Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Så har migrationspolitiken förändrats – nya politiken döms ut på förhand

      I sommar får Sverige en ny migrationslag. Men partierna är fortsatt oense och tävlar om vem som vågar vara hårdast. Inom forskarkåren bubblar det – den nya politiken döms ut på förhand för att inte…
    • Zoom

      Så har migrationspolitiken förändrats – nya politiken döms ut på förhand

      I sommar får Sverige en ny migrationslag. Men partierna är fortsatt oense och tävlar om vem som vågar vara hårdast. Inom forskarkåren bubblar det – den nya politiken döms ut på förhand för att inte uppnå det som den säger sig vilja. Vilket pris kommer individ och samhälle att få betala för kapplöpningen mot botten? Syres migrationsreporter Hanna Strid har pratat med politiker, experter och några av dem som berörs.

      I ett kedjehus i en svensk småstad i Uppland bor Farida, som egentligen heter något annat, med sin familj. Hon kom med fyra barn till Sverige via familjeåterförening för fyra år sedan. Hon har lärt sig svenska och omvandlat sin syriska lärarexamen till en svensk lärarlegitimation. Hon har ”gjort sig anställningsbar”. Men trots lärarlegitimationen får hon bara arbeta som lärarassistent på ett tillfälligt kontrakt.

      När jag ringer upp Farida är det sen eftermiddag på valborgsmässoafton. Vi har inte träffat varandra på över ett och ett halvt år – sedan innan pandemin slog till. Hon har precis kommit hem från jobbet och sitter i den svarta soffan i vardagsrummet. Vi vinkar till varandra genom skärmarna.

      Första gången jag och Farida kom i kontakt med varandra var i december 2016. Då föll ryska och syriska bomber över hennes hemstad Aleppo. Opposition och rebeller besegrades i slutet av månaden till priset av otaliga civila dödsoffer och enorm förödelse.

      Men Farida var som tur var inte kvar i Aleppo då i december 2016. Hon hade vid det laget nästan bott ett år i Greklands huvudstad Aten tillsammans med sina fyra barn. Men att på avstånd se bomberna falla var ett trauma i sig. I Aten fanns ingen familj och bara nyfunna vänner. Ovissheten om framtiden gjorde att det kändes som att leva i ett vakuum – utan att veta vad som är upp och vad som är ner.

      Farida med sina fyra barn i Aten. Hon flydde själv med dem från hemstaden Aleppo.  Att som kvinna fly ensam, och dessutom med barn, utgör en enorm risk. Men i och med att situationen i Aleppo var så fruktansvärd kände hon att det inte fanns något annat val. Ali var redan i Sverige – men familjeåterföreningen skulle dröja. Foto: Privat

      Levde separerade

      Farida flydde ensam med sina fyra barn i slutet av 2015. Då var det yngsta av barnen, Nour, knappt ett halvår gammal. Farida fick vara både mamma och pappa samtidigt – i en situation långt utöver det normala.

      På en flyktingförläggning i Vingåker satt samtidigt Faridas man Ali maktlös och kunde inte göra någonting för att hjälpa sin fru.

      Många resonerade vid den här tidpunkten som Farida och Ali. Mannen i familjen skulle åka i förväg och så skulle resten av familjen komma efter på ett tryggare sätt. Skräckhistorier om sexuella övergrepp och andra hemskheter längs med flyktvägen spädde på resonemanget.
      I drygt ett och ett halvt år levde Farida, barnen och Ali separerade från varandra.

      – Jag tror inte det finns något ord som kan beskriva det. Det finns inget ord som räcker för att beskriva den känslan och hur påverkad man blir av en sådan situation. Det var ett jättesvårt liv i Aten. Det kändes som att en del av gruppen saknades. Du väntar och väntar. Kan inte känna dig trygg, säger Farida.

      Barnen frågade efter Ali varje dag, oftast flera gånger. Var han var, hur han mådde och framför allt när de skulle få träffa honom igen. Men det kunde inte Farida svara på.

      I ett och ett halvt år träffade Ali bara sina barn via appar som Whatsapp och Facebook Messenger.

      En helomvändning

      Ali lämnade Aleppo före sin familj och kom till Sverige 2015. Han blev en av nära 163 000 asylsökande som kom samma år.

      På en presskonferens den 24 november samma år förklarade statsminister Stefan Löfven (S) och dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) att Sverige behövde ett andrum. Sverige kunde enligt politikerna inte längre hantera alla flyktingar som strömmade in för att söka skydd.

      Gymnastiksalar och samlingslokaler gjordes runt om i landet temporärt om till sovsalar för de nyanlända. Samtidigt skärptes asylreglerna tillfälligt (se faktaruta) och inre gränskontroller mot Danmark infördes.

      Presskonferensen blir startskotten för en helomvändning inom svensk migrationspolitik. På EU-nivå ska det dröja ett par månader till innan man drar i handbromsen rejält. Händelseförloppet hösten 2015 och de första månaderna 2016 präglar i dag varje politiskt samtal om migration både i Sverige och på EU-nivå.

      Åsa Romson (MP) och Stefan Löfven (S) håller presskonferens den 24 november 2015. Foto: Janerik Henriksson/TT

      Ett stramt eko

      Sommaren 2019 gav regeringen en parlamentarisk kommitté, Migrationskommittén, i uppdrag att ta fram en hållbar, human, rättssäker och effektiv migrationspolitik för Sverige. I kommittén satt representanter för alla riksdagspartier. Migrationskommittén presenterade sitt förslag den 15 september 2020. I stort är lagen ett eko av den tillfälliga lagen och mycket stramare än den tidigare utlänningslagen som gällde fram till 2015.

      Den strikta linjen har skapat konflikter inom Socialdemokraterna, bland annat då man på partikongressen 2017 sagt att svensk migrationspolitik ska vara i linje med övriga EU. I dag deklarerar sossarna stolt på Twitter och i SVT-programmet Agenda att Sverige är på EU:s miniminivå. Flera riksdagsledamöter från S har valt att reservera sig mot förslaget – ett tydligt ställningstagande som få politiker tar lättvindigt på. Detsamma har nu hänt inom Liberalerna – efter att L, M, KD och SD den 2 maj presenterat ett förslag som var ännu striktare än regeringens.

      Miljöpartiet har varit drivande i att försöka få till lättnader i regeringens förslag.

      – Jag tycker på det stora hela att vi ska vara nöjda över det vi fått igenom. Vi såg tidigt att det skulle vara svårt att få igenom stora förändringar, men prioriterade att få till en bred ny humanitär skyddsgrund vilket vi lyckats med. Sen är vi i grunden emot försörjningskrav, säger Rasmus Ling, MP:s migrationspolitiska talesperson.

      Rikard Larsson, migrationspolitik talesperson för Socialdemokraterna, menar att hans parti i sak varit för flera av de saker de fyra partierna nu lägger fram – men inte begränsningen av familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande, bland annat.

      – Men sen efter att kommitténs förslag har remissbehandlats har de mött den juridiska verkligheten, säger Rikard Larsson.

      Ida Gunge, ordförande för Flyktinggruppernas riksråd, Farr, är kritisk:

      – Vi måste komma ihåg att om den föreslagna lagen nu blir permanent representerar det ett systemskifte i Sverige. Från en migrationspolitik som haft en mer rättighetsbaserad utgångspunkt, där permanenta uppehållstillstånd och möjligheten att återförenas med familjemedlemmar har fungerat som en grund för att möjliggöra just den integration som regeringen efterfrågar, till att istället fokusera på villkorade rättigheter, tidsbegränsade uppehållstillstånd och begränsningar gällande familjeåterförening, säger hon.

      Stora konsekvenser

      Hösten 2015 kom 12 procent av alla asylsökande i EU till Sverige. I dag är det nere på tre procent. Både EU och Sverige har gjort en helomvändning i synen på mottagande av asylsökande.

      För att bättre förstå den resa som Sverige har gjort backar vi tillbaka tiden drygt fem år.

      När gränserna inom EU steg för steg slöts 2015 och 2016 markerade det ett skifte. Besluten som fattades då har påverkat flera hundratusentals människoliv. Både i och utanför EU.

      I mars 2016 hände två saker som har haft stor betydelse: EU stängde gränsen och ingick en överenskommelse med Turkiet för att stoppa flyktingar från att nå EU.

      Att gränsen slöts gjorde Grekland till en flaskhals. Under de första månaderna 2016 bodde cirka 14 000 människor på ett lerigt fält utanför Idomeni, en by på gränsen till dåvarande Makedonien.

      Idomeni var då det största flyktinglägret på europeisk mark sedan andra världskriget. En titel som ökända Moria på Lesbos sen skulle ta över. På håll såg det ut som en musikfestival med alla färgglada campingtält och stora partytält uppradade. Jag var själv där, och kommer aldrig glömma synen, lukten och stämningen i Idomeni. Och förvåningen över att det tilläts hända, i sådan skala, i EU.

      14 000 människor fastnade vid gränsen till dåvarande Makedonien i flera månader. Många av dem var barn. Foto: Darko Vojinovic/AP/TT

      Stängde dörren

      Vädret i norra Grekland är lurigt i februari och mars. Om dagarna kan solen ligga på och erbjuda svensk sommarvärme, medan det om nätterna kan krypa nedåt nollan. Dagtid förde vinden med sig en stark lukt av alla tänkbara kroppsvätskor genom lägret. De få bajamajorna som fanns var sedan länge överfulla och ingen tog dit nya. Om nätterna eldade man allt som gick att elda: plast, trä, skrot och annan tillgänglig bråte. Det stank.

      Böneutrop skar genom sorlet flera gånger varje dag. Stånd med olika prylar till försäljning poppade upp. Unga män gick runt arm i arm med bergsprängare på axeln och alkohol-simmig blick. I en skranglig rullstol satt en man utan ben. I ett stort tält bodde en familj som just fått tillökning. En sällsynt källa till glädje i lägret.

      I Idomeni rådde det under ett par månader 2016 undantagstillstånd. Lägret var den första, omedelbara konsekvensen av att EU stängde dörren. Rakt i ansiktet på de människor som hoppats ta sig vidare från nordligaste Grekland till dåvarande Makedonien. De allra flesta som hösten 2015 anlände till Sverige reste den här vägen.

      Passagen vidare norrut mot andra EU-länder bommade officiellt igen i början på mars. Det alla undrade var:

      – När öppnar gränsen?

      Runt om i lägret satt det skyltar uppsatta:

      ”Patience + hope = Europe”

      ”We wanna live like other people in the world”

      ”Please help us!”

      ”Borders kill.”

      "Borders kill", Idomeni mars 2016. Foto: Hanna Strid

      Nya normala

      När Idomeni avhystes i slutet av maj och människor av mer eller mindre fri vilja bussades till andra delar av Grekland trodde de allra flesta fortfarande på att EU skulle hjälpa dem. Alla i Idomeni hade säkert inte skyddsskäl i juridisk mening – men många. Ingen vill väl bo på ett lerfält i flera månader om de inte verkligen tror att de måste.

      Överenskommelsen som EU slöt med Turkiet i mars 2016 hjälpte också effektivt till att stoppa flödet av skyddssökande till EU. Färre människor anlände således till unionen – men uppgörelsen har möt hård kritik från både stora och små människorättsorgansiationer. Men trots det har den inspirerat till många liknande avtal med andra länder, som Marocko, Libyen, Etiopien och Niger. Länder där mänskliga rättigheter inte alltid är en självklar ledstjärna.

      I dag har antalet asylansökningar i Sverige minskat med 90 procent, förklarade en nöjd Stefan Löfven under en partiledardebatt i SVT:s Agenda.

      Det som var ett undantagstillstånd i Idomeni blev snart det nya normala på grekiska öar som Lesbos, där det nu nedbrunna ökända lägret Moria låg. EU, med medlemsstaternas godkännande, flyttade snabbt gränsen för hur man får behandla skyddssökande människor.

      Det är i ljuset av det som det går att se på den nya svenska migrationspolitiken – inte som en isolerad händelse utan som en del i ett större skifte i synen på migration, flykt, solidaritet och ansvar.

      Inget land i EU vill längre ta ett större ansvar än någon annan. Kapplöpningen mot botten tog fart på allvar i början av 2016. Därför kommer det löfte som Stefan Löfven (S) och Åsa Romson (MP) gav på presskonferensen den 24 november 2015 inte hållas: att andrummet skulle vara något tillfälligt.

      För på samma sätt som att flyktingarna och migranterna i Idomeni hade hopp om att EU skulle hjälpa dem, hade Sverige hopp om att andra länder skulle ta sitt ansvar. Ett hopp som delvis finns kvar, även om varje försök till gemensamma reformer av det gemensamma flyktingmottagande misslyckats.

      Att Sverige ensamt ska kunna ta hand om världens alla flyktingar är det knappast någon som tänker. Rikard Larsson, Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson, vill att Europa delar på ansvaret för de som kommer hit.

      – Jag tycker vi har ett system där vi kan ta emot människor och vi tar emot människor. Det är inte hållbart att Sverige ensamt tar ansvar. Vår utgångspunkt är att vi vill se att Europa ska ta sitt ansvar och erbjuda skydd, och då måste också Sverige vara med och dela på det ansvaret. Man kan dra många lärdomar av flyktingkrisen 2015. Men en av dem jag definitivt tycker man kan dra är att om vi inte lyckas få på plats mer av ett gemensamt mottagande i Europa så kommer vi inte klara det här utan några kriser, säger han och tillägger:

      – Jag tror vi gör hela migrationsfrågan en otjänst om man tror att Sverige ensamt ska kunna kompensera för andra länders tillkortakommanden.

      Rikard Larsson påpekar också att de länder som tar störst ansvar är grannländerna. Bistånd för att hjälpa dessa via stora organisationer som UNHCR på plats är därför viktigt.

      Rikard Larsson, socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson. Foto: Henrik Montgomery/TT

      Vill inte sticka ut

      Ett ledord i Migrationskommittén har varit att Sverige inte ska sticka ut från övriga EU:s migrationspolitik – som vi tidigare gjort med permanenta uppehållstillstånd vid första ansökan.

      – Politikerna vet inte om det är så att införandet av tillfälliga uppehållstillstånd ledde till färre asylsökande – det är ingen som vet det. Det finns däremot mycket som tyder på att det är andra saker som ledde till att färre sökte asyl i Sverige efter den tillfälliga begränsningslagen. Att vi fått en hårdare yttre gränskontroll i EU som union till exempel. Eller att vi har infört inre gränskontroller. Så det här antagandet man gör om att vi skulle få färre asylsökande på grund av tillfälliga uppehållstillstånd finns det inget belägg för, säger Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet.

      Visst pratade människor i Idomeni om Sverige som ett möjligt land att resa vidare till. Men också om Tyskland, Belgien, Nederländerna och Frankrike. De allra flesta brukar uppge möjlighet att få ett jobb som det viktigaste, om de inte redan har släkt i ett land. Då är det utan undantag det som lockar mest. Sverige hade redan sedan innan 2015 en stor diaspora av många olika nationaliteter.

      – Vi tror att regelverket kan vara en av anledningarna, men långtifrån den enda. Det är inte helt enkelt att säga att det finns en faktor som gör att många asylsökande kommer till Sverige. Det är många olika faktorer. Lagstiftningen kan vara en, säger Rikard Larsson.

      Nu sticker Sverige istället ut åt andra hållet – vi har lagt oss på den absolut lägsta nivån i EU gällande längden på uppehållstillstånd: 13 månader för alternativt skyddsbehövande, tre år för flyktingar. Den som får flyktingstatus får också större chans att uppfylla de krav som ställs för ett permanent uppehållstillstånd.

      Dyster till mods

      Madelaine Seidlitz, jurist med ansvar för flyktingfrågor på Amnesty, känner sig nedslagen när hon tänker på tonläget i samtalet om migration i dag.

      – Jag har arbetat med detta sedan slutet av 1980-talet och har aldrig varit så dyster till mods som jag är inför lagstiftningen i dag. Det är ett slags race mot botten. Det går ut över de skyddsbehövande och samhället. Varför sysslar vi med asylprövning och varför har vi internationell lag? Det pågår ett generellt misstänkliggörande av skyddssökande – det är så barockt, säger hon, och fortsätter:

      – Man kommer inte uppnå det man säger sig vilja. Så då är frågan – varför gör man det? Då kommer man till pudelns kärna – jag tror inte att någon egentligen tror att tillfälliga uppehållstillstånd kommer förbättra integrationen. Men det spelar ingen roll hur många runda-bordet-samtal vi experter har med politikerna. Det finns från vissa håll inget intresse för att göra annorlunda.

      Madelaine Seidlitz. Foto: Foto: Leif R Jansson/SCANPIX/TT

      Beroende av invandring

      Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet, menar att det går att ifrågasätta hela lagförslags-paketet utifrån de utgångspunkter som kommittén utgått ifrån.

      – Man tar inte alls in den forskning som visar att den svenska välfärden har varit beroende av invandring i alla år, säger Anna Lundberg, och fortsätter:

      – Flera av förslagen i den nya lagen handlar i hög grad om att permanenta den tillfälliga begränsningslagen som gällt sedan 2016. Vi har sett allvarliga effekter av den för hälsa, för förutsättningarna att skapa ett integrerat samhälle och för rättssäkerhet och effektivitet.

      Ett av de problem som civilsamhället de senaste åren mest högljutt uppmärksammat är att asylprocessen sedan 2015 blivit allt mer rättsosäker. Men migrationskommittén konstaterar att rättssäkerheten är god.

      – Egentligen är det är inte någon jättestor utredning kring rättssäkerheten på djupet bakom den slutsatsen. Anledningen till att man kommer fram till den slutsatsen i kommittén är att vi har ett system där man kan överklaga sina beslut, säger Rikard Larsson (S).

      Migrationskommittén har inte granskat enskilda fall. Det man har gjort är att konstatera att vi har Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. Varje beslut utgår från en individuell prövning i det aktuella fallet. Och det finns ingen anledning att konstatera att de här instanserna inte fungerar som de ska eller inte gör ett korrekt jobb.

      Farr ägnade därför ett helt kapitel i sitt remissvar åt rättsosäkerheten. Utan att få gehör från politikerna. Särskilt unga afghaner hör till dem som drabbats.

      – Det har varit så många lagändringar och så många tolkningar av lagändringarna som skapat luckor, otydlighet och framför allt godtycke. Det har inte gått att förutse innehållet i lagstiftningen och det är naturligtvis en väldigt stor rättssäkerhetsbrist, som borde utredas, säger Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt.

      Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt vid Linköpings universitet. Foto: Patrik Lundberg

      Rättsosäkerhet

      21-åriga Sher på Ölands folkhögskola är en av de som drabbats. Migrationsverket tycks tro att han går en utbildning på grundnivå – trots att det på Ölands folkhögskola inte finns någon sådan utbildning. Alla utbildningarna där är på gymnasial nivå.

      För Sher, som kommer från Afghanistan, har det inte spelat någon roll att det går att överklaga eftersom Migrationsverket håller fast vid information som inte stämmer. Han har fått sitt sista avslag. Åke Holm, rektor på Ölands folkhögskola, har också pratat med handläggaren på Migrationsverket. Men inte heller det har haft någon effekt.

      – Jag gick på en annan skola förut, det var då jag skickade in ansökan om förlängt uppehållstillstånd på grund av studier. Den skolan räknades inte för utbildningen var på grundnivå. Så jag och två till bytte till Ölands folkhögskola, säger Sher.

      Sher är den enda i sin klass på 25 elever, varav alla är ensamkommande ungdomar, som ska utvisas. Anledningen? Att han går fel utbildning. Men samtidigt går hans klasskompisar en utbildning som räknas för förlängning.

      Åke Holm tror att anledningen till att Migrationsverket i Shers fall håller fast vid den tidigare utbildningen är att Sher i så god tid skickade in sin ansökan om förlängning – han gick då fortfarande på den andra skolan. De ändringar i ansökan som tillfogats därefter tycks ha gått myndigheten förbi.

      – Det är den enda förklaringen vi kan se, eftersom de andra två som bytt skola fått förlängda tillstånd, säger Åke Holm.

      Sher går nu dagligen runt med en klump i magen. Men han är fortfarande i en process och laglig i landet. I sommar ska Sher sommarjobba på en restaurang i Borgholm – han försöker hålla sig sysselsatt. Hoppet är nu den inlämnade resningsansökan, och om det faller, den nya humanitära ventilen i regeringens förslag på kommande migrationspolitik. Där de med stark anknytning till Sverige kan tillåtas stanna.

      Anna Lundberg menar att det är ett stort problem att de som fallit offer för rättsosäkra prövningar inte fått någon kompensation.

      – Det är så många individer som drabbats de senaste åren och som inte får upprättelse. Det kan röra sig om en dåligt genomförd intervju i början av asylprocessen som sedan förföljt personen och gett en felaktig bild av skyddsbehovet, säger hon.

      Sher Karimi, 21 år från Afghanistan. Foto: Privat

      Stora förändringar

      Några av de största förändringarna i den nya lagen, jämfört med den gamla utlänningslagen, är att uppehållstillstånden är tillfälliga och att den som vill ta hit sin familj ska ha bostad och försörjning ordnad. Permanent uppehållstillstånd blir sedan möjligt för den som uppfyller vissa krav.
      Anna Lundberg kallar den föreslagna lagen för ett ”tillståndslimbo”.

      – Man inför nu också någon slags tillståndslimbo. De här tillfälliga uppehållstillstånden kan i princip fortgå hela livet. Det finns, om förslaget går igenom, ingen bortre gräns för hur länge du kan leva i Sverige med tillfälliga uppehållstillstånd, säger hon.

      Men arbete ska löna sig, menar Moderaterna. Så också för nyanlända. Men för dem villkoras rätten att träffa sin familj och rätt till permanent uppehälle mot arbete.

      Det är bland annat så det som Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard kallar för en integrationskris ska lösas:

      – Nu krävs det krafttag. Och då är det rimligt att man gör allt man kan för att göra sig anställningsbar och att man har drivkraften att göra det. Vill man ta hit anhöriga så ska man också se till att kunna försörja dem. Vi hjälper dem som har skyddsbehov. Men det är inte samma sak som att ha en helt obegränsad rätt att ta hit sina anhöriga.

      Maria Malmer Stenergard, Moderaternas migrationspolitiska talesperson. Foto: Anders Wiklund/TT 

      Kommer inte funka

      Alla partierna vill förbättra integrationen. I förslaget på ny politik är vägen till förbättrad integration skärpta regler och flera krav. Det kommer inte fungera, enligt Anna Lundberg.

      Hon menar att synen på vad integration är spelar stor roll.

      – Som jag ser det så är det inte individen som genomgår en integrationsprocess utan vi har ett mer eller mindre integrerat samhälle. Om vi tittar på motsatserna integration och segregation, så skulle vi aldrig säga att det är en individ som är segregerad – eller hur?

      – Utan människor som kommer hit kan etablera sig på arbetsmarknaden och då finns mycket forskning som visar att om du inte får vara nära dina anhöriga – till exempel dina föräldrar via bestämmelsen om ”sista länken” som man tagit bort – då blir det svårare för dig att etablera dig på arbetsmarknaden. Det vill säga att vi får sämre förutsättningar för att skapa ett integrerat samhälle, säger hon.

      Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de partier som i dag sticker ut och är kritiska till den nya ordningen.

      – Sverige gör livet väldigt svårt för människor på flykt i behov av skydd. Samtidigt skapar vi ett mottagande som gör det väldigt svårt för människor att bli en del av samhället. Man börjar vända mänskliga rättigheter ryggen – och det pågår också ett paradigmskifte i hur vi har sett på rättigheter i Sverige, säger Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson.

      Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson. Foto: Foto: Vilhelm Stokstad/TT

      Maria Malmer Stenergard menar att vi har en integrationskris i Sverige som skapar lidande. Moderaterna anser att Sverige under en lång tid behöver minska invandringen för att komma ikapp med integrationen.

      – Jag är faktiskt ganska irriterad på att man mäter graden av humanism inom partier och hos politiker genom hur mycket man vill öppna gränserna. Sedan bryr man sig inte om vad som händer med de här människorna när de kommer innanför de fysiska gränserna. Vi har en skyldighet att se till att de också kommer in i samhället och där har vi svikit väldigt många människor som kommit hit det senaste decenniet, och det kan inte jag acceptera, säger Maria Malmer Stenergard.

      Enligt forskaren Anja Karlsson Franck vid Göteborgs universitet, som Syre tidigare pratat med, finns det inga belägg för att integrationen kommer lösa sig genom migrationspolitiska åtstramningar. Inom forskarkåren bubblar frustrationen.

      Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, skriver på DN Kultur (12/5-21): ”Svensk migrationspolitik är sedan några år inne i en populistisk fas. Att internationell solidaritet och globalt ansvarstagande är borta är tydligt. Lika anmärkningsvärd är den utbredda faktaresistensen”. Förslagen har redan sågats av forskningen, där det inte finns något stöd för att åtgärderna ”skulle bidra till att lösa det så kallade integrationsproblemet. Tvärtom vet vi att tillfälliga uppehållstillstånd försvårar invandrares språktillägnelse och jobbsökande och ofta permanentar deras utanförskap”, enligt Stefan Jonsson

      Rimliga krav?

      Försörjningskravet som föreslås är i år 5 016 kronor, om den närstående är en vuxen person. Det är inte orimligt, enligt Maria Malmer Stenergard. Moderaterna hade gärna sett att kravet varit högre  – motsvarande kollektivavtalets regler för lägsta lön.

      – Jag bedömer att det är en balanserad gräns som skapar en drivkraft för människor att komma i arbete. Vår tanke är inte att man ska vara separerad från sin familj – men att man ska få se till att familjen kommer hit under bra förhållanden. Så att inte både man själv och familjen hamnar i utanförskap. Vi kan se att under lång tid har vi inte haft några försörjningskrav och ändå har vi hamnat i det här situationen där så många har hamnat i det här djupa utanförskapet, säger hon.

      Farida ruskar på huvudet och gestikulerar frustrerat med armarna på datorskärmen på mitt köksbord när jag återger vad Maria Malmer Stenergard sagt. När hon berättar om tiden som separerade blir den annars starka rösten svag. Hon och barnen var i Aten, medan Ali var ensam i Sverige.

      – Jag kan berätta vad Ali gjorde. Han bodde på en flyktingförläggning i Vingåker och för att få kontakt med Migrationsverket behövde han åka buss eller tåg. Han gick dit varje dag för att försöka fråga och hitta information om sin familj och sin framtid med oss. Han gjorde det varje dag – tills alla kände igen honom. Men ingen svarade honom. Så han åkte dit jättetidigt så han kanske skulle träffa personalen innan de gick in på jobbet.

      – Ali kunde inte lära sig språket, han kunde inte hitta jobb, han var ledsen och orolig hela tiden, säger hon.

      När kriget bröt ut pluggade Ali ekonomi på universitet i Aleppo. Utbildningen han gick där är inte värd någonting i Sverige, så han har börjat om från noll. I höst hoppas han komma in på utbildningen till dataingenjör på universitet.

      Det hade han inte kunnat göra om han omfattats av försörjningskrav.

      – Det finns en stor risk att folk kommer ta jobb de egentligen är underkvalificerade för, för att kunna återförenas med sin familj, säger Anna Lundberg.

      En teckning som Faridas äldsta son, då 8 år, ritade i Aten när de var separerade från Ali. "Jag saknar dig pappa". Foto: Privat

      "Anställningsbar"

      Medan Ali fortfarande studerar har Farida börjar arbeta på heltid.

      Farida har på de fyra år sedan hon kom hit omvandlat sin syriska lärarexamen till en svensk lärarlegitimation. Hon är behörig att undervisa matte och biologi i årskurs tre till sex. Sverige skriker efter utbildade mattelärare.

      Hon har på politikerspråk ”gjort sig anställningsbar”.

      I dag jobbar Farida på en skola i staden där de bor. Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön och hon är därför billig arbetskraft så länge bidraget räcker. Hon började jobba på skolan medan hon pluggade in svensk lärarlegitimation, men trots att hon nu har fått den är hon fortfarande lärarassistent på en tidsbegränsad anställning.

      – Det är väldigt svårt att hitta ett arbete inom det man är utbildad till, det du verkligen vill göra. Jag har sökt många, många, många platser. Men jag har inte fått jobben. Många arbetsgivare har inte skickat något svar heller, sagt att ”vi vill ha dig” eller ”vi vill inte ha dig”. Så de har nog inte tittat på mitt cv, berättar Farida och fortsätter:

      – Det som är det konstiga för mig är att här i länet är det en jättestor brist på mattelärare. Och på skolan där jag jobbar finns det så många obehöriga lärare som undervisar barnen. Men ändå får inte jag fast anställning. Men ja, jag vet inte … det finns lite … inställningen att ”du kommer från ett annat land”. Det kan bara kallas för rasism.

      Aleppo, Faridas hemstad, har kallats för en av världens mest krigsförstörda städer. Framför allt den östra delen av staden, som dessutom är ett världsarv, är i dag en spillra av vad den brukade vara. Återuppbyggnaden kommer att dröja – ännu är inte kriget slut. Foto: Hassan Ammar/AP/TT

      Regimens lista

      På skolan är alla kolleger nöjda med henne. Det är till henne barn med svårigheter i matte kommer. Hon har hjälpt många barn till bättre resultat. Men ändå vill inte ledningen anställa. Nu är Farida orolig för att de så snart bidraget från Arbetsförmedlingen tar slut kommer avsluta hennes anställning, och istället anställa en ny person som kan få motsvarande bidrag. Och då ryker utsikten att få permanent uppehållstillstånd. Just nu väntar hon fortfarande på besked om förlängning på sitt tillfälliga.

      Tillbaka till Syrien kan de aldrig åka. Ali avvek från armén och hans namn finns på regimens lista. Sätter han sin fot i Syrien så dödar de honom, enligt Farida, och barnen har samma efternamn. Äldsta sonen är dessutom redan 13 år och snart gammal nog för militärtjänst.

      Jag berättar om Faridas situation för Rikard Larsson och frågar vad han tänker kring den, utifrån de nya reglerna. Han menar att utbildningarna, som sfi, ger alla goda grundförutsättningar att komma in i samhället på de sätt som lagen kräver för permanent uppehållstillstånd. Men att man inte heller kan blunda för diskriminering på arbetsmarknaden.

      För Socialdemokraterna har vägen framåt i arbetsrättsliga frågor alltid varit starka fackföreningsrörelser. Uppenbara fall av diskriminering ska drivas vidare, även om det inte alltid är så enkelt i realiteten, menar Rikard Larsson.

      I den nya lagen villkoras ju permanent uppehållstillstånd med att man ska ha ett arbete. Då blir sådana här frågor ännu viktigare?

      – Har man skyddsskäl ska man fortsatt ha skydd. Vi kommer inte kasta ut människor som har skyddsskäl. Men permanent uppehållstillstånd kommer knytas till ett arbete. Jag skulle vilja säga att faktum är att om man ska etablera sig och leva ett bra liv i Sverige så krävs det att man har ett arbete.

      Men om du diskrimineras och inte får ett arbete då?

      – Jo, men då är inte lösningen att säga att ”okej vi ger dig ett permanent uppehållstillstånd” men så får personen fortsätta vara diskriminerad men har i alla fall ett permanent uppehållstillstånd. Det funkar inte som lösning.

      Farida tror å sin sida att de nya kraven kommer göra det svårt för många familjer.

      – Om jag säger till dig att jag är en behörig lärare med svensk lärarlegitimation i matte och biologi, och jag kan språket. Jag är en person som behövs på den svenska arbetsmarknaden. Och ändå vill de inte anställa mig. Hur ska man få ett fast jobb då?

      Det blir svårare att få permanent uppehållstilstånd i Sverige om regeringens nya lagförslag röstas igenom. Foto: Janerik Henriksson/TT

      Många frågetecken

      När Sverige nu står inför att införa en ny migrationspolitik är frågetecknen många. Dels kring vilket förslag det i slutändan landar på – det ser i riksdagens kammare ut att bli regeringens med knapp marginal. Medan vissa menar att det nu blir svårare att få skydd, menar andra att kraven som ställs är rimliga och att människor i behov av skydd fortsatt kommer få det i Sverige.

      Civilsamhället varnar samtidigt för de humanitära konsekvenserna – som de redan sett förvärras under åren med den tillfälliga lagen. Klart är att det har skett en förskjutning i det politiska samtalet om migration.

      – Jag skulle säga att det är en förflyttning för att anpassa oss efter verkligheten och se till att vi har en migrationspolitik som gör att vi klarar av att hantera integrationskrisen. Det är en helt avgörande framtidsfråga, säger Maria Malmer Stenergard (M).

      Socialdemokraternas Rikard Larsson ser att gränserna flyttas, men  anser inte att hans parti bidrar till det.

      – Jag tycker att vi som parti hela tiden värnar om att vi faktiskt både ska ge skydd men också måste kunna hantera en bra integration och att vi måste ta ansvar för människor som är på flykt tillsammans med övriga Europa. Jag tycker vi har en balanserad politik. Men sen så ser jag också att gränserna förflyttas, som i utspelet från de fyra partierna, men jag tycker inte att vi från Socialdemokraternas sida är på den planhalvan, säger han.

      Läskig framtid

      Vänsterpartiets Christina Höj Larsen menar att utvecklingen är otroligt läskig, och varnar för att rasistiska krafter ska tillåtas ta ännu mer plats.

      – Vi måste inse att den förskjutning vi ser inte har en gräns. När rättigheter börjar villkoras kommer det till slut drabba alla. Inte bara den som kom hit igår. Vi hade kunnat välja en annan väg. Men man tar istället stöd av den rasistiska motorn och SD väntar på nästa nivå, säger Christina Höj Larsen.

      Fotnot: Farida, Ali och Nour heter egentligen någonting annat.

      Så har lagstiftningen ändrats under senare år

      Utlänningslagen (2005-2016)

      Permanenta uppehållstillstånd var regel. Lagen innehöll inte heller något försörjningskrav för familjeåterförening. I den gamla utlänningslagen fanns en humanitär skyddsgrund, ”synnerligen ömmande omständigheter”, för personer som saknade skyddsskäl men som på grund av humanitära skäl hade skäl att stanna. I lagen fanns också skyddsgrunden ”övriga skyddsbehövande”, vilket hade kunnat omfatta klimatflyktingar. Det var dock väldigt få som fick skydd på den här grunden, som togs bort i och med tillfälliga lagen.

      Civilsamhälle och experter beskriver den gamla lagen som mer rättighetsbaserad än den tillfälliga lagen och det förslag på ny lag som regeringen lagt fram.

      Tillfälliga begränsningslagen (20 juli 2016–19 juli 2021)

      I den tillfälliga lagen begränsades möjligheterna att få asyl kraftigt jämfört med den tidigare utlänningslagen. Syftet med lagen var att kraftigt begränsa antalet asylsökande och antalet beviljade uppehållstillstånd. Det gjorde man genom att ta bort vissa skyddsgrunder, göra tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel istället för permanenta, begränsa rätten till familjeåterförening och skärpa kraven för försörjning vid familjeåterförening. I och med den tillfälliga lagen var de enda som kunde beviljas skydd i Sverige flyktingar (de som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention, alternativt skyddsbehövande (i enlighet med EU-lag) och kvotflyktingar, som har flyktingstatus enligt FN och vidarebosätts till Sverige. 
      När den tillfälliga lagen 2019 förlängdes till 2021 möjliggjordes det för alternativt skyddsbehövande att återförenas med sina familjer. Mellan 2016 och 2019 hade den rättigheten endast gällt konventionsflyktingar – något Sverige är bundna att bevilja dem enligt internationella bestämmelser.

      Nya och gamla gymnasielagen (2017 och 2018)

      2015 kom det 35 369 asylsökande personer som registrerats som ensamkommande barn. Många av dem fick avslag på sina asylansökningar. De barn som var minderåriga vid avslaget hade fått sina utvisningsbeslut uppskjutna till 18-årsdagen eftersom minderåriga utan ordnat mottagande i hemlandet inte får utvisas. Därför enades man om en lag som skulle ge dem möjlighet att studera, och om studierna gick bra, möjlighet att stanna i Sverige. Efter en första gymnasielag 2017, som bara omfattade 130 personer i slutändan, infördes Nya gymnasielagen 2018.
      Mellan den 1 juli och 30 september 2018 var det möjligt för ungdomar att ansöka om uppehållstillstånd för gymnasiestudier trots att man fått avslag på sin asylansökan. Förutsättningen var att asyl-ansökan lämnats in före den 24 november 2015 och personen väntat mer än 15 månader på beslut och under den tiden fyllt 18. 

      Regeringens förslag på ny lag i korthet (2021)

      Permanent uppehållstillstånd ska tidigast kunna beviljas efter att en person har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i minst tre år och endast om vissa särskilda krav är uppfyllda. Försörjningskrav införs som huvudregel vid anhöriginvandring. Den som vill återförenas med sin eller sina anhöriga måste inte bara kunna försörja sig själv, utan också ha tillräckligt god ekonomi för att försörja de anhöriga. I vissa fall kan undantag från försörjningskrav göras, om det finns särskilt ömmande skäl. Förslaget säger också att en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige ska kunna beviljas uppehållstillstånd om omständigheterna är särskilt ömmande. Statslösa utlänningar som fötts i Sverige, alltså i de flesta fall barn, ska även om de endast har tidsbegränsat uppehållstillstånd kunna beviljas svenskt medborgarskap. Skyddskategorin övriga skyddsbehövande, som fanns i gamla utlänningslagen, tas bort.
      Källa: Regeringen och Migrationsverket

  • Energi

  • Krönika

ANNONS