Antalet personer som lever med hypertoni, det vill säga högt blodtryck, har mer än fördubblats sedan 1990, visar en studie som presenteras i The Lancet. 2019 var hälften av alla drabbade, omkring 720 miljoner människor globalt, utan medicinsk behandling.
Data från mer än 1 200 nationella studier, som täcker nästan alla länder i världen, har analyserats för att ta reda på hur hypertoni har utvecklats globalt under de senaste 30 åren. 2019 levde 626 miljoner kvinnor och 652 miljoner män med högt blodtryck.
1990 var motsvarande uppskattning 331 miljoner kvinnorna och 317 miljoner män.
Analysen visar att 41 procent av kvinnorna och 51 procent av männen med högt blodtryck inte var medvetna om det, vilket innebär att hundratals miljoner människor går miste om effektiv behandling.
”Trots medicinska och farmakologiska framsteg under årtionden har globala framsteg inom hypertonihantering varit långsamma, och de allra flesta med högt blodtryck förblir obehandlade”, säger Majid Ezzati från Imperial College i London och senior studieförfattare.
Kanada och Peru var de länder som 2019 hade den lägsta andelen personer med högt blodtryck bland vuxna – cirka en av fyra.
I andra änden av spektrumet återfinns Paraguay och Tuvalu, där mer än hälften av kvinnorna hade hypertoni, samt Argentina, Paraguay och Tadzjikistan, där över hälften av männen hade högt blodtryck.
Hypertoni kan direkt kopplas till över 8,5 miljoner dödsfall varje år och är en riskfaktor för stroke, liksom hjärt- och leversjukdom.
Fakta: Högt blodtryck – oftast inga symtom
• Högt blodtryck, eller hypertoni eller hypertension, innebär att trycket i artärerna är för högt. Ett högt blodtryck innebär att trycket under en längre tid är lika med eller högre än 140/90 millimeter kvicksilver (mmHg).
• Många som har högt blodtryck känner ingenting alls, medan andra kan få tydliga symtom som trötthet, illamående, andnöd och/eller huvudvärk.
• Ett högt blodtryck ökar risken för kardiovaskulära sjukdomar som hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke, men också njursjukdom och demens.
Källa: Vårdguiden 1177
