Under hösten har ett antal DN-skribenter skrivit om 1970-talets progressiva musikrörelse – bland annat Maria Schottenius, i en artikel med rubriken ”När jag hamnade mitt i hatstormen mot Abba proggåret 1977”. Tuomo Haapala, som var med när det begav sig, anser att deras beskrivning är både historielös och respektlös. I sin debattartikel vill han bredda bilden av proggen och dess förhållande till Abba.
Helt oväntat har den progressiva musikrörelsen som var som aktivast på 70-talet attackerats i media.
I Dagens nyheter har den före detta kulturredaktören Maria Schottenius och ledarskribenten Erik Helmersson gått i spetsen för attacken. Schottenius skrev den 20 september en krönika med rubriken ”När jag hamnade mitt i hatstormen mot Abba proggåret 1977”. Strax efter ger sig Erik Helmersson sig på att förlöjliga proggen.
Artiklarna ger en falsk och illvillig bild av en av Sveriges största folkrörelser – den progressiva musikrörelsen med tiotusentals aktiva anhängare. Jag vill bredda bilden, ty annars blir ett av de intressantaste kapitlen i svensk musikhistoria orättvist lättvindigt utdömd. Jag var med i proggrörelsen, både som musiker i Iskra och Vargavinter och som medarbetare på Sam-distribution i Vaxholm under 70-talet. Vi spred proggskivor i hela landet och i Norden. Vi sålde stora upplagor och hade enorm bredd i utbudet.
Schottenius skriver om sina erfarenheter från Aftonbladet och kollegornas reaktioner på hennes resa med Abba. I en kort mening avfärdar hon musikrörelsen som ”brassrökande högfärdiga typer”. Jag tror inte att de flesta av oss som var engagerade då känner igen sig. Historien om proggen kontra Abba är på många sätt betydligt mer komplicerad och inte minst med tanke på den pågående Abba-offensiven bör korrekt bild ges plats i debatten.
När en proteströrelse uppstår förutsätter det att det finns något som framkallar protestlusten. Den kraftfulla kritiken mot framför allt USA:s olika krig manifesterades med början på 60-talet av den internationella flower-powerrörelsen. Man ville på alla sätt markera avstånd till militära och koloniala koder. Svaret blev långt hår även för män, lösa färggranna kläder, antiauktoritära beslutsformer och jämlikhet. Otaliga fria teater- och musikgrupper prövade sådana arbetssätt och beslutsformer. Vi på Sam hade lika lön och arbetsrotation som utvecklade oss alla.
Artister köptes upp. Musikindustrin ville naturligtvis profitera på den starka rörelsen. Starkt pacifistiska låtar ersattes i deras utgivning till harmlösa snälla låtar, bort med kritik mot den då rådande samhällsordningen, borta var kritiken mot Vietnamkriget.
Proggrörelsen i Sverige och andra länder var starkt sammanflätad med det allt starkare intresset för den tredje världen och dess kultur. Vietnamkriget fick väldigt många, inte minst unga människor, att få upp ögonen för hur västvärldens profitjagande ekonomiska system var grunden för krigen i Afrika, Asien och Sydamerika. Deras råvaror behövdes av industrierna i väst.
Under 70-talet hade proggen i Sverige växt till en kraft som störde den kommersiella musikindustrin. I Sverige var Polarmusik med Abba-producenten Stickan Andersson en stridbar motståndare till musikrörelsen och när proggare som Philemon Arhur & the Dung och Sveriges första feministiska skiva Sånger om kvinnor vann det av industrin stiftade priset Grammis, då blev det för mycket. De lade helt sonika ner hela prisutdelningen under ett par år för att inga fler proggare skulle upprepa det som hade skett.
Denna tid användes principen ”söndra och härska” för att bekämpa musikrörelsen. Proggen splittrades i en Göteborgs- och en Stockholmsdel. Detta innebar naturligtvis ett allvarligt bakslag för rörelsen. Göteborgsdelen ville koncentrera sig på politisk rock och den andra delen ville ge ut ett brett spektrum av musik från folkmusik till rock, visor, till nyskande experiment och improvisationsmusik.
Som mycket aktiv under denna tid upplever jag DN-skribenternas generalisering som illvillig. Jointar röktes tämligen allmänt på 70-talet i många miljöer men konsumtionen bör ha varit betydligt större kring platser som Stureplan, innanför de kommersiella inspelningsstudios väggar och i konsertsammanhang där människor med gott om pengar kunde roa sig på ett annat sätt än de ofta tämligen fattiga ungdomar som var engagerade i musikrörelsen. Våra egna spelställen och musikfora runtom i landet hade antidrogpolicy. Att röka brass och engagera sig i kampen för en bättre värld var för mig svårförenligt, inte minst för oss som var unga föräldrar, med allt vad det innebar.
Jag var en av dem i vars ögon (och öron) Abba representerade – och ännu representerar – den profitstyrda ordningen. Just det som vi ville – och fortfarande vill – erbjuda ett alternativ till. Medlemmarna i Abba var och är enligt Maria Schottenius hyvens människor – men det bör inte tas som ursäkt för att angripa en av de starkaste motståndsrörelserna underifrån vi sett i det svenska kulturlivet.
Varför just nu? Jag har funderat mycket på orsakerna till denna attack. Det har framkommit att Abba-medlemmen Björn Ulvaeus vill köpa upp Djurgården i Stockholm för att utvidga sitt imperium. Vi kan ana en blivande Kejsare. Som i alla tider samlas det kring makthavare människor som Macchiavelli kallade för ”fursteslickare”! Är det inte just det vi nu bevittnar ?
Till slut, för att tydliggöra vad motsättningen handlar om, citerar jag Marias Schottenius och Erik Helmerssons kollega på DN Kultur, Leif Zern, som i samma veva skrev följande om teatern: ”Samhällsutvecklingen har nått det stadium där kulturen är dömd att underkasta sig marknadens diktatur”.
