Mitt bland alla upptagna människor med tågbiljetter och dyra kläder sover några hemlösa. Hur kan vi gå förbi människor som uppenbart behöver hjälp utan att ens se dem? Hur kan riksdagen och socialförvaltningen sitta alldeles i närheten utan att göra något? Vad händer med oss när vi förlorar förmågan till empati? undrar Tuomo Haapala i sin debattartikel.
DEBATT Jag rekommenderar alla i riksdagen och alla i Stockholms kommunstyrelse ett studiebesök på Stockholms Central. Studiebesöket ska helst ske på morgonen vid 6–7-tiden. Då finns fortfarande några av de människor som ni ska studera kvar på bänkarna.
Dessa människors situation ger er en konkret bild av fattigdomen och utanförskapet som ni sällan eller aldrig möter. När jag senast anlände med
nattåget norrifrån satt jag på en bänk och såg snart två hemlösa och sjuka människor nära mig på bänkarna.
Jag kan berätta lite om mina iakttagelser ifall ni inte får tid till ett eget besök:
Medmänniska nr 1. En man i 55–60-årsåldern satt på sin rollator och
sov i korta stunder. Hans medhavda egendom rymdes i fyra kassar som hängde på rollatorn.
Medmänniska nr 2. En man i cirka 40-årsåldern sov lutad mot två svarta
plastsäckar och hade en fullproppad Ikeakasse på andra sidan. I gamla berättelser från Fattigsverige förekommer ordet ”trashank” ofta. Denna man gav begreppet ett otvetydigt innehåll. Hans skor bestod av lösa sulor som
bundits fast i fötterna med plastpåsar av tunnare sort. Han hade två par byxor på sig, de yttre var helt trasiga och hängde på sidan. De inre byxorna
var hela men väldigt smutsiga. Jackan med huva var det enda plagget som var helt.
Jag gick fram och stötte honom försiktigt i armen och bjöd honom på fika och smörgås. Mannen tittade på mig och sa: ”Jag vet att du kommer från Säpo”. Han avböjde mackan och kaffet. Övertalningsförsök avvisades.
Många människor passerade denna morgon men få tog notis om dessa människor. En del unga – tonår och uppåt – såg på dem och skrattade. Hånfullt och osäkert. Har de lärt sig något om vad det innebär att vara medmänniska? Ingår det i läroplanen?
Dessa människor kan inte ens dricka vatten ur den torrlagda dricksvattenfontänen, ty kommunen har troligen tagit till sig köpmännens syn dessa som ett hot mot den fria konkurrensen. De vill sälja maximalt med buteljerat vatten. Tänk er själv en tillvaro i armod, förakt från andra människor. Inget dricksvatten och inga pengar till ett toalettbesök. Det kostar 10 kronor.
Vad händer med oss och med er som människor om vi helt förlorar vår empati gentemot dem som har det svårt? När människor med de senaste modekläderna, mobiler och smink inte reagerar på ”trashankar” och uppenbart hjälpbehövande medmänniskor? Eller de kanske inte längre ses som medmännisor utan som misslyckade förlorare som inte har lyckats bygga upp ett bra liv?
Några hundra meter från Centralen sitter ni i riksdagen som ska representera oss, medborgarna. Några hundra meter från sitter också Stockholms stads socialförvaltning. Vad gör ni för människor i svårigheter av detta slag? Har ni något som helst åtgärdspaket för att hjälpa fattiga och sjuka som hamnat utanför?
