Inga blyga violer bland koloniträdgårdarnas kvinnliga pionjärer

På det svartvita fotot tittar Anna Lindhagen mot oss med en ovanligt mild blick under hatten med den eleganta strutsplymen. Hon utbildade sig till sjuksköterska, arbetade som barnavårdsinspektör, var redaktör för Socialdemokratiska kvinnors medlemstidning, satt som ledamot i stadsfullmäktige i Stockholm,och inte minst, införde koloniträdgårdar till Sverige. Allt detta utan egen rösträtt i början av 1900-talet. Anna Lindhagen är ett av flera intressanta kvinnoöden som journalisten och författaren Ulrika Flodin Furås stötte på när hon grävde sig djupare ner i koloniträdgårdarnas historia.

– Man imponeras av hennes effektivitet och arbetsvilja. En samtida artikel i Dagens Nyheter skrev att hon hade “fransysk energi”, vad det nu betyder, säger Ulrika Flodin Furås.

Hon förvånades över att det fanns så litet skrivet och forskat kring kvinnorna som gjorde stora insatser för att utveckla och införa idén om koloniträdgårdarna i Sverige. Just Anna Lindhagen hade varit på resa till Köpenhamn och sett hur de där hade låtit arbetarna få tillgång till små odlingslotter. Även om koloniträdgårdarna inte var något nytt påfund i Sverige, det fanns olika föreningar som redan hade etablerats sig, så var det Anna Lindhagen som organiserade rörelsen och propagerade för att fler arbetarfamiljer skulle kunna få rekreation och dryga ut matkassan genom självhushållning, berättar Ulrika Flodin Furås. 

– Hon engagerade sig på flera olika sätt, inte minst genom att själv vara ute och mäta upp tomter, men också genom att verka för utbildning i odling.

För de många fabriksarbetarna som fick en kolonistuga betydde det mycket för familjerna att kunna tillbringa tid där, inte minst för kvinnorna och barnen. Männen hade inte sällan långa tolvtimmarspass. En annan funktion var att koloniträdgårdarna snabbt blev en social knutpunkt för de många inflyttade från landsbygden.

– Den sociala biten är fortfarande viktig. De som har en kolonistuga finner ofta nya vänner och bekanta bland sina grannar, säger Ulrika Flodin Furås.

Till vardags jobbar Ulrika Flodin Furås med att vara chefredaktör för tidskriften Koloniträdgården. Det var när hon sammanställde ett specialnummer inför hundraårsjubileet 2018 som hon fick tillfälle att fördjupa sig i dess historia. Det ledde till att hon började leda odlingsvandringar och hålla föredrag, som har fått pausas under coronapandemin. Nu har hon tilldelats Olle Engkvists stipendium om 37 000 kronor för att fortsätta forska på kvinnorna i stadsodlingens historia.

– Det finns många fler än Anna Lindhagen som är värda att lyftas fram. En annan intressant person är märta Gustafsson som under hungersnöden 1916-1917 anlitades som en av flera kvinnliga trädgårdsrådgivare av Stockholms livsmedelsnämnd. De hade i uppdrag att informera folk om hur man odlar matnyttiga grödor som potatis, säger Ulrika Flodin Furås.

Överhuvudtaget fanns det få kvinnliga trädgårdsmästare på den här tiden, vilket idag kan tyckas märkligt. Kvinnor har alltid odlat och skött köksträdgårdar men just titeln trädgårdsmästare verkar ha varit förunnat endast män.

Hon nämner också Stina Swartling som sedan slutet av 1800-talet skrev om trädgårdsodling och drev Sveriges första kvinnliga trädgårdsskola vid sjön Hjälmaren.

Ulrika Flodin Furås vill nu dyka djupare ner i historien och även titta närmare på drottning Kristinas planer för Kungsträdgården. I en video som hon har gjort om utgrävningar av malmgårdar och gamla kålodlingar i Stockholm berättar en agroarkeolog om de olika plantorna som odlades under 1600-1700-talen.

– I utgrävningen hittades frön i jordlagren från bland annat bönor, spenat, mangold och olika kålsorter. Kvinnorna som skötte odlingarna kallades kålkonor och männen för örtagubbar. Men jag hoppas kunna gå tillbaka ända till medeltiden för att se hur de odlade, säger Ulrika Flodin Furås.

Stadsodlingen har alltid varit viktig, berättar hon. Under nöd- och krigsår har städernas parker odlats upp. Bland annat odlades potatis under Första världskriget i Vasaparken och vid Karlaplan.

Koloniträdgårdarna verkar också som biologiska “hot spots”. Enligt  Koloniträdgårdsförbundet så är just koloniträdgårdar det mest kostnadseffektiva sättet att gynna den biologiska mångfalden i städer. De fungerar som värdefulla platser för ekosystemtjänster och höjer de ekologiska värdena.

Dessutom hjälper koloniområdenas gröna infrastruktur till i städerna med att reglera extrema temperaturer, minska riskerna för översvämning under skyfall och skapar livsutrymmen för vilda djur och växter, skriver Koloniträdgårdförbundet i ett yttrande till Stockholm stad förra året.

Men trots dessa viktiga funktioner för en stad så är stödet för koloniträdgårdarna litet bland politikerna i Stockholms stadshus, menar Ulrika Flodin Furås.

– Stödet är nästan noll. Koloniträdgårdarna är ständigt hotade av exploatering för bostäder och kontor. Det anläggs heller inga nya områden eftersom man i Stockholm har överlåtit stadsplaneringen på byggherrerna och de vill mest maximera sin egen vinst, säger hon.

Det var först när hon blev chefredaktör för Koloniträdgården som hon själv började odla. För tillfället är  hon medodlare på en lott i Tanto i Stockholm. Men intresset har växt och hon jobbar numera med trädgårdarna på Naturhistoriska riksmuseets innergård och den vid Vasamuseet. Där har hon försökt följa hur man odlade på 1600-talet, och hur de tänkte kring jordförädling, vattning och skötsel, berättar hon.

– Förr i tiden ville man gärna maximera odlingsytorna så att man kombinerade grödor med olika egenskaper och växtmönster. Det är faktiskt något som är påväg tillbaka idag i hur många planerar sina koloniträdgårdar.