Att analysera uppgörelsen om skog och strandskydd – där såväl Centern som Miljöpartiet uppger sig vara vinnare – är inte helt lätt. Annie Lööf såg glad ut och hävdade att ”regeringen levererar” det Centern vill. Och Märta Stenevi hävdade att Miljöpartiet är väldigt nöjda och hon själv väldigt stolt, väldigt glad över att besluten landat i ”väldigt bra produkter” som gör situationen bättre än i dag.

En analys av uppgörelsen måste bygga på två delar: dels den parlamentariska situationen, dels vad uppgörelsen i sak betyder.

Det parlamentariska läget är sådant att Miljöpartiets utgångspunkter är i klar minoritet. Centerpartiet har alltid haft markägarnas perspektiv snarare än naturens. Till skillnad från Liberalerna, som tidigare höll en hög profil när det gäller naturvård. Så är det inte längre, vilket medför att högerblocket inte har något parti som talar till skogens eller den biologiska mångfaldens fördel. 

För Socialdemokraterna är förmodligen skog och strandskydd en fråga som saknar ideologisk bäring. Kort sagt: Socialdemokraterna kan hamna lite var som helst. Förhandlingsläget för MP var således begränsat. 

Strandskyddet: Att det generella förbudet mot att bygga nära vatten försvinner är en klar försämring. För den biologiska mångfalden och arters möjlighet att leva är strandområden mycket viktigare än de flesta nog tror. Cirka 40 meter till stranden ska gälla för byggande. Det innebär i praktiken att färre kommer att utnyttja allemansrätten eftersom det kommer att kännas besvärande. 

Skogen: Markägarens frihet ökar – och friheten består i att kunna avverka mer på sina egna villkor, som de vill. Enligt Stenevi innebär ändå överenskommelsen ett ”kraftigt ökad skydd” för skogen. Den uppfattningen delar jag inte alls. Så den ”produkt som levererats” om skogen innebär bakslag för vad MP rimligen velat. 

Hela uppgörelsen vilar dessutom, om man får tro retoriken, på att mer pengar kommer att tillsättas under många år för att köpa loss skog. Men det bygger på att inte bara en sittande regering vill det – utan också kommande riksdagsmajoriteter. Vilket är långt ifrån säkert. Det är därför en skarp lagstiftning behövs.

Slutsats: MP har säkert gjort så gott de kunnat, förhandlingsläget har varit hårt, det parti som står utanför regeringen har kunnat bedriva utpressning och riksdagsmajoriteten ser ut som den gör. Det hade varit tacknämligt om Vänstern varit mer offensivt stöttande.

En rimlig bedömning är att MP istället för att ge sken av att allt blivit bättre, att allt är väldigt bra och att de är väldigt nöjda, borde sagt att ”vi gjorde så gott vi kunde, vi kom inte längre än hit, vi har försökt rädda det som räddas kan, vi bedömer dock att ingenting hade blivit bättre i sak om vi lämnat regeringen”. 

Så hade i vart fall jag sagt om jag varit språkrör. Skulle tro att miljöorganisationerna hade haft förståelse för det och att det skulle känts mer trovärdigt och ärligt i väljares öron.