Många är vi adopterade som utropade: ”Äntligen!” över publiceringen av DNs reportageserie om den korrumperade, oetiska och ibland direkt kriminella traffickingverksamhet som internationella adoptioner är en del av. Detta oerhörda måste granskas. Biologiska familjer och adopterade måste få upprättelse och adoptivfamiljer behöver få stöd i orka ta till sig vad de lurades in i. Till de beslutsfattare som anser att det som varit har varit och att det inte är något att rota i, vill jag ropa: Det är inte över! Våra liv pågår. Vi lever fortfarande i ovisshet kring om våra liv är en stor lögn.
Jag adopterades i början av 70-talet. Det var självklart då, att alla adopterade blev räddade undan liv i misär och fattigdom. Så, den där längtan efter att få en hel livsberättelse, den fick stå tillbaka. Tacksamheten över att ha blivit räddad var viktigare än den egoistiska längtan efter att få reda på vem man egentligen var, få ihop sig själv. Det var så det framställdes: att vilja veta mer om sitt ursprung var oförskämt mot de föräldrar som valt att älska en som sitt eget barn.
Vi är uppfostrade till att helt och fullt vara en del av det svenska samhället, den svenska kulturen och språket. Till att inte tycka att vårt biologiska ursprung spelar någon roll.
Vi adopterade lever trots det i ett mellanrum. Liksom etniska svenskar har vi ingen aning om något annat sätt att leva på än det svenska. Vi är uppväxta med en stark svensk identitet och har inga andra referensramar eller relationer att bottna i. Men i andras ögon kan vi lika gärna vara invandrare. En grupp som må se ut som oss, men som de flesta adopterade inte har någon kontakt med.
Sverige är det land i världen som, i relation till folkmängden, har adopterat flest barn från andra delar av världen. I 60 års tid har det förekommit rapporter om felaktiga eller rättsosäkra adoptionsförfaranden. Tiotusentals barn har ändå fortsatt att adopteras från länder som figurerar i utredningar: Chile, Sydkorea, Indien, Kina, Rumänien och Thailand, bland andra.
I Sverige älskar vi programmet Allt för Sverige! Amerikaner med mer eller mindre svenska rötter får chansen att uppleva Sverige och vinnaren får träffa sin svenska släkt. Sittande på en sten i den svenska myllan får ättlingarna med darrande fingrar låsa upp träskrinet som innehåller berättelsen om deras farfars farmors mormor, som fick nog av missväxt och förtryck och emigrerade till Amerika. Äntligen! utbrister de. Äntligen kan de fylla det tomrum som ovissheten om det svenska arvet tvingat dem att leva med. Deras glädje är rörande. Vi unnar dem den.
En människas liv sker inte i ett tomrum utan i ett sammanhang. Sammanhanget spelar roll för att skapa mening och förståelse för varför man är som man är. Inte bara för gemene man och stolta svenskättlingar i USA. Det gäller också för vårt lands närmare 60 000 transnationellt adopterade. Socialminister Lena Hallengren har nu lovat att regeringen ska se över hur adoptionsverksamheten i Sverige har bedrivits. Frågan behöver hållas aktuell tills dess regeringen verkligen skrider till handling. Vi adopterade har fått nog av vackra, men tomma ord.
Sanningen är ikapp. Får forskaren Tobias Hübinette upprättelse i adoptionsdebatten nu?
De personer som är inblandade i människohandel med små barn som adopteras bort.
