ingen roll vad du lockas med så länge som du köper grejer. Socialdemokratin skapade ett samhälle där två principer balanserades hyggligt.

Men det höll bara så länge som det fanns tillräckligt med pengar. Sverige tjänade enorma pengar när Europa skulle byggas upp igen. Dels låg världen runt om oss i ruiner och behövde byggas upp igen, dels hade industrierna i andra länder bombats sönder och samman. Våra fabriker var intakta och arbetskraften var frisk och stark och framför allt vid liv. Sverige kunde samtidigt framstå som det goda exemplet, göda den lilla grupp som blev stenrik på kuppen och se till att vanligt folk fick leva hyggliga liv, allt bättre sådana. Jag är övertygad om att det skulle gå att göra likadant igen, men socialdemokratins styrka är också dess svaghet. När det går dåligt för kapitalismen går det dåligt för sossarna.

Löntagarfonderna och den omvända J-kurvan

En stor del av dem som dominerar samhällsdebatten i Sverige har vuxit upp i det samhället. Kanske det mest egalitära på jorden någonsin. Mot slutet av sjuttiotalet började arbetarrörelsen i Sverige till och med börja snegla på makten över fabrikerna. Idén om löntagarfonder var precis lika radikal som dess motståndare upplevde den, ett sätt att använda en liten del av företagens vinster för att långsamt köpa upp kapitalismen. Det hela byggde på marxistiska tankar om mervärde, om vinsten som uppstår när en människa säljer sitt arbete. All kapitalistisk verksamhet bygger på att försöka få vinst genom att betala de som arbetar mindre än vad produkterna kan säljas för. Det är ingen hemlighet som bara vänstern är medveten om. Det är det som företagsekonomiska resonemang bygger på. Det är det som borgerlig ideologi bygger på. Det samhälleliga välståndet som går utanför den enskildas situation måste komma någonstans ifrån. Alla är överens om det där, men man är långt ifrån överens om vem överskottet tillhör.

Där går egentligen den verkliga skiljelinjen mellan vänster och höger och när socialdemokratin började peta på den tysta överenskommelsen om att den inte skulle hota kapitalismens kärna, den oinskränkta äganderätten, och rätten att göra vinster på andra människors arbete, hotades den bräckliga svenska modellen. Den tredje vägen hotade att göra en skarp vänstersväng. Pengar är en uppfinning, en social lögn om att någonting kan ha ett ekonomiskt värde bara för att vi är överens om att det har det. De är samtidigt abstrakta och väldigt konkreta. De är siffror i kolumner, papperslappar, ettor och nollor i en dator, men de är egentligen ingenting.

Ändå är de skillnaden på liv och död för många. Vi tänker inte så mycket på dem så länge som det går bra. Så länge som vi långsamt fick det bättre som individer och samhället utvecklades var det inte så svårt att vara solidarisk och generös. Men efter hand som andra länder jobbade sig i kapp i Europa och med tiden också i andra delar av världen utmanades Sveriges ekonomiska situation. Vinsterna blev mindre, det vi köpte från andra länder blev dyrare.

I socialvetenskaperna pratar man om den omvända J-kurvan. När folk stadigt får det lite bättre är grogrunden liten för missnöje, men om ekonomin och villkoren i samhället försämras snabbt uppstår missnöje efter ett tag. Inte direkt. Det måste bli tillräckligt mycket sämre för att det ska uppstå kontraster mellan grupper. Det måste, utifrån det specifika samhällets egenskaper, uppstå en situation där upplevelsen är att grupper står mot varandra, att intressen inte går att förena utan att någon blir lidande. Det handlar inte om hur dåligt det är i någon slags absolut mening, utan om relativa skillnader. Människor kan leva på en låg ekonomisk nivå långa tider utan att göra uppror, men reagera när små förändringar gör livet omöjligt, men det är också möjligt att människor i ett rikt samhälle som drabbas av upplevda försämringar reagerar med revolutioner och uppror.

Genom historien har vi sett hur relativt stabila samhällen snabbt förändrats när sådana stämningar uppstår i samhället. Det behöver inte ens vara sant att ekonomin är i kris. Under senare år har flyktingmottagandet varit en vinstaffär både för statliga institutioner, kommuner och näringslivet. Det var länge sen ekonomiska vinster behövde komma från ren varuproduktion i fabriker för att de ska vara verkliga. Marknadsekonomin bryr sig inte om huruvida det är läsk eller terapisamtal ett företag säljer. Det viktiga är att det genererar vinst. Det är det stora hyckleriet från höger, att man pratar om något slags närande ekonomi, i kontrast till behov som upplevs som tärande, samtidigt som man som individ blir rik på precis vad som helst. Alla ekonomier måste per definition bygga på en föreställning om vad som är värt nåt. Annars är de inte ekonomier. Och när den föreställningen hotas hotas själva grunden för hur makt utövas i samhället.

Under en kort historisk parentes, kortare än hemmafruparentesen, ville en grupp styrande fördela den makten mellan alla som levde i samhället. Det är ingen ny idé, den går att spåra flera hundra år bakåt i historien, men till skillnad från misslyckade försök att genomföra idén med våld lunkade svensk socialdemokrati och dess bundsförvanter i olika folkrörelser långsamt på utan särskilt stor motstånd. Ända tills Rudolf Meidner formulerande idén om löntagarfonder. Plötsligt blev det klart av socialdemokratin verkligen är en socialistisk ideologi och oavsett hur man ser på sossarna så var de mot slutet av nittonhundrasjuttiotalet i ett läge där de på allvar började fundera på om det inte var dags att göra slag i saken med att skapa den där socialistiska frizonen i kapitalismen och kanske gå ännu längre.

I nästa text kommer jag att knyta ihop säcken med avstamp i det jag kallar Timbrohögern. Vad har fascism med löntagarfondmotstånd att göra? Vad är det för krafter som är igång i sociala medier och i politiken och vad har de med ekonomiska faktorer att göra? Och inte minst: Är det möjligt att återuppta det goda politiska projektet för att ta oss bort från den kulturella kris vi befinner oss i? Historien går i cykler och motsättningar mellan intressen som aldrig blir lösta fortsätter att verka på vår verklighet och hotar hela tiden att gå över i öppna konflikter, i krig och förtryck. Just nu, kommer jag att argumentera, är vi inne i en historisk period där risken för våldsamma konflikter blir allt större, också här hos oss.